Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - H. 5. 3 februari 1945 - Automatisk snabbåterinkoppling, av Åke T Vrethem
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
10 februari 1945
133
Fig. 11. Maximalt spänningslöst intervall vid trepolig
snabb-dterinkoppling pä enkellinje. Vardera systemets
maskineffekt är 4 Pn; överförd effekt är 1,1 Pn, där Pn är linjens
naturliga effekt. FJ 0,10 — enfåsigt jordfel med 0,10 s
kortslutningstid, FFJ 0,15 = tvåfasigt jordfel med 0,15 s
kortslutningstid (enl. Crary, Kennedy & Woodrow13).
ling, därför att kapaciteten från de friska faserna
orsakar viss restström i felstället. Thommen2
anger t.ex. att vid 150 kV och en restström av 19 A
behövs 0,75 s spänningslöst intervall mot ca
0,25 s vid trepolig återinkoppling utan restström.
Exempel på snabbåterinkopplingens möjligheter och
begränsningar
För att ge ett mera konkret begrepp om
återin-kopplingens möjligheter och begränsningar
sammanställas nedan några uppgifter, byggda på
beräkningar av de förut citerade amerikanerna
Crary, Kennedy och Woodrow13.
Fig. 11 visar förhållandena vid enkel förbindelseledning
mellan två kraftnät. Dessa antas vara lika stora och
vardera ha en totaleffekt av omkring fyra gånger den
naturliga effekten för överföringslinjen; denna effekt är som be-
kant —, där Z är vågmotståndet och E är spänningen; för
220 kV är den ca 120 MW, för 130 kV ca 45 MW.
Diagrammet visar sambandet mellan ledningslängden och den
maximitid, som kan disponeras som spänningslöst intervall
(deenergization time) för att stabiliteten skall
upprätthållas vid trepolig återinkoppling av linjefel; den
överförda effekten före och efter felet antas då vara 110 %
av naturliga effekten, räknat i avsändningsänden. Om vi
sätta minimiintervallet för ljusbågssläckning till t.ex. 0,25 s,
så se vi, att stabil drift med återinkoppling erhålles vid
trefasiga fel vid en ledningslängd av 120 km, om
kortslutningstiden är 0,15 s. Om i stället kortslutningstiden är 0,10 s,
så kan stabilitet påräknas vid ledningslängden 225 km.
En minskning av kortslutningstiden med 0,05 s genom
snabbare reläer och strömbrytare motsvarar alltså en
ökning av den linjelängd, vid vilken stabil drift kan
upprätthållas, med 85 %.
På liknande sätt inverkar det spänningslösa intervallets
längd. Om vi i stället för 0,25 s våga räkna med 0,17 s,
ökas tillåtna linjelängden för trefasiga fel vid de
långsammare reläerna och brytarna (kortslutningstid 0,15 s)
från 120 till 320 km, dvs. med 170 %, och vid de
snabbare reläerna och brytarna (kortslutningstid 0,10 s) från
225 till 420 km, dvs. med 85 %. Genom att samtidigt
minska relätid, brytarens egentid och spänningslösa inter-
vallet med sammanlagt 0,13 s kan man tillåta en ökning
av linjelängden från 120 till 420 km, dvs. med runt 250 %.
Detta exempel visar hur ytterst angeläget det är att
ekonomisera med hundradelssekunderna vid
snabbäterinkoppling- på högspända nät och likaså att detta gäller lika
mycket bryttiden som spänningslösa intervallet.
Diagrammet visar också skillnaden mellan stabiliteten
vid olika slags nätfel. Den linjelängd, vid vilken stabilitet
kan påräknas vid 0,25 s spänningslöst intervall och 0,10 s
relä- pius bryttid, är vid tvåfasigt fel 20 % och vid
en-fasigt fel — det är naturligtvis fråga om direktjordad
systemnollpunkt — 45 % större än vid trefasigt fel
(åter-inkopplingen förutsättes hela tiden vara trepolig). Vid
långsamma reläer och brytare är skillnaden större.
Diagrammet gällde som nämnts en överföringslinje
mellan två lika stora system, vardera med ungefär fyra gånger
så stor effekt som normala överföringseffekten. Om i
stället vardera systemets generatoreffekt är åtta gånger så
stor som överföringseffekten, finner man, att vid
oförändrade relä- och bryttider och oförändrad
överföringseffekt stabiliteten kan upprätthållas med hjälp av
återinkoppling vid nära dubbla linjelängderna jämfört med
de nyss anförda. Detta exempel illustrerar vad som ovan
omnämnts, nämligen att stabilitetsvillkoren äro
gynnsammare ju större de sammanbundna systemens effekter, eller
rättare sagt deras svängmassor, äro i förhållande till den
överförda effekten.
Fig. 12 visar ett exempel på den förbättring av
stabilitetsförhållandena vid linjefel, som kan erhållas med
återinkoppling vid en överföring bestående av dubbellinje.
Vi ha här återigen en överföring mellan två likstora
system, vardera på ungefär fvra gånger naturliga effekten
för en överföringslinje; linjelängden är 320 km. Om vi t.ex.
ha 220 kV överföringsspänning äro alltså systemen på
vardera ca 500 MW generatoreffekt, eftersom naturliga
effekten är ca 120 MW. Diagrammet visar då t.ex. att statiska
stabilitetsgränsen, dvs. den överföringseffekt, vid vilken
minsta belastningsstöt ger urfasfall, är ca 3 ’ 120 = 360
MW eller 180 MW per linje. Detta är alltså det mesta som
kan överföras under lugna förhållanden. Vad är nu den
Fig. 12. Stabilt överförbar effekt vid snabbäterinkoppling
på dubbellinje. Vardera systemets maskineffekt är fyra
gånger naturliga effekten för enkellinje. 1 FJ 0,10 — enpolig
snabbäterinkoppling för enfasigt jordfel med 0,10 s
kortslutningstid, 3 FFJ 0,15 = trepolig snabbäterinkoppling för
tvåfasigt jordfel med 0,15 s kortslutningstid (enl. Crary,
Kennedy & Woodrow13).
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
