Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - H. 6. 10 februari 1945 - Tjärbränsle i fartygspannor, av Åke Chr. Winblad
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
10 februari 1945
165
Tjärbränsle i fartygspannor
Ingenjör Åke Chr. Winblad, Stockholm
Vår bränsleförsörjning har blivit ett allt
svårare problem att lösa, vilket givetvis även
berör marinen. Importen av kol har helt
upphört och importen av pannbrännolja kan
komma att kraftigt inskränkas i krigets slutskede.
Att åter få i gång importen efter ett
vapenstillestånd beräknas ta omkring två år. Tillgängliga
lager av stenkol och brännolja samt eventuell
import av sistnämnda bränsle måste därför i
möjligaste mån reserveras för marinens fartyg
under gång — bevakning, eskorttjänst, övningar etc.
— medan för ekonomidrift (uppvärmning,
matlagning etc.) måste tillgripas inhemska bränslen,
så lättransporterade och litet skrymmande som
möjligt och samtidigt med så rökfri förbränning
som möjligt. För detta ändamål kunna alltså med
fördel ifrågakomma tjärbränslen, vilkas
förbränning i fartygspannor dock medför vissa
svårigheter, vilka förstärkas av tjärbränslenas
varierande egenskaper och kvalitet och den för
närvarande begränsade tillgången. Samtidigt måste man
ha fullt klart för sig att alla installationer för
tjärdrift skola vara minst lika användbara
för pannbrännoljedrift. Våra inhemska flytande
bränslen utgöra nämligen reserver, som i fredstid
ej få överansträngas.
Vår nuvarande tjärproduktion har officiellt
angivits ligga omkring 5 000 t per månad, en
tämligen ungefärlig siffra, motsvarande ca 60 000
t/år. Därav utgöres ca 20 000 t av stubbtjära,
huvudsakligen avsedd för smörjoljetillverkning,
och enligt vissa tidningsuppgifter måste fisket för
sina motorer disponera minst 17 000 t utvald
trätjära av barrved. Vi skulle alltså redan nu
kunna täcka åtminstone en del enklare
uppvärmningsbehov på våra fartyg med tjärbränsle.
Skulle vi placeras i ett ännu hårdare
tvångsläge, förefaller det inte uteslutet att genom
ytterligare utbyggande av träkolstillverkningen och
därmed tjärproduktionen erhålla så stora
kvantiteter, att såväl den viktigaste ståltillverkningen
som ångpannedriften i vissa av försvaret
disponerade fartyg kunna hållas i gång. Genom en
investering av ca 100 Mkr. i kolugnar skulle man
kunna producera 160 000—200 000 t A-tjära och
omkring 100 000 t B-tjära, tillsammans motsva-
Föredrag i avd. Skeppsbyggnadskonst och Flygteknik den 18
nov. 1944.
DK 621.181.1 : 662.75 : 668.721
rande 150 000—200 000 t pannbrännolja. Detta
låter ju alldeles utmärkt för att inte säga
sagolikt, innan man närmare studerat möjligheterna
att även kunna förbränna dessa kvantiteter i
nuvarande fartygsångpannor med en någorlunda
hygglig driftsäkerhet. Med A-tjära menas i regel
den vanliga trätjäran, som ej är vattenlöslig men
däremot i viss utsträckning låter sig blandas med
pannbrännolja och smörjolja, medan B-tjäran är
en indunstningsprodukt av vattenlösliga
destillationsprodukter, som oftast avskiljas samtidigt
med A-tjäran. Lövvedstjäran kan betraktas som
en mellanform (ur bränslesynpunkt).
Vid krigsutbrottet 1939 insåg man inom K.
Marinförvaltningen, att i likhet med under
föregående världskrig vissa svårigheter skulle uppstå
att importera tillräckliga mängder flytande
ång-panne- och motorbränslen. En snabb utbyggnad
av den relativt koncentrerade och därför
känsliga skifferoljeindustrin borde lämpligen
kompletteras av den över hela landet spridda
tjär-framställningen — under förutsättning att det
går att elda med tjära i marinens
fartygsångpannor.
Försök med stenkolstjära
Med full insikt härom igångsatte
Marinförvaltningen omedelbart vissa försök att förbränna
tjära i ångpannor. Man började med
stenkolstjära, som utan kostnad ställts till förfogande av
Stockholms Gasverk, och proven utfördes den 15
september 1939 under marindirektör E Skogs
överinseende i en 130 m2 koleldad ångpanna av
Babcock och Wilcox tillverkning, uppställd i SJ:s
gasverk i Hagalund. Pannan var försedd med en
roterande brännare Ray BP-11-5, vilken
installerats i kolpannan för att kunna förbränna den
stenkolstjära man erhöll vid gasverket som
biprodukt vid lysgasframställningen för
järnvägsvagnar.
Vid försöket var spridningen från brännaren
med skålen, fig. 1 och 2, roterande 4 200 r/m,
god, men vid högsta kapacitet, 235 kg/h, mot
normalt 36—120 kg/h, föll en del partiklar ned
på kolfyren och avslutade där förbränningen,
som dock var praktiskt taget rökfri. Vid normal
belastning kunde ovannämnda efterförbränning
icke observeras. Något senare upprepades för-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
