Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - H. 52. 30 december 1944 - Patent. Diskussion, av R Gertz, O Albro, H Khennet, Tage Nilsson, U Lamm, H Forssell, N Bergling, I Herlitz, G Reiland, I Bergenstråhle - IVA om de statsanställdas rätt till uppfinningar, av r
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
1532
■ TEKNISK TIDSKRIFT
Den som avstår från patent men ändå vill tillförsäkra sig
en viss rätt till en uppfinning bör ges möjlighet att
inlämna en beskrivning som arkiveras hos Patentverket i
t.ex. 3 à 5 år. Därefter skulle den utgöra nyhetshinder för
patent. Uppfinnaren skulle därigenom få samma fördelar
som vid publicitet, men slippa bekantgöra saken förrän
den är färdig.
Civilingenjör H Forssell: Det finns en allmän motvilja
bland industrins ingenjörer mot patentväsendet, vars
huvudsakliga effekt numera är av negativ,
framstegshind-rande art. Orsaken härtill torde vara, att kravet på
upp-finningshöjd ställes mycket för lågt. Det patenteras i alla
länder diverse anordningar som fackmannen i första hand
kommer att tänka på blott han ställes inför problemet i
fråga. Han kan dagligdags få se patent på enkla saker som
han för länge sedan haft i tankarna men icke ansett värda
att lägga ned arbete på att patentera eller i många fall
knappast föreställt sig att de över huvud taget voro patenterbara.
Civilingenjör N Bergling: Jag är inte övertygad om att
kravet på uppfinningshöjd i verkligheten har sänkts;
snarare har den tekniska utvecklingen gått så snabbt att
patentväsendet ej hunnit följa med. Det är en svaghet att
forskare och uppfinnare ej själva deltagit i utformningen
av patentväsendets lagar och regler. Ett ökat samarbete
är ytterst önskvärt, särskilt vid de internationella
patentkongresserna, där forskarna måste låta sin stämma höras.
Tekn. dr I Herlitz: Genom invändningsförfarandet får
Patentverket gratis den kunskap om den tekniska
utvecklingen, som det inte har råd att skaffa sig genom
litteraturstudier.
Förste byråingenjör G Reiland: Definitionen enligt det
framlagda förslaget kan icke i praktiska fall ge någon
vägledning; jag vill dock inte förneka, att en skärpning av
patenterbarhetskraven kunde vara önskvärd. Skärpningen
bör dock ej ske successivt utan tillämpas från viss tidpunkt.
Från denna borde ett begränsat skydd för mindre
betydande uppfinningar (nyttighetsmodellskydd) kunna erhållas.
Civilingenjör I Bergenstråhle: Enda utvägen är att öka
kravet på uppfinningshöjd, men därmed hindrar man ej
spärrpatenten, som kunna ha hög uppfinningshöjd.
Patentverket kan omöjligen avgöra om en ansökan syftar
till spärrpatent eller ej. Det finns dock ett botemedel mot
missbruk av patent nämligen tvångslicensförfarandet.
DK 347.771.023
IVA om de statsanställdas rätt till uppfinningar.
Det har visat sig ytterligt svårt att finna en allmängiltig
formulering som kan tillämpas vid överenskommelser i
patentfrågor. Inom akademin utgår man från ett
normalkontrakt som anpassas till de individuella förhållandena.
Akademin ställer sig skeptisk till tanken att genom
detaljerade lagbestämmelser reglera dessa frågor för en
så stor och mångskiftande grupp som de statliga verkens
tjänstemän. I praktiken kan icke en behandling efter
ett bestämt schema bli förenlig med lämplighet och
skälighet, vare sig ur statens eller uppfinnarens synpunkt.
Enligt § 1 har undantag från lagens tillämpning gjorts för
undervisningsanstalter, trots att forskningsverksamheten
t.ex. vid de tekniska högskolorna är eller väntas bli intimt
sammankopplad med motsvarande verksamhet vid de
statligt understödda, centrala forskningsinstituten.
För de administrativa verken torde hela frågan sakna
betydelse. Reglerande bestämmelser torde kunna lämnas
i verkens instruktioner.
Principen om anmälningsplikt bör bindas i kontrakt.
Offentliga uttalanden om pågående arbeten böra ej få
göras utan tillstånd.
Arbetsgivaren bör förbehållas rätt att för egen del utan
avgift tillgodogöra sig sådana anordningar och
uppfinningar som göras av anställda i tjänsten. Lämpligare än
att gå direkt på rättsinnehav synes vara att formulera
användningsrätten. En eventuell lagstiftning borde endast
omfatta denna användningsrätt.
Uppfinnaren bör ha möjlighet att på egen bekostnad
exploatera sina uppfinningar utomlands. Arbetsgivare som
övertar en uppfinning bör ha skyldighet att sörja för ett
effektivt utnyttjande av uppfinningen.
Värdet av ett nytt uppslag kan i regel icke bedömas
omedelbart. För att undvika risken att avböja uppslag,
som kanske senare komma att exploateras på annat håll,
kan det hända att så många uppfinningar som möjligt
övertas för formens skull, och uppfinnaren skulle då vara
försvarslös, om man senare lät det bero, så att goda idéer
fingo gå till spillo.
Om uppfinnaren återigen erhölle rimliga garantier för
idéernas vidareförande och exploatering, skulle detta
innebära betydande ekonomiska konsekvenser. Statsmakterna
kunna så att säga icke in blanco bevilja anslag för dylik
utvecklings- och exploateringsverksamhet. Häri ligger den
största svårigheten vid övertagandet av en uppfinnares rätt.
Som den statliga utredningsverksamheten skall tjäna
landets näringsliv, bör hemligstämpling endast förekomma i
den mån militära intressen kunna äventyras. I varje fall
bör det klargöras, att uppfinnaren har rätt att diskutera
sitt arbete med kolleger inom och utom verket, och
verkschefen bör vara berättigad att publicera framkommande
resultat, även innan tiden är inne för en patentering.
Bestämmelsen om en viss karenstid enligt § 4 är ägnad
att åstadkomma allvarlig friktion särskilt inom de
statsunderstödda forskningsanstalterna, som delvis ha till
uppgift att utbilda forskare vilka sedan fortsätta sin
verksamhet vid industriella företag. Bestämmelserna i § 5 avse
åtgärder för fullföljande och upprätthållande av själva
patentet. Långt viktigare synes det vara att tillförsäkra
uppfinnaren kännedom om beslut att icke vidare
fullfölja det utvecklingsarbete som erfordras för det nya
uppslagets tillgodogörande.
En viss belöning bör tilldelas den som framlagt en ny
idé. Svårigheten är att fastslå vad som kan anses skäligt.
Uppfinningar äro i regel resultatet av samarbete mellan
många personer. Att bestämma en enskild insats är därför
utomordentligt svårt.
Enligt § 6 skall arbetsgivare kunna tilldela en uppfinnare
belöning, även om han ej har ansökt därom inom ett
år efter det anmälan om uppfinningen har skett. Akademin
söker i liknande fall uppnå överenskommelse med
uppfinnaren om ersättning i form av viss andel i vinsten.
Att rekrytera den föreslagna statliga skiljenämnden med
personer av tillräckligt hög kompetens kommer
otvivelaktigt att medföra betydande svårigheter. Vidare bör det
framhållas att kostnaderna för nämndens verksamhet
kunna springa upp till stora belopp om nämnden får rätt
att efter eget skön tillkalla sakkunniga för utlåtande i
förekommande tvistiga fall. Förmodligen har man
emellertid tänkt sig att dessa kostnader för varje enskilt
fall skola bäras av det statliga verk som har anlitat
nämnden.
De förhållanden som den föreslagna lagstiftningen avser
att reglera äro synnerligen ömtåliga och individuella.
Akademin avstyrker därför en schematisering i form av
lagstiftning. Lagstiftningen bör begränsas till det
väsentliga, nämligen anmälningsskyldighet för den anställde,
användningsrätt för arbetsgivaren inom egen drift och
produktion samt skälig ersättning till den anställde.
Reglering av övriga förhållanden bör ske i form av individuella
bestämmelser i anställningskontraktet eller i form av
instruktioner. För den händelse lagförslaget mot akademins
avstyrkande skulle bli antaget, förbehåller sig akademin
frihet att avgöra i vad mån de i förslaget innefattade
reglerna skola tillämpas för akademins vidkommande. r
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
