Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - H. 52. 30 december 1944 - Är patentinstitutionen behövlig? av Nils Bergling - SVR om uppfinnarrätten, av r
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
1500
■ TEKNISK TIDSKRIFT
got lika bra eller hellre ännu bättre osv.
Patentväsendet kommer sålunda att verka som
katalysator på uppfinnareverksamheten.
När man studerar skälen för och einot
patentväsendet och ser resultatet härav i en alltjämt
fortsatt utveckling av detta rättsinstitut till att
omfatta även länder, som belt eller tidvis varit
utan varje uppfinnings- och uppfinnareskydd,
måste man fråga sig, vad orsaken kan vara till
att oppositionen mot patentväsendet även i våra
dagar med jämna mellanrum framträder.
Den amerikanske patentexperten Dienner säger
bl.a., att det är ett historiskt bevisbart faktum,
att varje period av industriell depression
framkallar ett skri efter patentväsendets skalp. Detta
förhållande har otvivelaktigt sin grund i den
allmänna kampen inom Förenta Staterna mot allt
vad monopol och trustbildning heter. Denna typ
av opposition synes det mig, att man ganska kort
kan bemöta pä följande sätt:
Vanliga monopol- och trustbildningar kunna ha
till följd, att mindre företagare berövas
möjligheten eller rätten till en förvärvsverksamhet, som
de förut haft tillgång till. Eftersom emellertid
patent enligt alla länders patentlagar endast
beviljas på nya uppfinningar, kan ju det slag av
monopol, som patentskyddet innebär, icke beröva
allmänheten någon rättighet, som den tidigare ägt.
Visar det sig, att patentföremålet tidigare varit
allmän egendom eller allmänt känt, så bortfaller
ju grunden för patentskyddet, som då också lätt
kan upphävas.
Den mera vanliga och särskilt från industriellt
verksamma personer nu för tiden framträdande
oppositionen är enligt min erfarenhet snarare
riktad mot enskilda stadganden i patentlagarna eller
mot rådande praxis än mot rättsinstitutet som
sådant. Någon får sig av en eller annan
anledning förelagt ett patent pä någon struntsak eller
något, som man anser vara fullständigt självklart.
Det händer då ej sällan, att han utbrister: "Det
är ju rena vansinnet att bevilja sådana patent.
Det vore bättre, om patent över huvud taget icke
existerade." Detta är dock att kasta ut barnet
med badvattnet. Vederbörande skulle säkert vara
till freds med en ändring av praxis i riktning
mot något ökade patenterbarhetsfordringar.
Det är givet, att patentlagstiftning och
utbildning av praxis icke kan hålla jämna steg med
utan måste komma efter den tekniska
utvecklingen. Vad som ännu för något tiotal år sedan
betraktades hart när som trolleri, tillhör kanske
numera varje fackmans självklara
kunskapsområde. Orsaken till kritiken kan därför mången
gång bottna i svårigheten att flytta sig själv
tillbaka till den teknikens ståndpunkt, som var
rådande, då uppfinningen gjordes och
patentan-sökningen inlämnades. Och även om så icke är
fallet, måste ju den eventuella olägenheten bero
därpå, att patentpraxis råkat komma alltför
mycket på efterkälken på grund av teknikens
snabba utveckling.
Vad kan då göras för att bättra det som brister?
Enligt min uppfattning komma två med varandra
intimt sammanhängande åtgärder närmast i
fråga, nämligen:
skapande av bättre kontakt mellan
patentmyndighetens tjänstemän och den patentsökande och
i utveckling varande industrin, t.ex. genom
periodiskt återkommande studiebesök etc.;
skapande av ökad förståelse och ökat intresse
för de med patentväsendet sammanhängande
problemen bland teknikens och industrins män.
Genom dessa åtgärder synes det mig möjligt att
få till stånd en relativt kontinuerlig utveckling
även av patentpraxis. En dylik utveckling av
praxis kan enligt min uppfattning tillåtas även
om den medför en skärpning av
patenterbarhets-kraven utan någon som helst ändring av
patentlagen tack vare stadgande i dess § 3, där det heter:
"Uppfinning må ej anses såsom ny, om den,
innan ansökan om patent därå inkommit till
patentmyndigheten. redan blivit så beskriven i
allmänt tillgänglig tryckt skrift eller så öppet
utövad, att sakkunnig person kan med ledning av
därigenom vunna upplysningar utöva
uppfinningen, eller om dess föremål ej väsentligen skiljer
sig från alster eller tillverkningssätt, som förut
blivit sålunda känt."
Det synes mig även, som om det skulle vara
möjligare för teknikens än för juridikens män
att över hela världen komma till samstämmig
uppfattning i hithörande frågor, enär teknikens
och naturens lagar äro desamma över hela
världen, medan rättsuppfattningen i många fall
bygger på ganska olikartade grundsatser.
DK 347.771.023
SVR om uppfinnarrätten. Sveriges Högskoleutbildade
Väg- och Vattenbyggares Riksförbund har beretts tillfälle
att yttra sig över förslaget till lag om rätten till
uppfinningar m.m. vid vissa statliga verk och inrättningar. Enligt
förslaget skola uppfinningar endast under vissa
förhållanden ersättas. I realiteten innebär denna bestämmelse en
ändring av patentlagen men blott för en del av
befolkningen. Är någon ny lagstiftning nödvändig, bör den få
formen av en ändring av patentlagen, och ändringen bör
då gälla lika för alla. Frågan är vilka följder en sådan
ändring kan medföra. Intresset för uppfinningar och patent
måste ju komma att lida, om den enskilde uppfinnaren
tvingas att generellt överlåta sin rätt på arbetsgivaren.
Den som satsar kapital för en uppfinning vill givetvis
ha garanti för att resultatet av det arbete som han har
bekostat också kommer honom till godo. Lagstiftningen
bör därför ta hänsyn till såväl det statliga som det enskilda
kapitalet. Är det endast fråga om provisorisk lagstiftning,
bör lagens tillämpningsområde inskränkas till de nybildade
forskningsanstalterna. I varje fall måste man se till, att
de relativt få tjänstemän, som slutligen drabbas av lagen,
i vart fall drabbas lika.
Den föreslagna tekniska skiljenämndens sammansättning
är icke tillfredsställande. Staten och de statsanställda böra
bli representerade till samma styrka, med en icke
statsanställd som ordförande. Innan någon nv lag stiftas bör
frågan utredas i hela sin vidd. r
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
