Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - H. 13. 31 mars 1945 - Formsinnets fostran för arbete och livsinsats, av Börje Beskow
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
376
TEKNISK TIDSKRIFT
Men även funktionssammanhaiigen måste han
känna: han måste ha en grundlig kännedom om
alla de faktorer, som påverka dels den speciella
funktion, som det producerade föremålet har att
fylla, dels dess samverkan med miljön. Han måste
vidare ha kombinationsförmåga och omdöme.
Han måste kunna sammansmälta och omsätta
sina kunskaper i en praktisk lösning av den
föreliggande uppgiften och därvid på ett rätt sätt i
det givna sammanhanget mot varandra avväga
alla de olika synpunkter på formgivningen, som
nyss berörts. Han måste vidare ha en plastisk
fantasi: för sitt inre öga måste han kunna låta
det tilltänkta föremålet framträda i växlande
gestalt för att slutligen ur en rad av möjliga former
utvälja den i just detta sammanhang lämpligaste.
Sist men inte minst måste han ha manuell
träning. Han måste personligen grundligt ha sysslat
med framställning av sådana ting, vilkas form
lian skall bestämma. Helst bör han ha denna
manuella färdighet så aktuell, att han när som
helst kan ställa sig på arbetsplatsen och
personligen utföra vad hans tanke utformat. Men även
om denna ideala fordran ej kan helt uppfyllas,
måste han ha en så levande minnesbild av
tillverkningsgången, att han kan klart bedöma den
produktionstekniska betydelsen av varje detalj i
konstruktionen.
Formsinnets skolning
För att kunna motsvara alla dessa krav måste
formgivaren genomgå en grundlig praktisk och
teoretisk yrkesutbildning. De synpunkter på
denna utbildning, som jag i anslutning till det
föregående resonemanget här vill anföra, hänföra
sig till hantverk och industri, de yrkesområden
vilkas utbildningsproblem jag har haft mest
tillfälle att syssla med. Delvis torde de dock vara
tillämpliga även för konsthantverket och kanske
också i någon mån inom den rent konstnärliga
produktionen. Framställningen avser i första
rummet formgivaren i egentlig mening, alltså den,
som har ett bestämmande inflytande på själva
formgivningen. Men de krav, som ställas på hans
utbildning, äro mer eller mindre aktuella för alla
dem, som genom sin arbetsinsats i över- eller
underordnad ställning medverka till den
slutgiltiga utformningen av det producerade föremålet.
Dessa krav äro dels sådana, som äro allmänt
erkända och praktiskt tillgodosedda, dels sådana,
som ännu ej alls eller blott i mycket blygsam
utsträckning lia uppfyllts.
För det första måste yrkesutbildningen omfatta
en grundlig manuell träning. Detta är den
självklara grunden, det dominerande inslaget i
utbildningen. Det bör få bli dominerande redan från
första början av utbildningen, både av
yrkespedagogiska skäl och av utvecklingspsykologiska,
som vi skola återkomma till. I detta hänseende
erbjuder den i och för sig glädjande tillkomsten
av de praktiska mellanskolorna ej någon idealisk
lösning för de ungdomar, som på allvar vilja
förbereda sig för en praktisk arbetsuppgift utan
att därför försumma sin allmänt medborgerliga
och humanistiska bildning. Trängseln av
skolämnen på schemat medger tyvärr endast ett
ganska blygsamt utrymme för det praktiska
yrkesarbetet, som därmed inte kommer att inta
en verkligt central ställning i utbildningen.
Vidare måste yrkesundervisningen bibringa
eleven en mängd skiftande kunskaper. De mest
självklara och allmänt erkända av dessa kunskapskrav
ha redan berörts. Eleven måste noga känna alla
fakta på arbetsplatsen: material, hjälpmedel och
kostnader i produktionen. Han måste även ha
tillräckliga kunskaper för att kunna klara vissa
praktiskt teoretiska uppgifter på arbetsplatsen.
Han måste t.ex. vara tillräckligt tränad i räkning
för att kunna utföra i arbetet förekommande
beräkningar. Han måste kunna utföra sådana
skisser och fullständigt förstå innebörden av sådana
ritningar, som förekomma i arbetet, och han
måste åtminstone kunna praktiskt behandla sitt
modersmål i skrift i den utsträckning, som
erfordras för att fylla i formulär och avfatta
rapporter, som förekomma i arbetet.
Men därutöver bör han få något, som sällan
medhinnes, åtminstone i tillräcklig omfattning,
inom den yrkesundervisning, som nu
förekommer, nämligen en verklig inblick i
produktionssammanhangen, inte bara ur teknisk utan också
ur ekonomisk och geografisk, ja, kanske t.o.m.
ur historisk synpunkt. Sålunda bör en
yrkesskicklig och ansvarsmedveten industriarbetare ha en
industriell allmänbildning, som sätter honom i
stånd att i möjligaste mån bedöma och överblicka
det produktionssammanhang, i vilket han står,
inte bara inom företaget utan också inom hans
yrkesgren, bägge sedda i deras sammanhang med
hela landets näringsliv. På samma sätt bör en
konsthantverkare ha fått en stilhistorisk
allmänbildning, som givit honom en verklig inlevelse i
de olika epokernas formspråk och därmed en
levande stilkänsla.
Denna inblick i produktionssammanhangen bör
slutligen få vidgas till en inblick i bela det
arbets-och livssammanhang, där individen hör hemma,
alltså en grundlig allmän samhälls- och
livsorientering. Härför kräves i första rummet ett
grundligt studium av det nutida svenska samhället med
historiska och geografiska återblickar och
paralleller, vidare en fortsatt träning att praktiskt
använda modersmålet i tal och skrift även utanför
de rena yrkesuppgifterna, såsom i små föredrag,
referat, brev osv. Härtill böra gärna komma
tillräckliga kunskaper i ett främmande språk för
att möjliggöra studium av yrkesteknisk och
skönlitteratur, facktidskrifter m.m. samt enklare
tankeutbyte i tal och skrift. (Vårt folk har nog
hittills trots allt haft alltför få fönster ut mot
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
