Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - H. 29. 21 juli 1945 - Gasgeneratorer för fuktigt bränsle, av Harald Kyrklund
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
(77
TEKNISK TIDSKRIFT
bränsleförrådet uppvärmes såväl genom ledning
från förbränningszonen som genom de kring
schaktets nedre del ledda heta gaserna, tar blott
en del av monoratorns bränsleförråd emot värme
och uteslutande från förbränningsrummet,
medan huvudmassan tack vare behållarens form och
den kylda bottnens speciella utbildning skyddas
mot värmetillförsel och avkyles av de
proportionsvis stora, för ytterluften utsatta kylytorna.
Till följd av behållarens utbildning och sättet
för uppvärmningen kommer gascirkulationen att
bli fullt determinerad: uppvärmning och
förång-ning ske uteslutande i centrum och i en snävt
begränsad volym, så att av bränslet endast en liten
del i sänder torkas och kolas, varigenom
ångut-vecklingen håller sig inom sådana gränser, att
övertryck undvikes. De fuktiga, heta gaserna stiga
uppåt i förrådsrummets mitt, avvika upptill mot
periferin, varpå de av det svala
huvudbränsleför-rådet och de stora, kalla ytterväggarna avkylas,
så att vattenångan kondenseras och jämte
gaserna sjunka nedåt mot bottnen, där kondensatet
passerar rosten och samlas i en fullt avkyld ränna
och därpå avrinner till separationskärlen.
Huvuddelen av bränsleförrådet verkar härvid som en
yt-kondensor med mycket stor kylyta. Befriade från
den avsikiljda vattenmängden insugas gaserna
därpå mot centrum och delta på nytt i processen.
I motsats till monoratorns determinerade
cirkulation är cirkulationen i en standardgenerator
alldeles kaotisk. Till följd av uppvärmningen av
förrådsschaktets väggar kommer praktiskt taget hela
bränsleförrådet att samtidigt uppvärmas, vilket
resulterar i en alltför våldsam och plötslig
ångut-veckling, så att behållaren kommer att verka som
en ångpanna, vars övertryck tvingar ångorna ut
genom reaktionszonen, som härigenom avkyles,
så att gasens kvalitet försämras.
Genom att förrådsrummets väggar uppvärmas
uppstår längs dessa en torknings- och
förkol-ningsprocess, varvid de utvecklade heta gaserna
stiga uppåt, motverkande uppkomsten av den
nyssbeskrivna, determinerade cirkulationen. Även
om de i proportion otillräckliga kylytorna
utkon-densera något vatten, kommer detta ånyo att
uppvärmas av de uppstigande heta gaserna och
kon-densationsrummets genom ledning upphettade
botten, så att största delen ånyo förångas och
någon fullt verksam separation icke åstadkommes.
Framför allt kan emellertid själva bränslets
kontaktyta icke utnyttjas- som kylande yta, ty den
vattenmängd, som här kondenseras, avlägsnas
icke som i monoratorn, utan rinner tillbaka till
förbränningszonen och måste ånyo förångas.
Praktiska körprov
Då vi först fingo höra talas om monoratorn,
antogs allmänt, att det var fråga om en renodlad
humbug, då det ansågs alldeles otänkbart att i en
bilgenerator använda drypvåt och direkt från
växande träd tagen ved. Uppgifterna bekräftades
dock från ojävigt håll, ocli jag var personligen i
tillfälle att köra med dylik ved och utföra diverse
drastiska experiment. Sålunda kunde vi vid
provkörningar stanna vagnen, öppna generatorluckan
och stoppa in i behållaren en väldig 6—8 kg
snöboll, varpå körningen fortsattes utan några som
helst störningar. Efter en liten stund upprepades
samma manöver, och en intresserat gapande
publik kom till den förbluffande, ehuru något
oriktiga slutsatsen, att generatorn arbetade
uteslutande med is och snö och att driften sålunda
blev ovanligt billig.
Laboratorieförsök
För att verifiera här framställda teori
underkastades två generatorer av ungefär samma kapacitet
jämförande undersökningar vid Tekniska
Högskolans i Helsingfors värmekraftlaboratorium. Den
ena generatorn var utbildad ined
monoratorbe-hållare, medan den andra var en vanlig
standardgenerator utan kondensationsmantel och med hela
bränsleschaktet uppvärmt av de avgående
gaserna. Anordningen vid försöken framgår ur fig. 6.
Genom ett kalibrerat poncelet-munstycke 1
insuges luft till en behållare 2, varifrån den
fortsätter till generatorn 3. Med
kvicksilvermanometern A avläses behållarens 2 undertryck, så att
man i varje ögonblick kan fastställa den per
tidsenhet insugna luftmängden och härigenom
generatorns belastning. I separationskärlet 5
uppsamlas och avlägsnas utkondenserat vatten. Gasen
ut-suges vid 7 ur generatorn av en med tryckluft
arbetande ejektor 8 och utblåses i yttre luften,
men därjämte utsuges genom en biledning och
med en ined tryckvatten arbetande ejektor 9 en
mindre gasmängd, som via en gasmätare 10 och
och en liten gasiklocka 11 ledes till en
bunsen-brännare 12, där den förbrinner och levererar sin
värme till en junkerkalorimeter 13.
Generatorn uppställdes ute på gården och
avkyldes med fläkt, så att förhållandena motsvarade
praktisk drift; all övrig apparatur var uppställd
inomhus i laboratoriet.
Då en bilgenerator vid körning alltid är
underkastad både plötsliga och mycket starka
belastningsvariationer blir en undersökning på
provbänk alldeles illusorisk om icke generatorn också
nu drives på likartat sätt. För att härvid kunna
Fig. 6. Principschema över försöksanordningarna.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
