Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - H. 41. 13 oktober 1945 - Bergshanteringens struktur och utveckling under det senaste kvartsseklet, av G Sidenvall
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
1110
THiKNISK TIDSKRIFT
näringsliv. Om den närmast förestående tiden kan
sägas, att den endast torde medföra mindre
betydande förändringar för bergshanteringen, då
denna till väsentlig del nu grundar sig på och är
avsedd för den inhemska marknaden och
utrikeshandeln till en början troligen blir av alltför
obetydlig omfattning för att kunna påverka industrin
från nu gällande inriktning.
För den mera långsiktiga utvecklingen blir
frågan om i vilken utsträckning den inhemska
marknadens behov kan täckas av egen produktion och
den under krigsåren uppbyggda
ersättningsproduktionen kan fortbestå, möjligheterna till
import av bränsle, råmaterial samt icke minst
export av malm samt färdigprodukter av
avgörande betydelse.
Den svenska järnmalsbrytningen var under
mellankrigstiden till sin storlek starkt beroende av
exporten. Tiden 1933—1939 exporterades sålunda
nära 90 % av landets totala järnmalmsproduktion
och av exporten gick genomsnittligt ca 72 %
(7,3 Mt) till Tyskland, till Tjeckoslovakiet och
Polen ca 500 000 t. till Belgien, Nederländerna
och Frankrike ca 700 000 t samt till
Storbritannien 1,3 Mt och till USA. 280 000 t utgörande för
de två sistnämnda 7,7 % resp. 2.8 % av den totala
malmexporten. För de ovannämnda länderna i
Europa, med undantag av Tyskland, finns ingen
anledning att förmoda att exporten ej åter skall
kunna uppnå 1930-talets storlek, ävensom en
ökning av malmexporten till Storbritannien.
Exporten till Tyskland är beroende av de allierades
politik, vare sig denna endast avser ett
återuppbyggande av den tyska järnindustrin till att enbart
täcka inhemska tyska behov eller tillåta ett
återuppbyggande av järnhanteringen till en storlek
som möjliggör en betydande export. Såvida det
förra alternativet realiseras, innebär detta en
betydande minskning av den svenska
malmexporten, som troligen ej kan uppvägas av ökad export
till andra länder. För den inhemska
malmkonsumtionen är dock en ökning på lång sikt ej
osannolik. Ett förbilligande av järnverkens
produkter för att möjliggöra avsättning på
exportmarknader i konkurrens med de allierade
länderna torde kräva betydande sänkningar i
produktionskostnaderna. Möjligheter härtill
förefinnas bl.a. dels genom ökad användning av
järnsvamp och överhoppande av tackjärnsprocessen,
dels genom sänkta transportkostnader för
råmaterialen. För järnsvampstillverkningen
erfordras höganrikade sliger med relativt låg
fosforhalt och för framställningen av dessa, liksom för
sänkning av fraktkostnaderna för malm, synes en
koncentration av malmutvinningen ofrånkomlig
med nedläggning av gruvbrytningen vid de
mindre och mera avsides belägna
malmförekomsterna.
Efter det första världskriget genomfördes en
mycket stark koncentration av järnhanteringen
över huvud taget och speciellt av
tackjärnstillverkningen, beroende på att den senare i relativt
stor utsträckning baserades på export, för vilken
möjligheterna försämrades i början på 1920-talet.
En viss inskränkning av den nuvarande höga
tackjärnstillverkningen torde bli nödvändig, då
produktionskostnaderna vid flera nu i gång
varande masugnar torde ligga högre än det
framtida priset på importerat tackjärn. Kan dessutom
järnsvamp, med tillverkningen lämpligast förlagd
till järnverken i Mellansverige, i stor utsträckning
ersätta träkolstackjärnet och priset på träkol ej
falla avsevärt, kommer en omfattande
nedläggning av träkolsblästermasugnar att bli
nödvändig.
Järnhanteringen inriktades under 1930-talet allt
mer mot ökad avsättning på den inhemska
marknaden och under de sista åren gick en knapp
tredjedel av produktionen på export. Samtidigt
ägde en avsevärd import av järn rum, som till
sin kvantitet men ej till sitt värde översteg
exporten. Under krigsåren utökades
tillverkningen av produkter som förut importerats,
såsom järnvägsskenor, stångjärn och -stål, axlar
och plåt av olika dimensioner, samtidigt som
tillverkningen minskade av de produkter som
förut exporterats såsom bl.a. ihåligt borrstål,
vilket visar en nedgång i produktionen från
13 800 t/år 1939 till 1 600 t/år 1944. Den
inhemska konsumtionen av handelsfärdigt, valsat
och smitt stål ökade efter 1925 med i genomsnitt
5,5 % per år, och den inhemska produktionen
med 6,5 % per år. Då det knappast är troligt att
denna stegringsprocent i produktionen kan
upprätthållas i framtiden, kommer det inhemska
behovet att vara av sådan storleksordning att en
ej obetydlig import av stål blir nödvändig. Detta
gäller särskilt grövre valsverksprodukter, balkar,
räls, plåt, rör m.m. för vilkas tillverkning de
större stålproducerande länderna ha bättre
förutsättningar. Ett viktigt villkor för att den
utländska konkurrensen på den svenska marknaden ej
blir för stark är dock att importen av koks och
stenkol kan ökas i tillräcklig omfattning. Särskilt
för de närmaste åren torde detta bli av stor
be-tjdelse, liksom möjligheten till ökad skrotimport.
För den exporterande stålindustrin torde de
allierade ländernas under krigsåren utbyggda och
mångsidiga stålindustri erbjuda en hårdare
konkurrens inte bara inom dessa länder utan även
i länder utan egen specialiserad stålindustri och
tvinga de svenska stålverken att avsevärt sänka
sina produktionskostnader samtidigt med
ytterligare kvalitetshöjning.
Under krigsåren har en för den inhemska
försörjningen betydelsefull ersättningsproduktion
uppbyggts dels på privat, dels på statligt initiativ.
För den förstnämnda äro möjligheterna till
fortsatt verksamhet under efterkrigstiden helt
beroende av om produktionskostnader och priser kunna
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
