Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - H. 36. 8 september 1945 - Kronoandelen i den svenska gruvlagstiftningen, av Oscar Fåhré
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
15 september 1945
981
sitionen med de ändringar och tillägg, som
betingades av Strindlunds med fleras motioner.
Minoriteten avstyrkte förslaget i fråga om
jordägareandelens ersättande med kronoandel.
I riksdagens båda kamrar behandlades
gruvlagförslaget den 30 mars 1938. Därvid uppkom en
synnerligen livlig debatt. Reservanternas i utskottet
huvudtalan fördes i Första Kammaren av
direktör Knut Ewerlöf och i Andra Kammaren av
advokat Birger Gezelius, medan propositionen
försvarades av, bland andra, president Carl
Schlyter och justitieminister K G Westman.
Ewerlöf yttrade, bland annat, att varje
inskränkning av äganderätten borde framstå såsom av
allmän hänsyn ovillkorligt betingad för att kunna
godtas, att tilltron till den privata äganderättens
helgd utgjorde ett av samhällets fundament, att
en inskränkning av äganderätten på visst område
kunde ha verkningar, som sträckte sig långt
utanför detta område samt att staden redan nu hade
tillräckligt stort inflytande på gruvnäringen i
egenskap av ägare till mineralfyndigheter.
Gezelius anförde, bland annat, att tillskapandet
av kronoandel obestridligt innebure en radikal
brytning med gällande rättsgrundsatser, att
jordägarens andelsrätt vore ett moment i själva
äganderätten, att det icke stode i samklang med gängse
rättsuppfattning hos menige man att göra en så
vittgående inskränkning i jordäganderätten samt
att sådan vore oförenlig med de grundsatser, som
behärskade den svenska jordrätten.
Båda talarna kritiserade skarpt regeringens
underlåtenhet att låta inhämta yttranden från
K. Kommerskollegium m.fl. Den tekniska
sakkunskapen hade icke fått tillfälle att uttala sig.
Riksdagen fick alltså icke ens veta, huru statens
eget, på området sakkunniga, verk,
Kommerskoi-legium, ställde sig till gruvlagförslaget, oaktat
detsamma innebure en väsentlig utökning av stadens
uppgifter inom gruvnäringen.
Det är näppeligen för mycket sagt, att frågan om
jordägarens berövande av rätten till
jordägareandel av 1938 års riksdag behandlades, icke såsom
en rättsfråga, utan som en maktfråga. Gruvlagen
antogs genom majoritetsbeslut i båda kamrarna,
oaktat de mest vägande skäl av minoriteten
före-bragtes för att denna lagstiftning innebure en
kränkning av den enskilda jordäganderätten.
Kronan är alltså numera, jämlikt 5 kap. i 1938
års gruvlag, berättigad att, om inmutning sker av
annan än kronan, i gruvföretaget njuta andel
med hälften (kronoandel). Denna kan begagnas
till fullo eller till viss del.
Anmälan om begagnande av kronoandelen kan
av kronan göras när som helst hos bergmästaren,
sedan mutsedel blivit utfärdad. Anmälan kan
under alla förhållanden ske inom två år från
utgången av det år, under vilket
utmålsförrätt-ningen avslutats. Sist skall anmälan göras inom
en månad efter det att regelbunden brytning av
inmutbara mineral pågått under en tid av sex
månader från det bergmästaren enligt 70 §
gruvlagen erhållit underrättelse om påbörjande av
sådan brytning.
Från den tid kronan anmält sig till begagnande
av kronoandel njuter kronan del i gruvföretaget,
med skyldighet att vidkännas motsvarande andel
i alla kostnader, som för arbetets bedrivande
därefter erfordras.
Vid sitt inträde i gruvföretaget är kronan vidare
pliktig att i förhållande till sin andel ersätta
in-mutaren för dessförinnan av denne anskaffad
egendom eller nedlagd kostnad av följande slag,
nämligen:
1. byggnader och andra anläggningar, maskiner,
redskap, inventarier och förråd, som äro nödiga
eller nyttiga, efter det värde egendomen har vid
kronans inträde,
2. utgifter till jordlösen m.m. samt kostnader för
utmålsförrättning m.m.,
3. kostnader för sådana efter
utmålsförrättning-en utförda tillredningsarbeten, som äro nödiga
eller nyttiga för fortsatt gruvdrift
(schaktsänkning, ortdrivning och dylikt).
Nu uppkommer frågan vad som skall ingripas i
uttrycket "gruvföretaget", vari kronan skall njuta
del. Av största vikt är härvidlag problemet,
huruvida anrikningsverk o.d. äro att hänföra till
gruvföretagets byggnader och andra anläggningar.
Klart är, att man, från principiell synpunkt sett,
kan tolka detta uttryck såväl restriktivt som
extensivt. Förlänar man åt uttrycket ett
restriktivt innehåll, skulle härmed avses egentlig
gruvdrift, bestående i brytning av inmutbara mineral
och deras uppfordrande ur gruvan. Ger man
däremot uttrycket ett extensivt innehåll, skulle däri
inbegripas jämväl verk och anläggningar för
malmens förädling, såsom anrikningsverk o.d.
Svar på frågan, vilken tolkning, legaliter sett, är
den riktiga, hade man bort, synes det mig, finna
i motiven till gruvlagen. Men varken i den
allmänna eller i den speciella motiveringen i
propositionen har man minsta ledtråd för denna
viktiga frågas bedömande. Hade teknisk sakkunskap
anlitats vid gruvlagens utarbetande, skulle
tvivelsutan denna brist icke ha vidlådit lagen.
Studerar man förarbetena till den nya
gruvlagstiftningen, finner man i § 96 kap. 12 om rätt
för kronan att överta gruva i 1920 års
gruvlagstiftningssakkunnigas förslag till gruvlag stadgande
därom, att ifall gruva övertagits av kronan, äger
kronan rätt att inlösa, bland annat, anriknings- och
agglomereringsverk. Ur motiven må citeras
följande:
"För att det icke skall råda något tvivel om att
anrikningsverk äro hänförliga till ifrågavarande
slags egendom, har sålunda uttrycklig
bestämmelse härom upptagits. Likaså har det även
ansetts lämpligt, att agglomereringsverk jämställas
med anläggningar för anrikning. Där agglome-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
