Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - H. 40. 6 oktober 1945 - Induktionsvärme, av Gunnar Wennerberg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
1090
THiKNISK TIDSKRIFT
kurvan för kondensatorn och ett diagram över
ventilens slutnings- och öppningstider.
Arbetssättet är följande. Kondensatorn laddas upp
genom induktansen L. Som energikälla användes
vanlig 50 p/s växelström. Något principiellt hinder
för att använda högspänd likström föreligger
emellertid ej. Då kondensatorn uppnått en viss
spänning, gnistgapets tändspänning, sker ett
överslag och kondensatorn urladdas genom spolen L2.
Den ursprungligen i kondensatorn magasinerade
energin pendlar fram och tillbaka mellan
kondensatorn och spolen, tills den blivit helt
förbrukad, varpå gnistan resp. jonventilen slocknar.
Därpå påbörjas ett nytt uppladdningsförlopp och
när kondensatorn uppnått full spänning sker ett
nytt överslag. Kondensatorspänningen kan i vissa
fall vara högre än nätspänningens momentana
värde. Detta förklaras av att
resonanssvängningar uppstå även i kretsen Lj Cx. Väljes denna
resonansfrekvens hög i förhållande till 50 p/s kan
oscillatorn arbeta med motsvarande höga antal
urladdningar för varje 50 p/s halvperiod. Man
kan alltså med ett visst fog säga, att
frekvensomvandlingen är dubbel. Antalet urladdningar per
halvperiod kan i vissa fall uppgå till flera hundra.
Härigenom vinnes möjlighet att arbeta med låg
kapacitans och därmed hög utgående frekvens,
och ändå omforma en relativt stor effekt. Den
effekt, varmed en generator av denna typ kan
arbeta, begränsas av nödvändigheten att få
urladdningen att slockna, då det högfrekventa
vågtåget dämpats ut. Spolen L2 kortsluter
strömkällan då ventilen är ledande. Man måste därför
arbeta med hög spänning och relativt svag
uppladdningsström på kondensatorn.
Gnist- respektive jonventiloscillatorn av denna
typ uppvisar en del av arbetssättet betingade an-
Fig. 6. Jonventil, avsedd att arbeta i en generator enligt fig. 5.
märkningsvärda egenskaper. För det första
konstateras, att hela den i svängningskretsen
cirkulerande energin måste passera ventilen.
Härigenom flerdubblas dennas belastning jämfört med
elektronrörets i kopplingen enligt fig. 3. Detta är
visserligen en nackdel, men på grund av
gnistgapets och i all synnerhet jonventilens bättre
ledningsförmåga jämfört med elektronrörets blir
totalverkningsgraden för en gnistgenerator ändå
praktiskt taget densamma som för den vanliga
rörgeneratorn, och för jonventilgeneratorn
erhålles något högre verkningsgrad. Om
upphettningsspolen har stort reaktivt effektbehov, vilket
vanligen är fallet, kan man använda en avstämd
sekundärkrets, som kopplas till den primära
svängningskretsen på ett sådant sätt, att den förra
dämpas mycket starkt. Härigenom minskas
belastningen på ventilen i samma mån som
dämpningen i primärkretsen ökar.
En oscillator av "gnisttyp" uppvisar vidare en
mycket originell belastningskarakteristik som gör
den särskilt lämpad för uppvärmningsändamål.
Den arbetar med konstant uppladdningsström på
kondensatorerna som bestämmes av induktansen
Li i fig. 4 och magasinering av den inkommande
energin. När överslaget sker får den i
kondensatorn uppmagasinerade energin ostörd pendla
fram och tillbaka tills den är förbrukad. Någon
möjlighet att återvända till den primära
strömkällan har den icke. En klar bild av det principiella
skeendet kan man få om man tänker sig
svängningskretsen förlustfri. Energin kan då ej
förbrukas någon annanstans än i
belastningsmotståndet. Följden blir alltså, att aggregatet avger
samma effekt till belastningsmotståndet, oberoende
av dettas storlek, dvs. objektet kommer att
tillföras all tillgänglig energi, oberoende av dess egna
egenskaper eller placering i upphettningsspolen
och oberoende av motståndets förändring under
upphettningens gång. Alla anpassningsproblem
skulle sålunda bortfalla. I verkligheten komma
maskinens förluster att medföra avvikelser från
detta idealtillstånd. Då intet objekt finnes i
upphettningsspolen kommer strömstyrkan i
densamma att stiga till ett så högt värde att hela den
från nätet upptagna energin förbrukas som
förluster i svängningskretsen, med åtföljande stark
belastning på alla däri ingående element, bl.a.
ventilen. En oscillator av denna typ får därför
ej köras någon längre stund utan
upphettningsobjekt. Efter hand som objektet kopplas fastare
till spolen, blir det av objektet representerade
motståndet stort i förhållande till kretsens
förlustmotstånd och en allt större del av den i
kondensatorn uppmagasinerade energin kommer då att
övertransformeras till objektet. Det
övertransformerade motståndets absoluta värde får ringa
inflytande på den överförda energimängden och
man närmar sig alltså det ovan skisserade
idealtillståndet.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
