- Project Runeberg -  Teknisk Tidskrift / Årgång 74. 1944 /
1022

(1871-1962)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - H. 35. 2 september 1944 - Ultrakorta vågors utbredning, av Ove Norell

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

1022

TEKNISK TIDSKRIFT

Ger man sändaren eller mottagaren en viss
uppställningshöjd, minskas jordens inverkan,
varigenom fältstyrkan som regel ökar. Eftersom
det måste löna sig bäst att befria sig från
jordytans inverkan, då ledningsförmågan är dålig,
får man av given uppställningshöjd större
fältstyrkeökning vid utbredning över land än vid
utbredning över hav. Vinsten av ökad
uppställningshöjd framgår av fig. 5 och 6, som äro prov ur
den kurvsamling, som utarbetats av T L
Eckers-ley. Ur kurvorna till vänster kan man direkt
avläsa fältstyrkan i när- eller fjärrzonen, då
antingen sändaren eller mottagaren har en viss
uppställningshöjd. I närzonen forma sig kurvorna
allt bättre efter kurvan för inversa avståndet ju
större uppställningshöjden är. I fjärrzonen —
horisonten har markerats med små tvärstreck —
förlöpa kurvorna för olika höjd parallellt, dvs.
fältstyrkeökningen på grund av
uppställningshöjden blir här oberoende av avståndet D.
Kurvorna i fig. 6 över fältstyrkevinsten som
funktion av höjden gälla därför endast i
fjärrzonen. De äro avsedda att användas, då såväl
sändare som mottagare ha givits en viss
uppställningshöjd. Som exempel ger i fjärrzonen
h <i= 100 m vid X (= 2 m en fältstyrkeökning på
23 dB vid utbredning över hav och på 43 dB vid
utbredning över land. Dessa vinster adderas till
de fältstyrkor, som i de två översta bilderna i fig.
5 avläsas för motstationen.

En intressant iakttagelse är att man i fjärrzonen
över en viss höjd (h0 ~ 50 * X%) för en given
ökning av höjden får en fältstyrkevinst (i dB),
som är oberoende av jordytans konstanter.
Fältstyrkevinsten för totala höjden över jordytan är
dock fortfarande konstantberoende.

£ -C ff? 77
ar O c 2"

Fig. 7. Fältstyrkan i en punkt ovan jordytan såsom resultant
till direktvåg och reflexvåg. För att vinkelsambanden
tydligare skola framträda ha fältstyrkevektorerna vridits 90°.

ti . D2 hs*

Hs = hs— aæhs

Ur figuren erhålles

Hm — hm—b,

{hs + hm)2 2 R
D2 hs2

{hs + hm)2 2 R

Om D > (Hs + Hm) blir skillnaden i utbredningsväg för

* t o a i 2 Hm Hs
direktvagen och reflexvagen /\i=ri-)-r2-—r^i-—-

2 Hm Hs

eller, om I) mätes i km och Hm och Hs i m, A ^ q jq3

Kurvorna över fältstyrkeökningen på grund av
höjden gälla inte inom närzonen. Beroende på
reflexion mot jordytan får fältet här en typisk
interferenskaraktär så snart sändaren är
upplyftad ovan jordytan (hs =j= 0) > och fältstyrkan som
funktion av höjden uppvisar utpräglade maxima
och minima.

Reflexion mot jordytan

Vid ultrakortvåg äro ofta uppställningshöjderna
för sändare och mottagare (hs och hm) stora i
förhållande till våglängden. Ju kortare
våglängden är, desto mer befogat skulle det vara att i
närzonen tänka sig markvågen uppdelad i två
vågkomponenter, nämligen dels den från
sändar-antennen direkt till mottagarantennen gående
vågen (förslagsvis benämnd direktvågen) och
dels den mot jordytan reflekterade vågen
(förslagsvis reflexvågen). Vanligen förefinnas båda
komponenterna, men man kan även tänka sig
kommunikation med enbart direktvågen, t.ex.
vid förbindelse mellan en marksändare och ett
flygplan, varvid marksändaren utnyttjar en
rikt-antenn, vars strålningskoncentration i
vertikalplanet är god i förhållande till elevationen.

Vi söka först ett lämpligt uttryck på
fältstyrkan i den av jordytan opåverkade direktvågen
och omforma för den skull den kända formeln
för fältstyrkemaximum från en halvvågsantenn
(dipol)

= TlT m v/m

där 1 strömmen i strömbuken, A,

/ = L effektiva antennlängden, m,

71

X — våglängden, m,
D= avståndet, km.

Strålningsmotståndet för en dipol är 73,3 ohm.
Benämnes antenneffekten P watt blir strömmen

V 73,:

Insättas nu värdena på / och l, erhålles det enkla
uttrycket

lV P

Eo = Edir = ^ mV/m

(1)

där sålunda P är antenneffekten i W och D
avståndet i km.

Fig. 7 visar hur direktvågen och reflexvågen
sammansätta sig vid mottagaren M. För att
vin-kelsambanden skola framträda tydligare ha i
figuren E-vektorerna vridits 90°. Då
uppställningshöjderna hs resp. hm äro små jämförda med
avståndet D, är rumsvinkeln mellan
komponenterna så liten, att den vid additionen kan
försummas. Hänsyn måste emellertid tas till vektorernas
tidsfas. Fasförskjutningen mellan dem beror dels

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Wed Nov 13 22:11:54 2024 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/tektid/1944/1034.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free