Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - H. 25. 23 juni 1945 - Svetstekniskt ingenjörsmöte, av P A
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
16 juni 1945
691-
Svetstekniskt ingenjörsmöte
DK 621.791.7
Aseasvets anordnade den 9—11 november 1944 sitt andra
ingenjörsmöte, som samlade ca 375 intresserade deltagare
från olika industrier och statliga verk. Även från Finland,
Norge och Danmark hade ett antal deltagare infunnit sig.
De talrika föredragen behandlade till största delen olika
svetsmetoder och de erfarenheter, som vunnits på både
motstånds- och bågsvetsningens område. Även denna gång
ingick i programmet omfattande demonstrationer i bolagets
verkstäder.
Spänningar och deformationer i svetsade fartygsskrov
Civilingenjör Nils Eckerbom
Den 16 januari 1943 brast det helsvetsade tankfartyget
"Schenectady" mitt itu, medan det låg vid kaj i Amerika.
Orsakerna till det unika haveriet kunde hänföras till en
mängd olyckliga omständigheter. Bl.a. framhölls oriktigt
svetsarbete, varigenom de inbyggda krympspänningarna
blivit för stora. Brottrisken hade dessutom ökats genom
att plåtmaterialet var av mycket dålig kvalitet.
Genom att alltid kiktta de elementära grundreglerna för
ett gott svetsningsarbete kunna krympspänningarna hållas
nere och fartygets säkerhet bibehållas. Dessa
grundregler äro:
krympverkan gör sig alltid gällande i material, som
utsättas för höga lokala temperaturvariationer;
svetsning är en typisk arbetsmetod som förorsakar sådana
temperaturvariationer, varför man där alltid måste räkna
med en krympverkan;
skrovarbetena måste arrangeras så, att krympningarna
få utbilda sig i fri rörelse. I annat fall måste de enligt
lagarna för elastiska material omvandlas i inre spänningar;
man bör och kan i allmänhet arrangera arbetet så, att
tvär- och vinkelkrympningarna kunna fritt utbilda sig i
rörelse. Svårare är det med längdkrympningar, som ofta
måste omvandlas i inre spänningar. Då längdkrympningen
är för stor uppkommer deformation t.ex. i profiler;
storleken av den deformation man har att räkna med är
inte i första hand beroende på längdkrympningens storlek
utan på graden av dess excentricitet i förhållande till
profilens neutrallager;
hålkälar mot plåtytor förorsaka ofta deformationer. Detta
gäller bl.a. vid bordläggningar. Utförda mätningar visa
dock att dessa deformationer alltid förefalla vara djupare
än de i själva verket äro och ofta betydligt mindre än
vid nitade fartyg;
genom att montera fartygsskrovet i moderata enheter
med noggrant aktgivande på passningar och rätt
svets-följd når man det bästa resultatet. Ur krympsynpunkt är
det således ej bra att bygga i stora enheter som i Amerika;
enligt försök som utförts av olika forskare har man
anledning anta, att de spänningar, som kvarstå i skrovet,
äro av den art och storlek att de successivt jämna ut sig
under fartygets drift;
det finns anledning anta att en spänningsutjämning
kommer till stånd redan under byggnadstiden och vid
stapel-avlöpningen;
under alla omständigheter bör arbetet och konstruktionen
utformas så, att risken för höga spänningsspetsar bringas
till ett minimum.
Elektroder för motståndssvetsmaskiner,
deras utformning, material och skötsel
Ingenjör Frederick Kops
Elektrodens uppgift är att tillföra den blivande
svetsför-bindningen en ganska hög ström av begränsad varaktighet,
under ett bestämt tryck och på en yta av viss storlek.
För att i produktion uppnå en bestämd hållfasthet i
exempelvis en svetspunkt, är det alltså inte enbart
nödvändigt att strömstyrka, tid och tryck stå i ett visst
förhållande till varandra, utan dessa värden måste också vara
avpassade till elektrodens diameter, då ju anläggningsytan
bestämmer strömtätheten och den senare i sin tur
värmeutvecklingen. Ändrar sig anläggningsytan, så ändrar sig
följaktligen strömtätheten. Sjunker strömtätheten på grund
av elektrodslitage, så försämras svetspunktens hållfasthet
i motsvarande mån. Det är alltså av största vikt, att
elektroden bibehåller sin form. När man vet, att
strömtätheten normalt ligger mellan 50 och 250 A/mm2 — ibland
kommer den även upp till 700 A/mm2 — kan man lätt
förstå, att redan den elektriska belastningen på materialet
är mycket stor. Detta resulterar närmast i en kraftig
upphettning i övergångsytorna till följd av det värme, som
alstras genom övergångsmotståndet mellan elektroden och
svetsmaterialet, och en del av värmet från själva
svets-punkten, vilket avledes genom elektroden under
svetsför-loppet. Den sammanlagda värmeutvecklingen skulle leda
till att materialet i elektroden mjuknar och elektroden
genom elektrodtrycket deformeras, dvs. att
övergångsytorna öka och strömtätheten sjunker. Problemet är alltså
först och främst att förhindra detta genom att avleda det
alstrade värmet, ty vore det möjligt att hålla elektrodens
temperatur under den gräns, vid vilken hårdheten börjar
sjunka, så skulle slitaget inskränka sig till rent mekaniska
påfrestningar, förorsakade av elektrodtrycket och den
nötning elektroden utsättes för när man drar arbetsstycket
över den.
Det är således nödvändigt att kyla elektroden med vatten.
Detta sker enklast på så sätt, att elektroden förses med
en vattenkanal. Elektrodens kvalitet är också i hög grad
beroende av högvärdigt material. Önskemålet är att
materialet besitter hög elektrisk och termisk ledningsförmåga,
god hållfasthet och stor hårdhet, som även vid relativt
hög temperatur, 400—500°C, icke försämras. Dessutom
fordrar man, att det icke visar några tendenser att legera
sig med materialet som skall svetsas. Bland de mest kända
materialen kunna nämnas Elkaloy, Mallory 3, Elektroloy,
Trodaloy, Cupaloy, Elmet, Blombit m.fl. De flesta av dessa
äro kopparlegeringar med tillsats av kadmium, beryllium,
krom eller andra legeringsämnen, som tendera att öka
hårdheten hos grundmaterialet utan att nedsätta dess
elektriska ledningsförmåga allt för mycket. Dessutom
finnes en del sintrade material på både koppar- och silverbas
med tillsats av volfram, vilka mest komma till
användning som insatser för både punktsvetselektroder och
backar för brännsvets- och pressvetsmaskiner.
Fordringarna på goda elektroder äro ändamålsenlig konstruktion,
lämpligt material, god kylning och lätt utbytbarhet.
På skötseln av elektroderna bör man ha lika stora
fordringar som på skötseln av andra verktyg. Det är
självklart, att produktionen såväl som kvaliteten av
svets-förbindningen måste bli högre med välskötta elektroder än
med dåliga sådana, och det har visat sig att det i
praktiken är fördelaktigare att anförtro skötseln åt en enda
man, som med levande intresse går in för sitt arbete, än
att låta flera utföra detta arbete, var och en enligt sin
uppfattning.
Sömsvetsningens principiella underlag
Direktör Bror Anderson och civilingenjör Hans Wängsjö
En sömsvets består i allmänhet av en rad svetspunkter,
som överlappa varandra, så att en tät svetssträng erhålles.
På arbetsstycken, där svetsstället är oåtkomligt med
elektrodrullar, kan en sådan svetssträng utföras med vanlig
punktsvetsning eller med snabbpunktsvetsning.
Vid sömsvetsning användas rullar, som med stegvis eller
kontinuerlig rörelse rulla över arbetsstycket och tillföra
svetsströmmen. Strömmen kan antingen vara uppdelad i
korta strömimpulser med strömlösa avbrott eller också
tillföras kontinuerligt. Man skiljer alltså mellan två olika
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
