Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - H. 32. 11 augusti 1945 - En malmgeolog ser på den svenska gruvhanteringen, av Nils H Magnusson
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
11 augusti 1945
875
värva dylika, om de ha förutsättningarna därför.
Genom de utvidgade kurser för blivande
gruv-mätare, som genomgått Filipstads Bergskola,
vilka varje år hållas vid Tekniska Högskolan,
böra de kunna förvärva dessa kunskaper. En
sådan kurs är också, enligt Kommerskollegii beslut,
ett av villkoren för erhållande av
gruvmätarkon-cession om man icke går vägen över
bergsingenjörsexamen.
Men det är icke tillräckligt att de förvärva ökade
geologiska kunskaper. Gruvmätarna måste också
erhålla tid att begrunda och sammanställa de
iakttagelser de göra i gruvan, att skapa sig en
helhetsbild av fyndigheten. De skola icke, såsom nu
är fallet, tvingas att jäkta från ort till ort och
mäta in dessa till riktning och form samt
nödtorftigt lägga in de olika bergarterna och
malmerna. De skola genom konstruktioner och
kombinationsförsök samt tillräckligt täta profiler lära
känna sin gruva, så att de inför driftingenjören och
disponenten kunna redogöra för fyndighetens
geologiska byggnad och de tillägg till kunskapen
om denna som successivt framkomma i samband
med brytningen och undersökningsarbetet.
Genom att ge gruvmätarna möjligheter att
förvärva god geologisk underbyggnad samt att i
deras arbete ge dem tid att fundera över vad de
iakttagit, höjes också gruvmätarnas betydelse
inom förvaltningarna och gruvmätarnas arbete
får för dem själva betydligt ökat intresse, ett
intresse, som jag hoppas i stor utsträckning skall
förhindra, att gruvmätarplatserna huvudsakligen
bli genomgångsplatser till något som anses högre
och bättre. Jag menar, att om man gör
gruvmätarnas platser mera betydelsefulla och mera
intressanta, och i proportion därtill höjer deras
löner, kan man hoppas att de skola stanna kvar
som gruvmätare, att gruvmätarplatserna i
framtiden skola bli mera eftersökta platser. Jag tror
dessutom, att en dylik arbetsdelning, så snart icke
en gruva är alltför liten därför, kommer att visa
sig vara till stor nytta.
Vart ta nu i detta fall geologerna vägen? Det
blir säkerligen lika mycket och kanske mera
arbete för dem än förut. Som rådgivare åt
gruvmätarna, rådgivare vid val av beteckningar,
rådgivare vid tolkningar av de gjorda iakttagelserna,
rådgivare vid uppgörande av
undersökningsprogram etc. Då nya gruvkartor skola uppgöras, bör
geologen tillkallas för att hjälpa till vid
uppgörande av bergartsschemat och utfunderandet av bästa
sättet för återgivandet av de kända geologiska
förhållandena. Det blir säkerligen rum för ett
givande samarbete geologen och gruvmätaren emellan.
Undersökningsarbetet inom gruvorna
Det händer mycket ofta, att de vid våra gruvor
leva ur hand i mun; det finns andra fall, där nya
schakt sänkas utan att undersökningar mot djupet
blivit gjorda i tillräckligt god tid eller i tillräcklig
utsträckning. Det har hänt mig, när jag förvånat
mig över att icke dylika undersökningar blivit
gjorda, fått svaret: "Vi lita på malmerna." Det
har ofta hänt mig, när jag tillkallats som
konsulterande och föreslagit vissa
undersökningsarbeten, att jag fått svaret: "Det skulle vi gärna göra,
bara vi hade folk" eller "Bara vi hade tid." Det
kan ligga mycken sanning i detta svar, men ett
sådant undanskjutande av undersökningsarbetena
hämnar sig alltid förr eller senare, därigenom att
undersökningsarbetena, när de åter upptas, måste
forceras eller därigenom att malmer liggande vid
sidan om de kända bli bortglömda och
sänkningen mot djupet blir raskare, än man önskat
eller som är nödvändigt, att brytningen kommer
att ske på mycket olika nivåer i gruvan, därför
att aldrig någon nivå hunnit i tillräckligt god tid
undersökas, så att malmkropparna till form och
storlek blivit kända. Jag skulle här kunna peka
på ett flertal gruvor där brytningen sker på
relativt djupa nivåer, samtidigt som mycket malm
ännu återstår närmare dagytan.
Jag vill här ge min eloge till den gruvkoncern,
vars styrelse beslutat, att i varje gruva
undersökningsarbetet bör ligga tio år före brytningen, att
de kända tillgångarna sålunda böra motsvara
minst tio års brytningar. Jag vill också ge min
eloge åt de många gruvor, där man genom
tidigare undersökningar har tillgångar kända för
ännu längre tid. Det finnes även fall, där man
gått in för att genom systematiska och intensiva
undersökningar klarlägga de totala tillgångar,
man har att räkna med i sina fyndigheter, även
om man redan känner malmer för mer än tio år.
Det senare är naturligtvis den väg, som mest är
att rekommendera. Hade denna väg valts i
tillräckligt god tid i flertalet av våra järngruvor,
skulle våra järnmalmstillgångar i mellersta
Sverige ha visat väsentligt högre siffror än de, som
P A Geijer och jag nu kunnat lägga fram i
boken om "De mellansvenska järnmalmernas
geologi".
Även om järnbruks- och gruvdisponenterna hört
detta många gånger förr, måste jag upprepa det
ännu en gång, när jag nu har möjlighet att tala
fritt ur hjärtat, att på många ställen krafttag
måste tas, när det gäller att utreda
malmtillgångarnas storlek. Undersökningsprogram böra
uppgöras efter stora linjer och även fullföljas. I
samband härmed skulle jag vilja framhålla en sak,
som framhållits även av andra, framför allt av
disponenterna A Alarik och J Kempe, den
nämligen, att man vid gruvorna borde med jämna
mellanrum utföra malminventeringar, helst
varje år.
Det viktiga är att vi genom undersökningar i
god lid skapa reserver för framtiden både för de
enskilda bolagen och för landet i dess helhet.
Detta gäller sulfidmalmerna likaväl som
järnmalmerna och utvecklingen vid tvenne av våra stör-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
