Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - H. 44. 4 november 1944 - Ultrakortvågsteknikens konstruktionselement, av Carl-Georg Aurell
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
1274
TEKNISK TIDSKRIFT
Ledningar
Ledningar av olika slag ingå som viktiga
komponenter i alla ultrakortvågsutrustningar. Över
dessa skall effekten med minsta förluster ledas
mellan olika delar av anläggningarna. Förefinnes
ingen risk för att en ledning skall ta upp
störningar utifrån eller själv sprida sådana, kan den
utföras med två lika ledare bredvid varandra
(jordsymmetrisk ledning). Föreligger
störningsrisk, omges ledarna med ett metallrör, som
tjänstgör som elektromagnetisk skärm. I många fall
behöver man dock ej upprätthålla symmetrin till
jord. Därvid räcker det att omge en enda ledare
med ett i allmänhet koncentriskt anordnat rör.
Vid en sådan ledning tjänstgör röret både som
återledare och skärm. Ledningsströmmen går
därvid på grund av strömförträngningen endast i ett
tunt skikt på rörets insida, medan yttre
störningsströmmar av hög frekvens följa dess
yttersida. För att hålla ledarna i läge fixeras de med
stycken av lämpligt isolationsmaterial. Gäller det
fast förlagda ledningar kunna isolationsstycken
inläggas på relativt långa avstånd från varandra.
Vid rörliga ledningar måste dessa avstånd
minskas. Koncentriska kablar kunna t.ex. uppbyggas
med isolationspärlor av keramik eller trolitul,
som fixera innerledarens läge. Ofta medför en
diskontinuerlig isolation otillåtna reflexioner på
ledningen vid korta våglängder, och då fylles
kabeln i stället helt med isolationsmaterial, t.ex.
oppanol.
Med stigande frekvens ökar ledningsdämpning-
Fig. 1. Fältbilder för vågledare med cirkulär
genomskärning (elektriska fältlinjer heldragna, magnetiska streckade).
en. Den andel, som härrör från
strömvärmeförluster i ledarna, ökar proportionellt med
kvadratroten ur frekvensen, medan dielektrikum ger ett
tillskott, som ökar ungefär proportionellt med
frekvensen och i allmänhet vid decimetervåg blir
dominerande över ledarförlusterna.
Möjligheten att vid de kortare decimetervågorna
praktiskt kunna utnyttja vågledare är därför av
stor betydelse. Dessa ledningar sakna
dielektrikum och bestå helt enkelt av ett rör med i
allmänhet cirkulärt eller rektangulärt tvärsnitt och
ha ingen inre ledare. Liksom elektromagnetiska
vågor från en antenn fortplantas i rymden,
fortplanta de sig i en vågledare, varvid de styras av
röret. För att vågor skola kunna utbilda sig,
fordras vissa minimimått på rör dimensionerna.
Eller med andra ord: frekvensen måste för en viss
vågledare överstiga ett bestämt värde för att den
skall överföra någon effekt. Den fungerar således
i princip som ett högpassfilter. Flera vågtyper
kunna samtidigt uppträda i en vågledare, fig. 1.
De kunna uppdelas i två huvudgrupper, där den
ena (//-vågor) karakteriseras av att den elektriska
fältstyrkan saknar axiell komposant, medan hos
den andra (E-vågor) magnetiska fältstyrkan
saknar axiell komposant. Även varje vågtyp har sin
speciella gränsvåglängd, över vilken den ej kan
existera i vågledaren. För en vågledare med
cirkulärt tvärsnitt, är t.ex. högsta gränsvåglängden
för //-våg 1,7 gånger rördiametern och för jE-våg
1,3 gånger rördiametern.
Ur dämpningssynpunkt intar H0-vågen
(gränsvåglängd 0,82 gånger rördiametern) en
särställning därigenom, att dämpningen ständigt
sjunker med fallande våglängd. För alla andra
vågtyper passerar dämpningen ett minimum för att
sedan öka vid ännu kortare våglängder. Här skall
blott ges ett exempel på dämpningen hos en
vågledare, bestående av ett cirkulärt kopparrör med
10 cm inre diameter. För H0-vågen är
gränsvåglängden 8,2 cm, och dämpningen vid halva denna
våglängd är 0,4 N/km. För en optimalt
konstruerad koncentrisk kabel med samma ytterdiameter
blir dämpningen 2,5 N/km, således avsevärt större,
varvid dock antagits ren luftisolering i kabeln.
Vågledaren är således här avsevärt överlägsen den
koncentriska kabeln.
Metoderna för att mata in resp. ta ut effekt från
en vågledare bero på den vågtyp, som användes.
Vanligen sker det genom öppna antenner eller
slutna antennslingor, som föras in i vågledaren.
Antenner
Inom ultrakortvågsområdet har man möjlighet
att bygga antenner med stark riktverkan utan att
dimensionerna göra dem praktiskt outförbara.
Genom att samla sändarens strålningseffekt i en
önskad riktning kan den nödvändiga effekten
minskas med bibehållande av önskad fältstyrka
vid mottagarantennen. Genom att även göra mot-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
