Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - H. 46. 18 november 1944 - Dykeriteknikens utveckling, av Anders Lindén
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
11 november 19 Ak
1317
Dykeriteknikens utveckling
Förste mariningenjör Anders Lindén, LSTF, Stockholm
Människans försök att vistas under vatten torde
vara lika gammalt som konsten att simma. Det
finns skäl förmoda, att dykning praktiserades som
förvärvskälla flera årtusenden före vår tidräkning
i såväl främre som bortre Asien (bl.a. för åtkomst
av ostron). En av de första gångerna dykare
nämnas i litteraturen är omkring 460 f.Kr., då, enligt
Herodotus, Xerxes anställde dykare för att
hämta upp skatter från sjunkna fartyg. Redan år 170
f.Kr. fanns på ön Rhodos i lag stadgat om
bärgarlön för dykare med olika tariffer efter olika djup.
Några andra hjälmedel för dykaren än möjligen
en tyngd för att denne lättare skulle komma ned
genom vattnet användes ej. Denna enkla form av
dykning, naturdykning, tillämpas än i dag, om
ock allt mera sällan, av pärlfiskare i Söderhavet.
Den primitivt arbetande pärlfiskarens utrustning
och metoden att utnyttja denna framgår av fig. 1.
Dessa naturdykare kunna tränga ned till 25 och
30 m djup och vistas under vattnet omkring 2
min varje gång. Det är emellertid förenat med
stora fysiska påfrestningar, och dykarna ha som
regel en mycket begränsad livslängd.
Icke förrän under medeltiden skönjas de första
försöken att med tekniska hjälpmedel förbättra
dykningsmöjligheterna. Visserligen hade redan
Aristoteles angivit två metoder, fig. 2, som sedermera
Fig. 1. Pärlfiskare i Söderhavet.
DK 626.02
återfinnas genom tiderna i ett otal mer eller
mindre praktiskt brukbara utföringsformer, nämligen
dykaren tillföres luft genom en ledning,
dykaren för med sig i vattnet ett extra förråd av luft.
Leonardo da Vinci utformade det aristoteleska
röret såsom en slang, vars övre ända hölls
flytande över vattenytan med flottörer och vars nedre
ända med ett munstycke åstadkom vattentät
anslutning till dykarens mun, fig. 3. Från samma tid
härrör även en annan italiensk konstruktion, där
munstycke ersatts av en dykarens huvud tätt
omslutande läderhuva, fig. 4, alltså en ordentlig
andningsmask. Om man frånser svårigheten att ernå
en tillräcklig luftväxling på grund av det
förefintliga skadliga rummet, är metoden att suga ned
luft genom slang synnerligen begränsad. Även
om slangen göres så stark, att den motstår det
yttre vattentrycket, förmår ej dykaren själv att
Fig. 2. Aristoteles härledning av dykningens principer.
Fig. 3.
Leonardo da
Vincis
anordning av
"dy-karslang".
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
