Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - H. 40. 6 oktober 1945 - Radiofrekvent växelström för industriell värmealstring - Induktionsvärme, av Gunnar Wennerberg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
6 oktober 1945
1087
Radiofrekvent växelström
för industriell värmealstring
Värme alstras inom tekniken i allmänhet genom
kemiska reaktioner (förbränning) eller genom
elektrisk motståndsupphettning i särskilda
värmeelement. I båda fallen måste man framställa
värmeenergin på ett enda ställe, i en gaslåga,
brännare, ugn e.d., och sedan överföra den till
arbetsobjektet. Vi ha alltså att göra med ett
energiöverföringsproblem. Lagarna för energiöverföring i
detta fall, genom värmeledning och -strålning, äro
ju väl kända, liksom även de praktiska gränserna
för överföringsförmågan hos dessa sätt av
energi-transport.
De nämnda uppvärmningsmetoderna ha fått så
dominerande betydelse, att man i allmänhet icke
tänker på att det även finnes teknisk möjlighet
att överföra energin i annan form än värme, och
sålunda framställa den behövliga värmeenergin
direkt i objektet. Det är detta som sker vid
radiofrekvent uppvärmning, där man överför energin
på elektromagnetisk väg och låter objektet självt
utgöra det energiomvandlande elementet.
Det är lätt att inse, att man genom en sådan
frigörelse från till synes naturbundna villkor
öppnar ett helt nytt fält för
värmebehandlings-tekniken. Värmestrålnings- och
ledningsfenomenen reduceras från att vara en förutsättning för
processens genomförande till att bli mera en
biomständighet, som bland flera andra får tas
hänsyn till vid den tekniska tillämpningen. Det är
inte mer än naturligt, att de lockande perspektiv,
som här skisserats, ha lett till ett intensivt
utvecklingsarbete, vilket på sista tiden resulterat i
en mycket mångsidig tillämpning av de vunna
resultaten. Det är ingen överdrift att säga, att
de radiofrekventa metoderna ge den tekniskt mest
universella lösningen av
värmebehandlingsproblemet. De hittills gängse metoderna kunna
betraktas som speciallösningar, användbara inom
vissa delar av området. De fördelar, som kunna
uppnås med radiofrekvent värme, kunna
sammanfattas sålunda:
man behöver icke tillföra värmeenergin från en
del som är ännu varmare än objektet, utan man
kan upphetta detta till en godtyckligt hög
temperatur, under det att alla omgivande delar äro
fullkomligt kalla, t.ex. vattenkylda;
Föredrag i Svenska Elektroingenjörsföreningen den 6 april 1945.
DK 621.365.5 + 621.365.92
man kan upphetta föremål, som äro fullkomligt
värmeisolerade från omgivningen eller befinna sig
innanför ett hölje som ej tål hög värme eller
befinner sig i vakuum, såsom fallet är vid
elektron-rörsfabrikation;
man kan tillföra mångdubbelt mera energi per
tidsenhet än med några andra metoder och man
kan tillföra energin lokalt på önskade punkter.
Värme kan på elektrisk väg genereras i ett
arbetsobjekt antingen genom strömvärmeförluster
orsakade av inducerade strömmar i metalldelar,
eller genom dielektriska förluster i isolermaterial,
som utsättas för ett högfrekvent elektriskt fält.
Induktionsvärme
Civilingenjör Gunnar Wennerberg, Stockholm
Teknisk värmealstring med hjälp av inducerade
strömmar i arbetsobjektet är ingen nyhet.
Principerna ha varit kända lika länge som
elektrotekniken över huvud och inom två områden är
tillämpningen mycket gammal, nämligen inom
smältugnstekniken och inom
elektronrörsfabrika-tionen. Det första patentet på området synes ha
sökts av amerikanen Colby år 1887. Denne
använde en roterande växelströmsgenerator som
energikälla för en smältugn. Dessa försök ha
bildat grunden för utvecklingen av
högfrekvens-smältugnen, som numera — inte minst tack vare
svenska arbeten — nått en hög grad av
fulländning och fått stor spridning inom järnhanteringen.
Användning av högre frekvenser för induktiv
uppvärmning beskrevs första gången av Nicola
Tesla år 1898. Han använde en gnistoscillator.
När elektronrörgeneratorer började användas för
uppvärmningsändamål är svårare att avgöra. Man
torde dock kunna gå tillbaka åtminstone till 1925,
något som ett amerikanskt patent från detta år
utvisar. En smältugn med elektronrörgenerator
med inte mindre än 250 kW generatoreffekt
beskrevs år 1936 av G Heller. Den moderna
masstill-lämpningen för härdning av tunna ytskikt på fasta
metalldelar med radiofrekvens inleddes såvitt känt
är år 1938 av ett par forskare arbetande i Ryssland,
Rabat och Losinsky1. Genombrottet i Amerika tycks
datera sig från en uppsats av F W Curtis2 1942.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
