Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - H. 36. 8 september 1945 - De ekonomiska gränserna för mekaniseringen, av Ragnar Liljeblad
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
972
TEKNISK TIDSKRIFT
serligen O för p \= oo, men den har ett ändligt
relativt lågt värde för p i= 0, vilket ej kan
motsvara verkligheten, och produkten pf[p) går
mot noll, när p går mot oändligheten, vilket
som ovan nämnts ej heller kan motsvara
verkligheten.
Som synes av figuren finns ett bestämt optimalt
värde för mekaniseringen oberoende av
arbetslönens höjd. Den förmodan man ofta ser att en
höjning av den allmänna lönenivån alltid skulle
kunna kompenseras med ökad mekanisering är
alltså felaktig. Befinna vi oss redan i den optimala
punkten, kan en sådan höjning av nivån endast
ge anledning till inflation. Befinna vi oss däremot
till vänster därom, kan en ökning av
mekaniseringen öka mängden producerade
konsumtionsvaror och den ökade köpkraften i penningar alltså
motsvaras av en ökad varumängd, varför en
inflation ej i och för sig behöver följa, detta under
förutsättning att löneökningen är måttlig och
tillräcklig marginal för ökning av mekaniseringen
förefinns.
Jag skall till sist något ingå på frågan om
räntekostnadens roll i ifrågavarande undersökning.
Som jag tidigare nämnt ingår räntekostnaden ej
i ekv. (1) eller (2), och det är av framställningen
uppenbart att så ej heller kan få ske.
Vi förstå härav även att socialekonomiskt sett
kapitalräntan ej har något existensberättigande i
ett samhälle i närheten av den optimala punkten,
som kanske under långa tider befunnit sig i ett
relativt stationärt tillstånd. I ett sådant samhälle
är ej heller någon del av de arbetande sysselsatt
med produktion för utökande av
produktionsapparaten. Vad som här sker är blott att en viss
mängd av arbetsavkastningen reserveras för
upprätthållande av produktionsapparaten. Ett avsteg
härifrån skulle omedelbart ge en försämrad
behovstillfredsställelse för alla i produktionslivet
sysselsatta. Det vore socialekonomiskt sett icke
rimligt att begära att man för att slippa en sådan
försämring skulle kunna fordra en särskild
ersättning, det må kallas kapitalränta eller något
annat och någon verklig efterfrågan på nytt
kapital kan ej heller finnas. Att en viss ränta
emellertid alltjämt skulle existera är dock
kanske möjligt, så länge vi befinna oss i ett fritt
samhälle. Det kommer nämligen alltid att finnas
människor, som så att säga leva över sina
tillgångar och avstå från att spara även den del av
inkomsten, som skulle erfordras för ett
uppehållande av den normala nivån, och följaktligen
kommer alltid en efterfrågan privatekonomiskt
sett att förefinnas på kapital och ett visst pris
kommer alltså att uppstå på dispositionsrätten till
kapitalet. Det är emellertid otvivelaktigt att
kapitalräntan i ett samhälle som befinner sig i
närheten av den optimala punkten måste ha ett
mycket litet inflytande på produktionskostnaderna.
Vi få komma ihåg att förmodligen den större
delen av den faktiska penningräntan motsvaras
av den inflation av penningvärdet, som så gott
som kontinuerligt fortgått under hela den
industriella perioden. Den reella årsräntan motsvarar
vad en långivare utöver tryggheten att ha ett
sparat kapital betingar sig för villigheten att
uppskjuta en möjlig konsumtion ett år*.
Befinna vi oss i ett samhälle på relativt långt
avstånd från den optimala punkten, ligga
förhållandena däremot annorlunda till. Det är ju även
känt, att räntefoten i sådana land är väsentligt
högre än i högindustrialiserade land, trots det att
efterfrågan på kapitalvaror, må vara för
ersättningsändamål, kan vara vida större i de senare
landen.
I ett tvångshushållat samhälle kan man
naturligtvis med våld tvinga människor att leva på
existensminimum för att möjliggöra en forcering
av mekaniseringen. I ett fritt samhälle
bestämmer däremot den reella räntan tillsammans med
den tekniska uppfinnarverksamheten och
utvecklingen den takt, med vilken man kan öka
mekaniseringen och närma sig den optimala punkten.
Den mängd kapitalvaror, som under ett år kan
anskaffas för att direkt utöka den befintliga
produktionsapparaten, bestämmes nämligen av den
villighet de arbetande människorna ha att avstå
från sin inkomst till de med sådan produktion
Sysselsatta för att möjliggöra denna ökning, som
i detta fall ej omedelbart kan ge sig tillkänna i
en sådan ökning av levnadsstandarden som
motsvarar de sparade beloppen. I ett i utveckling
varande samhälle har alltså även
socialekonomiskt sett en reell kapitalränta sin naturliga plats.
Den tekniska utvecklingens inflytande yttrar sig
framför allt däri att man med allt mindre
uppoffring, dvs. allt mindre arbetsmängd, kan
åstadkomma den önskade utökningen av
produktionsapparaten. Den verkar med andra ord
i samma riktning som en sänkning av räntefoten
på takten i mekaniseringen.
Med tanke på att den tekniska utvecklingen
kontinuerligt fortgår, har det ifrågasatts, huruvida
något samhälle uppnått den optimala punkten.
Frågan är dock, om ej de högindustrialiserade
västerländska staterna — i motsats till
exempelvis Indien, Kina, Sydafrika och Ryssland — redan
i stort sett befinna sig i denna punkt och att
utvecklingen i dessa länder därför ej ikan gå fortare
än det rena tekniska nyskapandet bestämmer.
Man skulle alltså här röra sig från det ena
minimet till det andra i den kurvskala för y som
erhålles genom insättande av olika värden på k och
eventuellt n i ekv. (6).
* För övrigt vet var ocli en som något sysslat med kalkyler även
inom en så kapitalkrävande industri som verkstadsindustrin, att
räntekostnaden redan är den mindre delen av kapitalkostnaderna
och att räntekostnaden i jämförelse med samtliga löne- och
avskrivningskostnader är mycket obetydlig.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
