Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - H. 49. 9 december 1944 - Synpunkter på provtagning, av Olof Eklund
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
1426
■ TEKNISK TIDSKRIFT
mängd och driftstatistikens siffror över
avfallsgodsets kvantitet.
Fig. 5 visar avsättningar i här berörda sjö och
hur slammet från olika driftperioder ungefärligen
avsatt sig. Vid A hade allt avfall under årens lopp
flutit in i sjön och huvudströmriktningen varit
mot B. En orienterande provtagning tillgår på
följande sätt:
en karta i stor skala upprättas över avfallets
utbredning och nivåkurvor inmätas med 0,5 m
ekvidistans,
en profil i skala 1 : 100 upplägges efter A—B,
rör med rätt stor diameter neddrivas var 10 :e
meter utefter linjen A—B,
i varje sådant hål tas sanden upp för varje
halvmeter. Dessa prov siktas, varvid hålstorleken i
sikten tas med hänsyn till renkrossningsbehovet
och anrikningssättet, genomfallande och
kvar-stannande gods väges och analyseras var för sig
och mängden av det grova godset uträknas i
procent av varje provs hela godskvantitet,
varje provhål med funnen metallhalt och
viktsprocent insättes på profilen,
vid varje större slamansamling i vattendraget
nedanför sjön tas ett lodrätt genomsnittsprov.
Resultatet av dessa undersökningar ger en
tydlig bild av och möjlighet till att rätta de
preliminära antagandena om såväl slammets fördelning,
mängd som avlagringssätt och metallinnehåll.
Även blir det möjligt att bedöma, om en
generalprovtagning är behövlig och hur den bör ske.
Provtagning av malmförekomster med mindre än
10 % eftersökt mineral, ojämn haltfördelning och för
ögat ej tydligt urskiljbart mineral
Jämförelse mellan värdet av stora och små prov
Ett flertal geologer såväl som erfarna bergsmän
synas ha den åsikten, att ett stort prov bör ge ett
gott resultat och oftast vara värdefullare än
små-prov. Detta är emellertid endast i enstaka fall
riktigt. Ett stort utsprängt prov är för det första ej
något ytprov — prov i andra dimensionen — utan
Fig. 5. Mindre sjö, där avfallsslammet från ett
anrikningsverks olika driftperioder avsatt sig (A till B ca 150 m).
något sorts mellanting mellan ett ytprov och ett
djupprov, och för det andra ge vanligen dessa
prov mindre bergmassa i bottnen av spränggraven
än i bergets överyta, vilket ytterligare visar att
provet varken kan användas för bedömning av
halten i ytan av fyndigheten eller nedåt.
Ett ytprov bör om möjligt motsvara halten i
ytan av en fyndighet. Hur och i vilken grad det
kan användas vid bedömning av halten i tredje
dimensionen redogöres för senare.
Om jämförelse med ett stort prov, exempelvis
över 200 m2 yta av en fyndighet göres dels med
tio jämnt fördelade rännprov tvärs över
fyndigheten och vart och ett motsvarande 20 m2 av
förekomstens yta och dels med 200 likaledes
jämnt fördelade rännprov men varje av 1 m2 yta,
och sålunda kvantiteten uttagen provmängd i alla
tre fallen är lika, finner man, att bästa
genomsnittshalten erhålles då 200 prover tas och
därnäst då tio prov tas. Om nämligen ett medelvärde
sökes inom en heterogen yta, blir detta mera
frigjort från heterogenitetens inflytande om det
erhålles ur någorlunda jämnt fördelade prov.
Matematiskt kan man se saken så, att det föreligger
en oregelbunden talserie, för vilken man vill
bilda ett medelvärde med hjälp av exempelvis
endast halva antalet termer. Då bör man ju
kunna vänta sig ett bättre resultat, om man tar
varannan term i stället för första hälften av
talen. Resultaten från mängder utförda
provtagningar av fyndigheter ha även bekräftat dessa
slutsatser. Givetvis bör man tillse, att
haltförändringar, som uppstått genom vittring i ytan av
fyndigheten, elimineras innan provtagningen sker.
En allmän regel kan anses vara: ju flera riktigt
tagna prover desto bättre resultat.
Hur långt åt sidorna från ett rännprov
kan detta anses representera halten i fyndigheten?
Om rännproven äro lika breda, faller av sig
självt att avståndet mellan dem eller dess
centrallinjer skall delas mitt itu och varje halva av
mellanliggande område hänföras till sitt prov.
Någon annan möjlighet finns ej, även om fel vid
denna tillämpningsmetod skulle kunna uppstå.
Gäller det däremot två prov av olika bredd,
likgiltigt hur stor denna skillnad är, skall
avståndet mellan provens mot varandra vettande
ytterkanter delas mitt itu — sålunda ej avståndet
mellan provens centrallinjer. Ett gärna
förekommande fel är, att provtagaren låter ett stort prov
representera större yta än det i själva verket gör.
1 detta sammanhang bör anmärkas att längden
lios varje delprov av en provränna icke bör vara
större än hälften av den bredd, som av praktiska
brytningsskäl måste tas ut. Skall sålunda en smal
fyndighet undersökas med tvärgående prov, böra
dessas längd ej överskrida 1 m, om
brytningsbredden måste göras 2 m.
Beträffande sannolikheten för att erhållna prov
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
