Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - H. 47. 25 november 1944 - Det lilla landets dilemma, av Axel F Enström
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
11 november 19 Ak
1349
Det lilla landets dilemma
Kommerserådet Axel F Enström, LSTF, Stockholm
I dessa dagar har man haft en viss anledning
att se tillbaka på de senaste 25 årens utveckling
inom teknik och industri, alltså under den tid som
följt efter det första världskriget. Samtidigt har
ett antal svenska teknici och industrimän
återkommit från Förenta Staterna och berättat
åtskilligt om de senaste krigsårens tekniska
framsteg därute. Man frestas då att ta sig en funderare
på hur framtiden kan komma att gestalta sig,
särskilt för ett litet land som vårt.
Jag använder med avsikt inte ordet
"efterkrigstiden", som har blötts och stötts så mycket på
senaste tiden. För det första syftar det på den
närmaste framtiden. För det andra tror jag för
min del, att det begreppet är föråldrat. Förr var
det så att på ett krig följde en fred och sedan en
efterkrigstid. Det tycks inte ligga så till nu. Läget
påminner mera om franska revolutionen och de
därefter följande årtiondena av krig och
omvälvningar. Vad vi nu genomleva är en
världsomvälvning av samma stora mått, också då med
decennier av efterverkningar. Det blir troligen icke
någon distinkt fred utan sannolikt långvariga
paroxysmer i världskroppen, innan förhållandena
så småningom glida in i ett nytt
fortfarighetstillstånd, ett tillstånd som kanske inte kommer
att i något som helst avseende likna det som
fanns förut.
För de små länderna synes man ha anledning
räkna med att deras livsvillkor komma att
undergå en väsentlig förändring. Redan före kriget
kunde man iaktta hurusom den ekonomiska
utvecklingen i världen tenderade till att accentuera
de storas betydelse i jämförelse med de små. När
sedan i och med kriget de militära maktmedlen
fått tillfälle att tala sitt språk — vi behöva bara
tänka på flygvapnet — har skillnaden mellan de
stora och de små blivit ännu tydligare markerad.
Det förefaller som om vi gjorde klokt i att i våra
framtidskalkyler räkna med detta ledsamma
faktum och inte bara trampa på i de gamla
galoscherna.
Före kriget var det framför allt utvecklingen av
den kemiska industrin ute i världen som var
ägnad att handicapa de små företagarna. De
kemiska industrierna kräva nämligen i allmänhet,
för att bli räntabla, mycket stora
anläggnings-enheter och följaktligen mycket stora kapital. En
sådan anläggning i ett litet land, som till en
början måste förutsättas ha tillgång till de
erforderliga huvudsakliga råvarorna, blir då som regel
av en storhetsordning som överstiger vad landet
självt kan konsumera och följaktligen beroende
äv export i konkurrens med utlandets
jätteföretag. Ur rent ekonomiska synpunkter bli vi
sålunda i de fall, då vi icke begränsas redan av
råvarutillgången, nödsakade att i fråga om
kemisk industri hålla oss inom vissa gränser, dvs.
till specialiteter och högt utvecklade specialiteter.
Liknande förhållanden föreligga för övrigt i
andra branscher, såsom i fråga om
verktygsmaskiner, instrument och apparater m.m. Här är
det de moderna produkternas oerhört rikt
skiftande variationer, som gör det omöjligt för ett
litet land att följa med på alla områden. Även
här gäller det att gå till specialisering och att
försöka sig på tillverkningar som till äventyrs
kunna komplettera typfloran i ett eller annat
avseende. Denna synpunkt har starkt understrukits
av professor E Velander, då han sammanfattat
sina erfarenheter från besöket i USA.
Om det sålunda är påtagligt, att ett litet land
som vårt icke mäktar upprätthålla en så rikt
differentierad materiell produktion som de stora
industriländerna, så måste man också se den
sanningen i ögat, att vi ej heller på den andliga
produktionens område få hemfalla åt den illusionen
att våra små resurser skulle räcka till att täcka
hela fältet. Vi tvingas även där till en
rationalisering.
Det är utan vidare klart, att vi varken ur
ekonomisk eller personell synpunkt kunna hålla en
sådan väldig stab av forskare som man kan
tilllåta sig i ett stort och rikt land som exempelvis
Förenta Staterna. I konsekvens med det förut
sagda gäller det till en början det
teknisk-vetenskapliga området. Men jag är rädd att vi även
på andra vetenskapens områden bli med
naturnödvändighet tvungna att ålägga oss en viss
begränsning i kvantitativt avseende för att
möjliggöra att det som presteras i stället blir av högsta
möjliga kvalitet.
Jag har tidigare haft tillfälle påpeka hurusom
det torde bli nödvändigt att rationalisera den
vetenskapliga publikationsverksamheten, om den
inte skall komma att spränga den ekonomiska
ram som rimligen kan åstadkommas. Det finns
billigare moderna metoder att bringa forskning-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
