Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - H. 36. 8 september 1945 - Glas som textilmaterial, av Stig Lindroth - Kromatografi, av SHl
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
15 september 1945
991
7. Smekal, A: Die Festigkeitseigenschafteri spröder Körper,
Er-gebn. exakt. Naturwiss. 15 (1936) s. 167—175.
8. Eitel, W & Oberlies, F: Einige Eigenschaften des Glasfadens,
Glastechn. Ber. 15 (1937) s. 228—231.
9. Freytag, H: Versuch einer kurzen Darstellung der
Textiltech-nologie der Glasfaser, Faserforschg 15 (1941) s. 114—132.
10. Krüger, P: Glaswolle, vom Rohstoff zum Gewebe, Dtsch.
Tex-tilwirtsch. 4 (1937) s. 6—10.
11. Krüger, P: Textiltechnische Erfahrungen mit Erzeugriissen
aus Glasfasern, Glastechn. Ber. 15 (1937) s. 461—463.
12. von Pazsiczky, G: Herstellung, Verarbeitung und Verivendung
von Glas[äden, Glastechn. Ber. U (1936) s. 206—211.
13. von Reis, L: Herstellung und Verwendung von Glasgespinst,
Glastechn. Ber. 15 (1937) s. 219—228.
Kroinatografi. I början av 1900-talet upptäckte den
ryske botanisten Tswett, att de i gröna blad
förekommande färgämnena kunde skiljas från varandra genom att
man lät en lösning av dem passera genom ett skikt av
pulvriserat kalciumkarbonat. På grundval av denna
iakttagelse utarbetade ban en belt ny teknik, som dock först
på 1930-talet vunnit fullt beaktande.
De vanligaste separeringsmetoderna ha grundats på
skillnader i löslighet eller flyktighet, kromatografin beror på
skillnader i adsorption. Då relativt litet är känt om olika
ämnens adsorptionsegenskaper, är metoden åtminstone för
närvarande nästan helt empirisk, men den har dock fått
mycket stor betydelse särskilt för biokemin.
Apparaturen är synnerligen enkel (se fig. 1) och består
egentligen endast av ett glasrör innehållande
adsorptions-medlet, t.ex. kalciumkarbonat, samt en kolv för mottagande
av den behandlade lösningen. Innehåller denna t.ex.
färgämnen, som adsorberas av kalciumkarbonatet, stanna
dessa i röret, och lösningen avrinner färglös. I början
fastna färgämnena i det översta skiktet, men allt eftersom
mer lösning påfylles, sprida de sig nedåt. Om nu de olika
färgämnena, som vanligen är fallet, adsorberas olika starkt,
vandra de nedåt med olika hastighet och bilda på så sätt
olika zoner. Om man, sedan lösningen passerat, låter rent
lösningsmedel rinna genom röret, flytta sig zonerna nedåt
olika snabbt och bli därför skilda åt av ofärgade ringar.
Detta brukar kallas framkallning av kromatogrammet. När
denna är avslutad, får vätskan rinna av ordentligt,
varefter den cylindriska staven av fuktigt kalciumkarbonat
skjutes ut ur röret. De olika färgämnena kunna sedan
skiljas åt genom att med en kniv dela upp staven i de
färglösa ringarna.
Som adsorptionsmedel användas många ämnen utom
kalciumkarbonat; redan Tswett föreslog över hundra. För
att vara av praktiskt värde måste ett adsorptionsmedel i
allmänhet uppfylla följande fordringar:
det måste vara olösligt i det använda lösningsmedlet,
det får icke reagera kemiskt med de ämnen, som skola
passera det,
det måste vara tillräckligt aktivt, dvs. ha tillräcklig
adsorptionsförmåga, men icke så aktivt, att det hindrar
framkallning av kromatogrammet.
Det för närvarande mest använda adsorptionsmedlet är
aluminiumoxid, som är olösligt både i vatten och
organiska lösningsmedel. Dess aktivitet kan också i viss mån
ändras: den faller nämligen i fuktig luft och stiger vid
upphettning. Lämpliga specialpreparat saluföras av olika
firmor. Andra vanliga adsorptionsmedel äro magnesia,
släckt kalk, fullerjord, zeoliter, talk och socker.
Lösningsmedlets natur har även stort inflytande på
resultatet, i det adsorptionen sker mycket lättare ur vissa än
ur andra. I allmänhet utgår man från en lösning i bensin,
bensol eller liknande vätskor. Den bör vanligen icke ha
högre koncentration än 5 %. Framkallning sker med
samma lösningsmedel eller med ett annat, ur vilket
adsorptionen sker något sämre. Ett sådant nytt lösningsmedel
användes vanligen icke ensamt utan i blandning med det
ursprungliga. Om adsorption sker t.ex. ur kloroformlösning
använder man vid framkallning kloroform med några
procent alkohol. När de adsorberade ämnena skilts åt,
separeras de från adsorptionsmedlet genom behandling med ett
lösningsmedel, ur vilket adsorptionen är mycket svag.
Vanligen användes alkohol. Man kan grovt ordna olika
lösningsmedel i en serie efter fallande adsorption på följande
sätt: bensin, eter, bensol, kloroform, alkohol, vatten,
pyri-din, ättiksyra.
Av ovanstående torde framgå, att kromatogrammets
utseende är beroende både av adsorptions- och
lösningsmedlets egenskaper. Man måste därför empiriskt söka upp den
lämpligaste kombinationen, vilket, när någon erfarenhet
vunnits, lär gå ganska lätt. Det viktigaste vid
kromatogra-fiskt arbete är att packa adsorptionsmedlet jämnt, ty
annars erhåller man icke skarpt begränsade zoner.
Rörets storlek avpassas efter den mängd material, som
skall behandlas. För mikroanalys kan t.ex. rör på 1 X 20
mm räcka till.
Adsorptionsmedlen kunna givetvis binda såväl ofärgade
som färgade ämnen, och metoden kan därför även
användas för separering av färglösa ämnen, men man måste
då ha någon metod för lokalisering av de olika zonerna.
Härvid ha hittills tre metoder kommit till användning:
ämnen, som fluorescera i ultraviolett ljus, lokaliseras lätt
vid belysning med sådant ljus;
sedan staven av adsorptionsmedel tryckts ut ur röret kan
man måla ett smalt streck längs den med en lämplig
reagenslösning, varigenom zonerna bli synliga på grund av
färgreaktioner;
ämnen såsom penicillin, vitaminer och hormoner kunna
lokaliseras genom biologiska prov på material, som
uttagits från olika delar av staven.
Kromatografi användes först för analys av färgämnen,
både naturliga och syntetiska. Vidare har den visat sig
utomordentligt värdefull vid renframställning av en del
komplicerade organiska ämnen, t.ex. penicillin och
vitamin K. På senare tid har den vidare kommit till
användning inom oorganisk analys, varvid man nästan alltid
arbetar med aluminiumoxid som adsorptionsmedel och vatten
som lösningsmedel. Det är för övrigt möjligt att med denna
metod ur naturligt vatten med användning av lämpliga
adsorptionsmedel framställa en produkt likvärdig med
destillerat, dvs. ett vatten praktiskt taget fritt från lösta
ämnen. Det har slutligen visat sig, att man i viss grad
kan separera t.o.m. isotoper med hjälp av kromatografi.
Optiska isomerer kunna även separeras i någon mån om
adsorptionsmedlet är optiskt aktivt, t.ex. laktos (Discovery
apr. 1945). SHl
Fig. 1. Apparat för kromatografi med
en behållare, som tillåter behandling
au en relativt stor vätskemängd utan
påfyllning.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
