Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - H. 44. 4 november 1944 - Ultrakortvågsteknikens konstruktionselement, av Carl-Georg Aurell
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
1280 TEKNISK TIDSKRIFT
odén i fråga om avgiven effekt inom
decimeter-vågsområdet. För att få höga effekter kan den
göras vattenkyld. Vid kortare våglängd sjunker
den avgivna våglängden samtidigt som det
erforderliga magnetfältet ökar. Enligt ryska uppgifter
ha magnetronrör konstruerats, som avge 300 W
vid 9 cm och 2 W vid 2,6 cm våglängd. Gränsen
för med magnetroner alstrade frekvenser ligger
något under 1 cm och är således ungefär
densamma som för Barkhausen—Kurz-röret, med vilket
det för övrigt är årsbarn.
Rör av klystrontyp
År 1939 offentliggjordes i Förenta Staterna två
intressanta konstruktioner av löptidsrör, den ena
av bröderna Varian vid Stanford University och
den andra av Hahn och Melcalf vid General
Electric Co. Principen, som dock tidigare var känd, är
här att hastighetsmodulera en elektronstråle, som
har konstant strömstyrka, låta denna passera ett
fältfritt rum, i vilket de snabbare elektronerna
hinna upp de långsammare, och på ett ställe där
elektronerna väl klumpat ihop sig i på varandra
följande "elektronpaket" ta ut effekten, vilket i
allmänhet sker induktivt. Detta förlopp att en
hastighetsmodulerad elektronstråle omvandlas till
en täthetsmodulerad benämnes ibland
fasfocuse-ring. Fig. 16 visar i princip genomskärningen av
ett löptidsrör av variantyp, klystronen. Ett smalt
elektronknippe erhålles från en elektronkanon i
rörets yttersta vänstra del. Strålen passerar först
genom de med ett flertal hål försedda gallren i
den vänstra hålrumsresonatorn av rumbatrontyp
("buncher"). Ligger en växelspänning mellan
dessa galler kommer de därifrån utgående
elektronernas hastighet att variera i takt med
växelspänningen. När strålen framkommer till den
andra hålrumsresonatorn ("catcher"), som även är
försedd med galler, har den delat upp sig i
elektronpaket som inducera strömmen i rumbatronen.
Genom de spänningar som därav uppstå mellan
gallren bromsas elektronerna ner och fråntas en
del av sin energi, som i stället tas upp av
rumbatronen. De nu relativt energifattiga
elektronerna tas sedan emot av kollektoranoden längst till
höger i röret. Genom att i riktig fas tillföra den
vänstra rumbatronen något av effekten från den
högra kan man få röret att självsvänga, förutsatt
att rumbatronerna äro inställda på samma
resonansfrekvens och att återkopplingsledningens
längd och anodspänningen ha lämpliga värden.
Eftersom den effekt som återgår för
hastighetsstyrningen blott är en mindre del av den
alstrade effekten, kan klystronen fås att arbeta
med en relativt god verkningsgrad.
Då dessa rör framkommo samma år som kriget
bröt ut är det ej att förvåna sig över att
publiciteten om dem varit mycket knapphändig, speciellt
då de måste antas ha fått en stor betydelse för
ekoradiotekniken. Mycket utvecklingsarbete har
säkerligen lagts ner på denna lovande rörtyp
under de senaste åren, särskilt av de krigförande
makterna.
Fig. 17 visar ett klystronrör. Glas användes som
synes endast som isolation vid ändstyckena där
katod och anod äro uttagna. Med
mikrometerskruvarna inställas rumbatronernas
resonansfrekvenser och återkopplingsvägens längd. Ur en 1944
utkommen amerikansk tidskrift återges i fig. 18 en
klystron, enligt uppgift av "coinmercial type".
Fig. 16. Genomskärning av
klystronrör (enl. Varian).
Fig. 17. Klystronrör; märk inställningsanordningarna med
mikrometerskruvar.
Fig. 18. Amerikanskt klystronrör.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
