Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - H. 36. 8 september 1945 - De ekonomiska gränserna för mekaniseringen, av Ragnar Liljeblad
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
970
TEKNISK TIDSKRIFT
spela någon saklig roll, om denna måttstock
förändras. Det är närmast av psykologiska skäl som
det inom näringslivet visat sig lämpligt att låta
den genom teknikens utveckling möjliggjorda
ökade behovstillfredsställelsen ta sig uttryck
huvudsakligen i ökade penninglöner och mindre
i sänkta varupriser. Man kan kanske invända
att detta resonemang strider mot den praktiska
erfarenheten, då man vid ökade arbetslöner trott
sig kunna kompensera dessa genom ökad
mekanisering. Så kan naturligtvis också ske rent
tillfälligt, om inom en viss industri en grupp
anställda erhållit löneökning, medan eftersläpning
ännu förekommer i andra industrier som
tillverka produktionsmedel för den förra.
Socialekono-miskt sett kan dock något orsaksförhållande ej
finnas mellan arbetslön och därav följande
mekanisering. Förhållandet är i stället det rakt
omvända. Teknikens utveckling gör en ökad
mekanisering möjlig och ekonomiskt fördelaktig, och
härigenom ökas den totala produktionen av
konsumtionsvaror. Som nyss nämnts har av
psykologiska lämplighetsskäl denna ökning i allmänhet
givit sig tillkänna i en ökning av arbetslönen i
stället för i en sänkning av priset, men att
därifrån göra några slutsatser om ett inneboende
orsakssammanhang mellan arbetslön och
mekaniseringsgrad vore tydligen förhastat*.
I det följande skall jag försöka ge en
framställning, som jag tror bättre än Forsbergs
första försök skall klargöra sammanhanget och som
samtidigt undviker de irrvägar han lockats in på.
Jag tänker mig härvid alltjämt näringslivet
uppdelat i konsumtionsvarunäringar och
produktionsmedelsindustri. Den sistnämnda tänker jag
mig emellertid uppdelad i en del som sysslar med
upprätthållandet av den bestående
produktionsapparaten och en andra del som arbetar med
dennas utökning. I ett högindustrialiserat samhälle
utgör säkerligen den första delen den betydligt
större delen av produktionsvaruindustrin, ehuru
vi få komma ihåg att även vid
ersättningsanskaffning av produktionsmedel de nya i regel kunna
väljas av effektivare slag än de utrangerade.
Ett rationellt mått på behovstillfredsställelsen
utgöres nu av kvantiteten framställda
konsumtionsvaror i medeltal per arbetstidsenhet inom
näringslivet (med undantag av dess för utökning av
produktionsapparaten sysselsatta del). Denna
kvantitet bör tydligen vara så stor som möjligt. Vi
kunna emellertid lika väl som mått ta det
inverterade värdet härav eller den tid som åtgår för
framställning av en "konsumtionsvaruenhet"**
Denna tid bör då tydligen vara så liten som möj-
* Härmed vill jag naturligtvis icke ha sagt att ej den psykologiska
press, som en löneaktion utgör, kan medföra att man inom mindre
välskötta företag kan tvingas till en rationellare ledning.
** Som konsumtionsvaruenhet kunna vi exempelvis använda den
genomsnittliga förbrukningen av olika slags konsumtionsvaror och
tjänster i Sverige år 1939, räknad per 100 000 människor eller en
därmed ekvivalent enhet av något avvikande sammansättning.
ligt. Det är ej självklart att kostnaden utgör ett
med tiden jämförligt mått, oberoende av hur den
definieras. I kostnaden kunna ju även tänkas ingå
jordvärde och räntekostnader.
Totala arbetstiden inom konsumtionsvarunä
ringarna för framställning av en
"konsumtionsvaruenhet" kalla vi liksom tidigare t. Den
häremot svarande arbetstiden inom den del av
produktionsmedelsindustrin som syftar till att
upprätthålla den bestående produktionsapparaten
kalla vi pt. I arbetstiden är då inräknad tiden
för allt såväl manuellt som intellektuellt arbete
inom respektive grupper. Som ett mått på
mekaniseringen kan lämpligen användas talet p, som
utgör förhållandet mellan antalet dagsverken
inom den del av produktionsmedelsindustrin som
sysslar med upprätthållandet av den bestående
produktionsapparaten inom sin egen rörelse
såväl som inom konsumtionsvarunäringarna och
antalet dagsverken inom
konsumtionsvarunäringarna. Totala tiden y inom näringslivet för
framställning av en "konsumtionsvaruenhet" och
samtidigt ett upprätthållande av
produktionsapparaten, som möjliggör även på lång sikt sådan
framställning på samma tid, är då
y ~ t + pt (1)
Förutsätta vi medelarbetslönen a lika inom
konsumtions- och produktionsvaruindustrierna kan
kostnaden x per "konsumtionsvaruenhet"
tydligen sättas
x — at + pat (2)
vilken ekvation överensstämmer med Forsbergs
tidigare angivna, utom däri, att a även ingår som
faktor i andra termen. Jämföra vi ekv. (1) och
x
(2) se vi att y f= ’ . Man kan alltså även uppfatta
y som kostnad räknad i medelarbetslönen per
tidsenhet som värdeenhet.
Det är av betydelse att konstatera, att i
ifrågavarande kostnad endast ingå arbetskostnader, ej
jordvärde eller räntekostnader (vad
jordvärde-kostnaderna angår spela dessa säkerligen en
synnerligen obetydlig roll i vårt näringsliv med dess
i allmänhet högförädlade produkter; till
räntekostnadernas roll i detta sammanhang
återkommer jag längre fram). Däremot ingår huvudparten
av vad vi vanligen kalla kapitalkostnader, dvs.
avskrivningskostnaderna. I ett stationärt
näringsliv (som vi ju tills vidare förutsatt genom att
avskilja den del av rörelsen som arbetar med
näringslivets utvidgning för att på så sätt kunna
få ett mått på den momentana
mekaniseringsgraden) utgöras nämligen
avskrivningskostnaderna ej av något annat än ersättningsanskaffningar
avsedda att upprätthålla produktionsapparaten till
oförändrad kapacitet och motsvaras då direkt
av-arbetskostnader hos produktionsvarutillverkarna.
Vi skola nu se vilka slutsatser som kunna dras
av ekv. (1).
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
