Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - H. 18. 5 maj 1945 - Transduktorn som mättekniskt hjälpmedel, av S E Hedström
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
518
TEKNISK TIDSKRIFT
En transduktor med de ovan beskrivna
egenskaperna lämpar sig tydligen väl att förmedla
mätning av likströmmar av sådan storlek, att
shuntar bli både effektslukande och dyrbara.
Transduktorn har vidare den fördelen, att den
ombesörjer en verklig strömtransformering,
medan shunten omsätter strömmen i en spänning —
ett förhållande, som har synnerligen stor bety-’
delse vid fjärröverföring av mätvärdet. Lägger
man så till, att från transduktorn går att
"avtappa" en effekt, som är någon storleksordning
större än vad som är möjligt vid en shunt av
motsvarande storlek, och detta utan att praktiskt
taget något spänningsfall uppstår i den likström
som mätes, tror man sig väl i transduktorn ha
funnit det idealiska hjälpmedlet vid många
mätproblem. Att så också i de flesta fall är
förhållandet, beror på att man kan överse med de
oundvikliga avvikelser från idealfallet, som härrör
från att den verkliga magnetiseringskurvan inte
har det förlopp, som anges på fig. 1. Med en
spe-ciallegerad transformatorplåt är det möjligt att
komma idealfallet mycket nära. Med
transduk-torer av helt normal transformatorplåt kan man
emellertid nå resultat, som äro fullt
tillfredsställande för en mångfald tekniska mätningar.
Vid mätning av likström har i de flesta fall
medelvärdet och icke effektivvärdet störst intresse.
För den skull sker inte mätningen direkt av
växelströmmen utan över en likriktare av ett
likströmsinstrument. (fig. 2). Det är därvid ofta lämpligt
att nedtransformera strömmen före likriktningen
för att få lämpliga värden på instrument och
likriktare. För likriktarens del betyder detta, att
en mätlikriktare kan användas. Denna utmärkes
av litet spänningsfall i arbetsriktningen, liten
läck-ström och föga inverkan av åldring.
Strömmätning med transduktorer är vanligen
först aktuell vid strömstyrkor över ca 500 A,
vilket möjliggör en tämligen enkel konstruktion,
fig. 3, då endast ett likströmsvarv erfordras.
På fig. 4 visas magnetiseringskurvan för normal
kisellegerad transformatorplåt, samt den därur
grafiskt framställda strömkurvan. Det element,
som under den betraktade halvperioden har
samma riktning på likströms- och
växelströmsampere-varvtalen och alltså arbetar långt uppe i
mätt-ningsområdet. förutsättes inte kunna ta upp
någon spänning. Hela den sinusformiga
växelspänningen påtryckes därför det andra elementet, vars
induktion då, om ohmska motståndet
försummas, även varierar sinusformigt. Växelströmmens
ena halvperiod kan konstrueras ur samhöriga
värden på B och IN för varje likströmsvärde
Il Nl. Procentuella omsättningsfelet / kan
beräknas enligt den angivna formeln, om
magnetiseringskurvan ersättes med två räta linjer. Som
synes avviker strömkurvornas form markerat
från den rektangulära. Man kan således förvänta,
att en mätning enligt kopplingen på fig. 2 skulle
Fig. 2. Normal koppling vid
strömmätning med
mättrans-duktor.
Fig. 3. Två utföringsformer av transduktor för
strömmätning; t.v. med omsättning 750 A/0,5 A och maximal
belastning 10 W, t.h. med 6 000 Al2 A och 40 W; i båda
fallen är hjälpspänningen 220 V och provspänningen
5 kV till skena.
Fig. 5. Oscillogram över likströmmen och transduktorns
likriktade växelström.
J L
B max
p = „ ; y = arctg
tim
Fig. A. Grafisk konstruktion av serietransduktorns
omsättningsfel.
_\_____
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
