Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - H. 7. 17 februari 1945 - Djupdykning med syntetiska gasblandningar, av Arne Zetterström
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
10 februari 1945
175
gå djupare, men då är det vida bekvämare att
använda en tryckfast observationstub.
Slutligen visar sig kvävet besitta ännu en
allvarlig nackdel. Vid höga tryek verkar det narkotiskt,
och detta nedsätter i hög grad dykarens
prestationsförmåga. Vid luftdykning inträder en
begynnande narkos redan på 50 m och vid 70—90 m
är den sä utpräglad, att mången dykare blir
totalt oförmögen till de enklaste göromål. Narkosen
yttrar sig som en allmän höjning av humörläget
ungefär som vid alkoholberusning. I svårare fall
försvinner all initiativkraft och handlingarna bli
okontrollerbara. Narkostillståndet upphör utan
efterverkningar då trycket minskas.
Av det nu sagda framgår, att man med luft
endast kan dyka till ca 90 m, och att där
arbetsförmågan är starkt nedsatt. För att komma djupare
bör man söka ersätta kvävet med en gas som ej
liar dessa nackdelar. Av inerta gaser finnas då
kolväten, ädelgaser och väte att välja på. Som
andningsmotståndet är proportionellt mot
kvadratroten ur specifika vikten, bör den sökta gasen
ha en litervikt som är mindre än kvävets. Härav
följer, att alla kolväten utom metan, alla
ädelgaser utom helium och neon, måste utmönstras.
Vilka egenskaper som äro bestämmande för
narkosverkan är ännu ej till fullo klarlagt. Man
antar att narkosen uppkommer genom att
retbar-heten hos cellmembranen blir nedsatt, då ytan
blir belagd med gasmolekyler. En bestämmande
faktor i detta sammanhang synes vara gasens
lipoida löslighet, vad som enligt Meyer-Overton
närmast skulle representeras av förhållandet
mellan dess löslighet i olja och vatten. Denna kvot
bör ha låga värden för att ge ringa narkosverkan.
Se vi nu åter på gaserna, så ger metan bevisligen
stark narkos redan vid måttliga tryck och neon
förekommer så sparsamt i naturen, att dess
användning av tekniska skäl är utesluten. Kvar stå
då endast helium och väte.
Den amerikanska heliummetoden
Helium har på senare år i USA kommit till
betydande användning inom dvkeritekniken delvis
av det skäl, att man till rimligt pris lyckats med
renframställningen, men mest beroende på det
friska initiativ som tagits vid Experimental Diving
Unit, Navy Yard, Washington D. C., då det gällt
att utarbeta den nya metoden. Som amerikanska
marinen tydligen ansett, att förfarandet borde
komma till allmän användning i de länder, som
kunna disponera helium, har man varken
patenterat eller hemlighållit metoden utan frikostigt
ställt vunna resultat och erfarenheter till
intresserade parters förfogande. Bland annat föreligger
deras "Report ön Use of Helium-Oxygen Mixtures
for Diving", vilket gör att jag här endast i
huvuddrag skall beskriva metoden i det stadium som
den år 1939 befann sig i. Sedan dess har
säkerligen ett betydande utvecklingsarbete gjorts, men
med de sparsamma underrättelser, som numera
stå att få, är det svårt att bilda sig en säker
uppfattning om den saken.
Helium är en enatomig ädelgas, som utvinnes ur
vissa naturgaskällor i Förenta Staterna medelst
fraktionering vid låg temperatur. Den har en
litervikt på 0,18 g, alltså sju gånger lättare än
kväve. Dess löslighet i blod och vävnader är
speciellt låg, vilket är av fördel ur dykningssynpunkt.
Den Meyer-Overtonska koefficienten är 1,7,
medan motsvarande tal för väte är 2,4 och för kväve
5,24. Härav följer, att helium bör ligga något
gynnsammare än väte och avsevärt bättre än
kväve ur narkossynpunkt.
Helium bildar med syre explosionsfria
gasblandningar, som utan risk kunna inandas, om syrets
partialtryck ligger inom tillåtet intervall. För att
få korta uppstigningstider har man oftast
maximal syrespänning i gasen, vilket dock har den
nackdelen att andningsmotståndet ökas.
Dekom-pressionstabellerna skilja sig emellertid ej
markant från sådana för kväve, om man ser på
totaltiderna. Man kan vid oförsiktig uppstigning få lika
svåra symptom av dykarsjuka som vid luft, helst
som heliumeliminationen på grund av den höga
diffusionshastigheten sätter in mera momentant.
Heliumdykarens utrustning består av en delvis
omkonstruerad dykardräkt med hjälm och
bröstplåt i ett stycke, till vilket dräkten säkras med
ett vajerlås. Man har gått in för denna
konstruktion för att en man bekvämt skall kunna klä av
dykaren. Vid djupdykning användes nämligen
med fördel en i vattnet nedsänkbar
dekompres-sionskammare, som anbringas på första etappen
vid uppstigningen. Dykaren klättrar in i tanken
och omhändertas där av en hjälpare. Sedan
bottenluckan slutits, hissas kammaren ombord och
dekompressionen kan fortsättas under trygga
förhållanden utan att hindra nästa dykare att gå ned.
För att nu återgå till dykardräkten, så är den
försedd med ejektordrivet absorptionssystem för
kolsyra, varigenom en betydande gasbesparing
göres. Enligt uppgift är gasåtgången ca 30 1/min, at.
På grund av heliumgasens stora värmelednings-
Fig. 3.
Explosionsintervall
för
blandningen vätgas—luft.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
