Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - H. 44. 4 november 1944 - Räknesticka för beräkning av ångtryck, av Ben Braae - Reglermotstånd för flersvetsaggregat, av F H
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
1272
TEKNISK TIDSKRIFT
vätskan en av de omtalade sju klasserna av kemiska
individer, räcker kännedomen om ångtrycket vid en
temperatur för inställning av stickan. Känner man t.ex.
kokpunkten, ställes denna på trycket 1 at och skivan förskjutes,
till dess "liquid-index"-märket ligger på den linje i
Tk)-diagrammet, som motsvarar den klass vätskan tillhör.
Tillhör vätskan icke någon av de anförda klasserna, får man
nöja sig med en "jämförelse-vätska", som utväljes bland
nyckelns "olika ämnen". Stickan ställes så att det kända
ångtrycket för en vätska står på tillhörande temperatur,
samtidigt med att löparens översta kant står på
"jämförelse-vätskans" ^P-värde. Om någon vätska, som icke
finns upptagen i nyckeln, har särskilt intresse för den som
begagnar stickan, kan ban en gång för alla beräkna denna
vätskas Tit)-värden och utmärka dessa i diagrammet.
Kritisk temperatur
En beräkning av den kritiska temperaturen för 97 olika
vätskor visar, att denna är mycket litet beroende av
men varierar ined kokpunkten. Följande formel gäller
log Tkrit — log Tk = 0,655 — 0,030 log — 0,1771 log Tk (9)
För kokpunkterna 0°C, 100 °C, 200 °C äro de tillhörande
abskissorna följaktligen utmärkta på diagramskivan (tre
streckade linjer i nedersta hörnet av skivan). Vid
inter-polation mellan dessa linjer kan den kritiska temperaturen
vid rätt inställning av stickan avläsas på
temperaturskalan. För några vätskor med särskilda avvikelser är den
kritiska temperaturen direkt angiven.
Ångbildningsvärme
Omskrives ekv. (3) till
log L = log (2,303 • R) + log <£ + log T k (10)
ser man att en rät linje med lutning 45°, inritad i
Tk)-diagrammet, kan bringas att skära en på abskissaxeln
lämpligt placerad logaritmisk skala i punkten L. Denna
linje har på diagramskivan beteckningen L (calculated)
och den logaritmiska L-skalan är placerad på löparens
översta kant med enheter i kcal/mol. På grund av den
felaktiga förutsättningen att ångan följer gaslagen är dessa
beräknade ångbildningsvärden icke fullständigt korrekta.
Vid användning av linjen L (observated average), som är
inritad på basis av beräkningar för 62 vätskor, får man
ett bättre approximativt värde på ångbildningsvärmet.
Skala för temperatur- och tryckkorrektioner
Den logaritmiska temperaturskalan kan i förening med en
vanlig logaritmisk skala användas för beräkning av
utvidgningen av en gas enligt gaslagen, under det att följande
ekvation gäller.
~ = £ eller log Vi - log V2 = log T, - log T2 (11)
V2 i 2
Den vanliga logaritmiska skalan är placerad mitt på
diagramskivan (skalan är på fig. 1 dold av löparen) och är
identisk med den logaritmiska skalan för
ångbildningsvärmet. Dessa två sista skalor kunna följaktligen användas
mot varandra som en vanlig räknesticka, t.ex. för
korrektion av en gasvolym vid tryckändringar.
Noggrannhet och begränsning
Avläsningens noggrannhet är ca 1°C. Det använda värdet
för D = 0,3 passar bäst i närheten av kokpunkten och felet
blir därför störst långt från denna. Ett extremt exempel är
kvicksilver. För detta visar stickan P = 0,1 mm Hg vid
93°C medan rätt värde är 0,19 mm Hg. Detta är dock ett
maximalfel, som icke inträffar vid någon annan vätska. Det
fel, som införes vid användning av osäkra utgångsdata, kan
uppskattas genom att ändra stickans inställning en aning.
Felet i siffervärdet på ångbildningsvärmet är vanligen
± 5 %, när linjen L (observated average) begagnas. Endast
för de starkt associerade karboxylsyrorna är felet mycket
större och stickan anger i detta fall endast
storleksordningen av ångbildningsvärmet. Bestämningen av de
kritiska temperaturerna är den mest osäkra. Medelfelet är för
organiska vätskor ca 15°C. Stickan kan också användas för
bestämning av ångtrycket för fasta ämnen, men man bör
då komma ihåg att ta hänsyn till smältvärmet. T.ex. för
jod visar stickan vid smältpunkten 114°C ångtrycket 90
mm Hg och ångbildningsvärdet 10,6 kcal/mol. I en tabell
finns upptaget, att smältvärmet för jod är 2,97 kcal/mol.
Stickan ställes nu så att 114°C ligger pä 90 mm Hg,
samtidigt med att linjen L (calculated) pekar på 10,6 + 2,97 =
= 13,57 kcal/mol, och man kan nu avläsa ångtrycket för
fast jod ned till 0,1 mm Hg. Ben Braae
Reglermotstånd för flersvetsaggregat avse en direkt
förlustreglering av spänningen, varför de böra utföras med
hänsyn härtill, dvs. vara så små som möjligt. Till en
början använde man rent ohmska motstånd och för en
tillfredsställande tändning av bågen använde man en
ma-skinspänning av 70—75 V även vid icke metalliskt ren
yta. Då man vid svetsning med obelagd elektrod får en
spänning av ca 20 V så måste man sålunda reglera bort
mycket energi och verkningsgraden hos ett sådant
flersvetsaggregat blir blott 27 %. För att råda bot härpå har
man utvecklat ett nytt ställdon för flersvetsaggregat
varvid man använder induktivt motstånd. Härigenom kan
man nedsätta maskinspänningen avsevärt utan att
tänd-ningen riskeras. Med obelagd elektrod kan man komma
ned med maskinspänningen till 40—45 V. Den för den säkra
tändningen erforderliga spänningen, ca 80 V, erhålles med
en dämpspole med mättad järnkärna, som samtidigt
tjänar som ohmskt motstånd.
AEG har nu utbildat ett nytt ställdon för
flersvetsaggregat, som är utfört som en transformator. Den är på sätt
och vis en starkströmssvängningskrets. Genom ändringen
av bågen utlösas över en som spänningstransformator
arbetande strömtransformator periodiska och aperiodiska
svängningar i en med bågen parallellkopplad
svängningskrets, som kunna utnyttjas för stabilisering av bågen för
att förbättra tänd- och svetsbarhet hos aggregatet. Genom
en motsvarande dimensionering av motstånden i
parallellkretsen liksom av omsättningsförhållandet hos
ström-transformatorn kan man bestämma höjden hos de
överlagrade spänningspetsarna och svängningskretsens
egenfrekvens inom vida gränser, varigenom tänd- och
svets-egenskaperna hos bågen kunna regleras på önskat sätt.
Karakteristiskt är att man även vid små svetsströmmar
kan få en hög överlagringsspänning dvs. just där det är
som svårast att hålla en god tänd- och svetsbarhet hos
bågen. Vid kortslutning av den normala maskinspänningen,
55 V, stiger kortslutningsströmmen genast till 115 A, dvs.
till sitt rätta värde, vilket motsvarar den lägsta
inställbara svetsströmmen. I svängningskretsen utlöser denna
strömrusning en av transformatorverkan betingad
periodiskt förtonande spänningsvåg av bestämd egenfrekvens
och dess maximala amplitud, 110 V mätt vid
svängningskretsens kondensator, överstiger maskinspänningen med
det dubbla värdet. Spänningen förtonar ned till noll genom
den tillstötande svängningen under kortslutningen av
kondensatorn. Vid avbrott av kortslutningen anta ström och
spänning i svetskretsen omedelbart sina definitiva värden,
under det att en aperiodisk spänning utlöses i
svängnings-eller överlagringskretsen uppgående till ca 100 V
maximalt. Denna förtonar över kondensatorns
laddningsspänning, som alltid är densamma som i bågen, i detta fall
sålunda 55 V. Spänningen i avbrottet motsvarar således
ungefär den dubbla maskinspänningen, varigenom bågens
tändning underlättas genom jonisering i förstärkt grad av
luften mellan elektrod och arbetsstycke. Tre storlekar
utföras, nämligen för 120—250 A, 50—250 och 80—350 A
svetsström (AEG-Mitt. 1943 h. 1/4). F H
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
