Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - H. 40. 6 oktober 1945 - Elektrotekniken vid Statens Järnvägar, av Th. Thelander
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
6 oktober 1945
1075
ningar till ett värde av ca 950 000 kr. väntas skola
tillkomma.
Utöver de beskrivna teletekniska anordningarna
av större utbredning, finns det inom SJ en hel
del mera unika sådana, såsom
skredvarnings-och- brandalarmanläggningar, talmaskiner etc.
Fjärrskrivmaskiner ha prövats och kunna mycket
väl tänkas få god användning.
Innan vi lämna teletekniken, må det nämnas,
att SJ och Telegrafverket etablerat ett intimt
samarbete på det teletekniska området. Det har
visserligen visat sig, och verkställda utredningar
ha bekräftat, att järnvägstelefonin är för
speciell för att kunna inlemmas i den
konventionella telefonin, men detta hindrar icke, att vissa
anläggningar kunnat göras för SJ och
Telegrafverket gemensamma. Detta gäller främst en del
kablar, såsom visats på fig. 1. Samarbetet mellan
de båda verken har emellertid också tagit andra
former, och det har, åtminstone i ett avseende,
nämligen i frågan om störningskompensation vid
eldrivna banor, satt mycket djupa spår.
Störningsfrågan
När SJ i början på 1900-talet planerade sin för
sta permanenta banelektrifiering, hade man redan
klart för sig, att den elektriska bandriften kunde
vålla elakartade störningar på telefon- och
telegrafförbindelserna. Man vidtog därför en hel del
åtgärder, avsedda att förebygga störningarna.
Icke förty blevo dessa ytterst besvärande. Först
på 1920-talet läto de sig bemästras genom det då
införda sugtransformatorsystemet. Hur detta
verkar framgår av fig. 2.
Denna figur, som utgör en sammanfattning av en
serie nyligen gjorda mätningar, visar, att
sugtrans-formatorerna böra kombineras med återledning,
för att tillräcklig störningsfrihet, varmed förstås
inducerade spänningar liggande under de i
figuren markerade tröskelvärdena, skall uppnås.
Denna anordning har också blivit SJ standard. Då
den drar betydande kostnader och är
material-krävande, har det emellertid vid flera tillfällen
undersökts, om en tillfredsställande
störnings-kompensation skulle kunna åstadkommas på
annat mera ekonomiskt sätt. Hittills har detta icke
visat sig vara fallet.
Det är i detta sammanhang av visst intresse att
konstatera, hur utvecklingen kan medföra en
kantring i uppfattningen. När SJ skulle ta det
andra stora steget på elektrifieringsvägen genom
att elektrifiera Västra stambanan, höjdes även
inom den mest avancerade expertisen röster för
övergång till likströmssystem, detta därför att
man hade börjat tvivla på möjligheten att
annorledes komma till rätta med
svagströmsstörning-arna. I dag är läget det motsatta. Nu är det
likströmsbanorna, som inge de största betänklig-
Fig. 2. Uppmätta
störspänningar i svagströmsledningar
på sträckan Hässleholm—
Markaryd (medelavståndet
från kontaktledningen till
Telegrafverkets blankledning är
391 m).
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
