Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - H. 45. 11 november 1944 - Karl Arvid Lindström †, av Emil Alm
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
1315
Karl Arvid Lindström †
Underrättelsen om professor Arvid Lindströms
bortgång den 25 oktober har väckt stor
förstämning bland de svenska elektroingenjörerna, i
synnerhet hos dem som haft förmånen att i en eller
annan form samarbeta med honom eller som
åtnjutit hans undervisning.
Han var född i Hedemora landsförsamling den
15 januari 1866, avlade år 1889 fil. kand.-examen
med matematiskt naturvetenskapliga ämnen vid
Uppsala Universitet, studerade därefter vid
Tekniska Skolan i Örebro maskinlära och
maskinritning och kom på våren år 1890 till Aseas
verkstad i Arboga, först som praktikant men snart
som chef för provrummet, såväl i Arboga som
under de första åren i Västerås, sedan Asea år
1891 överflyttat sin verksamhet dit. År 1895 blev
Lindström chef för den elektriska avdelningen
och sedermera chefkonstruktör samt kvarstod i
denna befattning till år 1905. Under dessa år
gjorde han en synnerligen betydelsefull insats i
elektromaskinteknikens utveckling i både
teoretiskt och praktiskt hänseende. I och med att de
elektriska maskinernas storlek ökades, krävdes
en alltmer genomarbetad teori för deras
beräkning, konstruktion och driftegenskaper, och
arbetet härmed låg under dessa år till stor del i
Lindströms hand. Då elektrotekniken den tiden var
en ung vetenskap, blev detta arbete i många
avseenden av nyskapande art. Från denna tid
föreligger också ett antal i Teknisk Tidskrift
publicerade uppsatser, vari resultaten av detta
utvecklingsarbete framläggas. Bl.a. redogjorde han år
1899 för sina studier rörande självinduktionens
och ankarreaktionens inverkan på
växelströmsgeneratorernas regleringsegenskaper, och de teorier
han på grund härav uppställde för konstruktionen
av dessa generatorer kunna alltjämt anses vara
normerande. Från dessa år härrör också en del
patent, som fått bestående betydelse, såsom
två-hastighetslindningen för trefasmotorer
(tillsammans med R Dahlander) samt hysteresispådraget.
År 1901 fick K. Tekniska Högskolan en
självständig elektroteknisk avdelning och därmed ett
ökat behov av elektrotekniska lärarkrafter. Snart
nog togos Lindströms kunskaper och erfarenhet i
anspråk härför; han verkade åren 1904—1907
som tjänsteförrättande professor inom
avdelningen och blev år 1907 ordinarie professor i
teoretisk elektroteknik samt år 1913, då
avdelningens lärarstab ytterligare ökades, professor i
elektromaskinlära. År 1916 lämnade han högskolan
för att återinträda i Aseas tjänst såsom teknisk
rådgivare och kvarstod som sådan till år 1934,
då han som pensionerad drog sig tillbaka till sitt
kära Mosstorp invid Nyköping. Såväl från
Teknis-åren som från hans fortsatta verksamhet hos
Asea föreligger också ett antal värdefulla bidrag
till utvecklingsarbetet inom de områden av
elektrotekniken som närmast intresserade honom.
För sina insatser till elektroteknikens utveckling
blev Lindström år 1911 medlem av
Vetenskapsakademien, år 1919 medlem av den då
nyinstif-tade Ingeniörsvetenskapsakademien och år 1917
filosofie hedersdoktor vid Uppsala Universitet.
Därjämte erhöll han år 1933 Patriotiska
Sällskapets stora guldmedalj.
Trots att Lindström endast jämförelsevis kort
tid kvarstod som högskolelärare har hans
lärargärning betytt ofantligt mycket för
elektroingenjörsutbildningen i vårt land. Det innebar för den
nybildade elektrotekniska avdelningen vid KTH
en knappast överskattbar styrka att just i starten
få till lärare i ett av avdelningens huvudämnen
en man med Lindströms höga kvalifikationer som
teoretisk forskare och som praktiskt erfaren
konstruktör. Därigenom lades utbildningen på detta
område redan från början på ett plan fullt
jämförligt med vad som kunde presteras vid de
förnämsta utländska tekniska högskolorna.
Personligen var Lindström en fin och försynt
människa, som gjorde sig omtyckt av alla han
kom i beröring med. Mest framträdande vid det
personliga umgänget var måhända hans stilla,
något lågmälda humor, som då och då utlöste sig
i en ordvändning som slog huvudet på spiken i
den föreliggande situationen. För hans vänner är
det vemodigt att tänka sig, att vi nu ej längre få
ha honom i vår krets och njuta både av
umgänget med hans rika personlighet och av hans
minnen från en lång och arbetsfylld levnad.
Emil Alm
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
