Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - H. 15. 14 april 1945 - Volframproduktionen i USA av Carl H Lundholm
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
/// april 1945
437
Volframproduktionen i USA. Hårdmetallen volfram har,
som bekant, upprepade gånger spelat en storpolitisk roll
under det nuvarande kriget. Med hänsyn till dess stora
betydelse för krigsproduktionen ha de allierade
stormakterna gjort allt för att förhindra och försvåra tillförseln
därav till Tyskland. Om produktionen av volfram i
Förenta Staterna har det dock hittills varit tämligen tyst.
Först helt nyligen har den sekretess, som de amerikanska
myndigheterna ålagt sin press i detta hänseende, blivit lyft.
Vid Förenta Staternas inträde i kriget i december 1941
funnos där så gott som inga lager av volfram. 1 detta
hänseende hade de tyska myndigheterna varit mera
förutseende, ty enligt amerikansk källa började Tyskland lagra
volfram redan 1934. Anledningen härtill uppges vara, att
man på tyskt håll var av den uppfattningen, att bristen på
volfram var en av huvudorsakerna till att Tyskland
förlorade förra världskriget. Vid sina uppköp av volfram i
olika länder mötte Tyskland flerstädes konkurrens med
Ryssland, som var ute i samma ärende.
Före nuvarande krig voro Förenta Staterna för täckande
av sitt behov av volfram till avsevärd del hänvisade till
import. Ären närmast före kriget var sålunda den egna
produktionen av ren volfram ca 1 200 t, medan hela
behovet utgjorde ca 2 250 t. Trots det kritiska läget vid
krigsutbrottet klarades dock situationen tack vare beslutsamma
åtgärder från myndigheternas och industrins sida,
varigenom produktionen tredubblades på ungefär två år. Den
1 juli 1944 ansågo myndigheterna, att man var på den
säkra sidan, varför de upphävde den prisgaranti, som de
beviljat industrin för produktionens stimulerande. Det var
först 1898 som de första fyndigheterna av volframmalm
påträffades i Förenta Staterna, nämligen i närheten av
Stilla Havet. Produktionen var dock under flera år
synnerligen blygsam. Först 1918 tog den större fart i och med
att det ännu ledande företaget i branschen, Nevada—
Massachusetts Co., började sin verksamhet. För
närvarande utgör detta bolags andel i den totala produktionen
70 à 75 %, medan resten fördelas på tre andra större
firmor. Det var till stor del tack vare bolagets energiska
insats, som den kritiska situationen vid krigsinträdet
kunde bemästras. Det satte nämligen i gång med att genom
en ny kemisk metod tillvarata den rest av volfram, som
från tidigare tillverkning fanns i avfallslagren vid gruvorna.
För att stimulera denna och övrig produktion fastställde
myndigheterna ett minimipris av 30 $ per "enhet" om ca
9 kg volframtrioxid, vilket med 5 ? översteg förut gällande
pris. Följden härav blev, att icke mindre än ca 300 nya
företag satte i gång med att producera volfram. Flertalet
av dessa voro dock mycket små och kunde endast existera
tack vare det höga minimipriset, ty när prisgarantin
upphörde, stängde 90 % av alla företag, varjämte
produktionen nedgick till ungefär hälften.
Förutom på inhemska råvarutillgångar har produktionen
under kriget också varit baserad på import, främst från
Bolivia, men även i mindre skala från Portugal och Kina.
I främsta rummet bland de volframproducerande
länderna står Kina, vars förråd av koncentrat, innehållande 60 %
volframtrioxid, beräknas uppgå till icke mindre än 500 000
t. Därnäst kommer Burma med 80 000 t, Förenta Staterna
med 43 000 t, Bolivia med 40 000 t, Portugal med 20 000 t
och Ryssland med 15 000 t. Den sistnämnda siffran är
dock antagligen för låg, då nya fyndigheter påträffats i
Ryssland under de senaste åren. Om Turkiet, som varit
en viktig leverantör till Tyskland under kriget, lämnas
inga uppgifter.
Enligt 1937 års statistik var produktionen: Kina 17 895 t,
Burma 5 925 t, Förenta Staterna 3 500 t, Portugal 2 069 t
och Bolivia 1 802 t, allt gällande koncentrat innehållande
60 % volframtrioxid. Genom Japans anfall på Kina 1937
sjönk produktionen i sistnämnda land under följande år
avsevärt. Sålunda utgjorde den 1940 endast 3 118 t, medan
Förenta Staternas produktion samma år stigit till 5 319 t.
I Portugal och Bolivia voro motsvarande siffror 4 838 och
4 183 t resp. Av intresse är, att både Förenta Staterna och
Tyskland fått volfram från Kina under de senaste åren,
nämligen det förstnämnda landet med flygplan och det
sistnämnda med ubåt.
Priset på volfram har varierat i hög grad under årens
lopp. Det högsta pris, som någonsin betalats, är 33,98 $
per enhet, vilket skedde 1916. I och med att importen från
Kina kom i gång på allvar, sjönk emellertid priset
avsevärt. Sålunda utgjorda det 1921 endast 2,25 $ och 1922
3 $ per enhet. Under dessa år förekom dock ingen inhemsk
brytning i Förenta Staterna. Anledningen till att kineserna
kunde sälja varan så billigt var, att en kinesisk arbetares
topplön endast var 25 c per dag jämfört med 8 $ för en
amerikansk arbetare. För att skydda den inhemska
industrin infördes i Förenta Staterna 1922 en skyddstull på
45 c/lb, vilken 1930 höjdes till 50 c/lb. Före och efter den
förut omtalade prisgarantin har priset under kriget rört
sig omkring 24—25 $ per enhet. För att hindra tyskarna
att komma över volfram i Portugal har emellertid den
amerikanska regeringen från detta land inköpt volfram
till 50, ja till och med 100 $ per enhet.
Anledningen till att volfram är så eftersökt för
krigsproduktionen är, alt det är överlägset alla andra metaller
i fråga om hårdhet, hög smältpunkt och draghållfasthet.
Härtill kommer att det är rostbeständigt.
På grund av sin hårdhet användes volfram i stor
utsträckning som stållegeringsmedel, särskilt vid tillverkning av
kanoner och andra skjutvapen samt för projektilspetsar.
Försök att för detta ändamål dryga ut volfram med
molybden ha icke givit tillfredsställande resultat.
Den höga smältpunkten är en av huvudorsakerna till att
volfram sedan många år tillbaka använts till glödtrådar i
elektriska lampor, radiorör o.d. Denna egenskap är också
synnerligen värdefull vid tillverkning av gasturbiner, där
det gäller att finna en metall, som har tillräckligt hög
smältpunkt för att kunna användas för skovlarna, vilka
måste konstant kunna uthärda en temperatur av ca
1 100°C. Detta synes nu ha lyckats genom att göra
skovlarna av volframkarbid. Denna legering användes även på
grund av sin endast av diamanten överträffade hårdhet för
tillverkning av olika slag.
I fråga om draghållfastheten, som uppgår till icke mindre
än 36 240 kg/cm2, överträffar volfram ståltråd med 150 %.
En volframtråd med endast 0.0075 mm diameter kan
sålunda uppbära en tegelsten.
En ny användning har volfram nyligen fått, i det
Eastman—Kodak Co. börjat använda volframsalt i stället för
tidigare ett bariumsalt som beståndsdel i glaset för
fotoobjektiv. Exponeringstiden lär därigenom kunna nedbringas
till ungefär hälften vid samma öppning.
Oaktat den amerikanska regeringens nuvarande
lagerbehållning utgör icke mindre än ca 18 000 t, äro de
amerikanska producenterna mycket optimistiska för
avsättningsmöjligheterna efter kriget. De räkna därvid med,
dels att sagda lager skall användas som en reserv, dels
att efterfrågan för civila ändamål, som fått stå tillbaka
under kriget, skall avsevärt ökas på grund av de olika
nya användningsområdena. För närvarande utgör den
årliga förbrukningen ca 6 800 t rent volfram, eller ungefär
tre gånger så mycket som åren närmast före kriget.
Behovet inom olika industrigrenar beräknas inom
fackkretsar komma att fördela sig på följande sätt: 90 % för
den egentliga stålindustrin, 7 % för framställning av olika
legeringar, l112 % för elektriska och elektronrörindustrin
samt IV2 % för övriga ändamål.
Om prisläget efter kriget gå åsikterna i hög grad isär.
Optimisterna räkna med att nuvarande pris av ca 25 ?
per enhet skall kunna bibehållas, medan mera försiktiga
bedömare äro beredda på ett prisfall till ca 15 $. Med
hänsyn till att priset efter förra världskriget var nere i 2,25 3
finns det tydligen anledning att räkna med, att priset även
denna gång kommer att dala åtskilligt (Business Week
6 jan. 1945). Carl H Lundholm
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
