Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - H. 42. 21 oktober 1944 - Fuktighetens absorption och vandring i byggnadsmaterial, av C H Johansson
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
1206
TEKNISK TIDSKRIFT
Fig. 1. Hygroskopisk fuktighet och fritt vatten, t.v. i furu,
t.h. i tegel med volymvikten 1,6 kgldm\
Förutom denna hy gr o sko piska eller biindna
fuktighet kunna porösa material innehålla fritt
vatten, vilket mer eller mindre fullständigt utfyller
dess porer och inre håligheter. Den fria
fuktigheten avges lika lätt som vattenånga avdunstar
från en vattenyta, och omvänt måste
partialtrycket vara lika med mättningstrycket för att en
utfällning skall ske. Den ångtrycksnedsättning,
som orsakas av kapillär kraf terna, är nämligen
försumbar även vid så små porer, att de ligga
vid gränsen för det optiska mikroskopets
upplösningsförmåga. Detta framgår av tabell 1, som
återger samhörande värden på kapillärradie och
relativ fuktighet.
De flesta byggnadsmaterial äro porösa, och de
makro- och mikroskopiska porernas volym är
väsentligt större än de submikroskopiska
mellanrummens. Som exempel på detta visar fig. 1 a
för furuträ och fig. 1 b för tegel med en
volymvikt av 1,6 kg/dm3 materialets fuktighet, angiven
i förhållande till torrsubstansmängden, som
funktion av relativa luftfuktigheten. Detta
förhållande betecknas i det följande fuktkvot.
Kurvan abc representerar fuktighetsisotermen
för resp. material (från fig. 6 och 8). Varje
punkt på isotermen motsvarar jämvikt mellan
fuktigheten i de submikroskopiska
mellanrummen och vattenångan i den omgivande luften.
Denna fuktighet är i trä betydligt större än i tegel,
men den är dock liten vid sidan om den mängd
vatten, som materialet kan uppta om alla porer
äro utfyllda2,3 (ccl i fig. 1).
I det föregående har antagits att såväl den
hygro-skopiska som den fria fuktigheten består av rent
vatten. Innehåller vattnet lösta salter, blir
partialtrycket över lösningen lägre än mättningstrycket
över rent vatten. Av nedanstående
sammanställning, som gäller mättad saltlösning vid 20°C,
framgår att denna ångtrycksnedsättning kan bli
högst avsevärd4
Salt Relativ luftfuktighet
Na2C03 ....................................98 %
KC1 ..........................................88 %
NaCl ........................................75 %
NaNOg ....................................75 %
CuCl2 ........................................67 %
Mg(N03)2" 6 HoO ..................54 %
MgCl2’ 6 HoO..........................38 %
LiCl ..........................................12 %
Om saltavsättningar finnas i materialets porer
och luftens relativa fuktighet överstiger det värde,
som enligt tabellen ovan gäller för den mättade
saltlösningen, utfälles vatten i dessa porer ända
tills saltlösningen blivit så utspädd, att dess
jämviktsångtryck är lika med vattenångans
partialtryck i luften. Fig. 2 visar det ungefärliga
förloppet av fuktighetsisotermen för tegel, som
innehåller NaCl. Ökningen cd vid konstant relativ
fuktighet svarar mot mättad saltlösning. Vid punkten d
har allt saltet gått i lösning, och då vattenhalten
stiger ytterligare, blir saltlösningen alltmera
utspädd, varvid jämvikten svarar mot en högre
relativ luftfuktighet. Detta fenomen har stor betydelse
vid Västkusten med dess salthaltiga luft3. Om
salt-haltigt vatten tränger in med dimma och
slagregn, stannar saltet kvar då väggen ånyo torkar.
Genom ny tillförsel av saltvatten ökas
saltmängden, och om saltet väl kommit in, är relativa
luftfuktigheten under den kalla årstiden tillräcklig
för att materialet skall ta till sig vatten ur luftens
vattenånga även i de mikro- och makroskopiska
porerna.
Materialets hygroskopiska fuktighet
För fuktighetsupptagningen i hygroskopiska
ämnen spela gelerna, vilka bestå av
submikroskopiska kristaller, en stor roll både vid
organiska" och oorganiska material5. Gelatin är en
typisk organisk och kiselsyregel, även kallad
silikagel, en typisk oorganisk gel i ren form.
Sätter man vatten till vattenfri gelatin sväller den,
om vattenhalten ökas tillräckligt går gelatinen
ånyo över i en kolloidal lösning. I detta fall
kunna vattenmolekyler tränga in mellan de
kolloidala partiklarna och där utbilda vätskeskikt
trots de adhesionskrafter, som binda partiklarna
samman. I trä intränga vattenmolekylerna på
liknande sätt mellan kolloidala kristaller,
miceller-na, som äro uppbyggda av cellulosans
molekylkedjor. Vid silikagel är vattenavgivningen
irrever-sibel; har vattnet en gång avgivits, bildar gelen
en fast, olöslig substans. Mellan de kolloidala
partiklarna kvarstå emellertid submikroskopiska
Fuktkvot
Fig. 2. Schematisk bild av
fuktighetsisotermen för ett salthaltigt
material.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
