Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - H. 44. 3 november 1945 - Fotoelektriska analysmetoder, av Anders Ringbom
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
10 november 1945
1201
Fotoelektriska analysmetoder
o
Eo. professor Anders Ringbom, Abo
Varje kemist som följt med de kemiska
analysmetodernas utveckling under de senaste åren har
kunnat konstatera, huru kolorimetriska och
särskilt härvid spektralfotometriska metoder vunnit
allt större utbredning. I synnerhet när det gäller
att bestämma små kvantiteter av ett ämne,
vänder analytikern vanligen sin blick mot dessa
metoder för att där finna hjälp. Däremot förefaller
det som om kemisterna ej ännu skulle fått fullt
klart för sig, att på grund av de fotoelektriska
instrumentens utveckling kolorimetrin håller på
att lämna sin anspråkslösa plats som specialmetod
för analys av låga koncentrationer och numera
är i stånd att uppträda som konkurrent till
gravi-metrin och titrimetrin vid analys av högre
koncentrationer. Det är med andra ord icke blott
spåren, utan även huvudbeståndsdelarna i en
substans som kunna bestämmas på fotoelektrisk
väg. För att här nämna några exempel, så är det
numera möjligt att på detta sätt bestämma
koppar i kopparlegeringar, nickel i nysilver och järn i
järnmalm2 med respektabel noggrannhet,
överhuvud taget förefaller det, som skulle framför allt
vid driftanalyser, där snabba, bekväma och
billiga metoder särskilt eftersträvas, de
fotoelektriska metoderna ha framtiden för sig10. Visserligen
måste medges, att i handeln förekommande
enklare fotoelektriska apparater i allmänhet ej ännu
nått den grad av fulländning, att vid bestämning
av en extinktion (och den därmed proportionella
koncentrationen färgat ämne) samma
noggrannhet som vid gravimetrisk analys utan vidare vore
möjlig. Med mera förfinad apparatur — och för
övriga i många fall även med enklare, ifall en
lämplig metodik användes — är denna
noggrannhet däremot uppnåelig.
Använder kemisten fotoelektriska metoder för
precisionsanalys är det emellertid nödvändigt, att
han har fullt klart för sig av vilka olika faktorer
noggrannheten är beroende. Denna fråga, liksom
frågan om den fotoelektriska titreranalysens
möjligheter, är i de flesta läroböcker antingen
fullständigt negligerad eller också ofullständigt
utlagd. Så länge fotometriska och kolorimetriska
analysmetoder blott användas för spåranalys ha
dessa frågor måhända en mindre betydelse, men
om huvudbeståndsdelarna i en substans skola
bestämmas, då kan analytikern knappast längre
förbigå dem. Och som ett försök att för en vidare
DK 535.24 : 545
krets av kemister klarlägga dessa frågor kan
föreliggande uppsats betraktas.
Emedan en viss begreppsförvirring synes råda
i fråga om terminologin inom detta område, kan
det vara skäl att beröra hithörande begrepp. I
dagligt tal benämnas vanligen alla analysmetoder
vilka grunda sig på undersökningen av en
lösnings färg kolorimetriska, men egentligen bör
man skilja mellan kolorimetriska och
fotometriska metoder. En metod är kolorimetrisk om en
okänd lösnings färg jämföres med en
jämförelselösning av känd halt, fotometrisk åter om man
inte använder sig av några jämförelselösningar
utan direkt mäter ett färgat lösningsskikts
intensitet, vanligen uttryckt i % ljusabsorption (resp.
% ljusgenomgång) eller i extinktion. Vid
kolorimetriska metoder jämföras således färger med
varandra, vid fotometriska metoder mätas
färg-intensiteter. Kolorimetriska och fotometriska
metoder kunna vara såväl visuella (subjektiva) som
fotoelektriska (objektiva). Använder man sig vid
en fotometrisk metod av monokromatiskt ljus är
metoden spektralfotometrisk. Om grumliga
lösningars optiska egenskaper ligga till grund för
en analysmetod, brukar man ofta tala om
nefelo-metriska metoder. Riktigare är dock att skilja
mellan ne felometriska metoder, där det av
fällningspartiklarna åt sidan böjda Tyndalljusets
intensitet mätes, och turbidimetriska metoder, där
ljuset försvagas, då det passerar den grumliga
lösningen, och det genomgångna ljuset
underkastas mätning. Ljusförsvagningen kan härvid
vara sammansatt av absorption, reflexion,
böjning och brytning.
Gränserna mellan de i ovan angivna terminologi
nämnda metoderna äro ej alltid lätta att dra. ej
heller har full enighet i beteckningssättet
uppnåtts, och många instrument kunna användas
både som kolorimetrar och fotometrar. Detta är
också orsaken till att det i litteraturen vimlar av
mer eller mindre oriktigt använda termer.
Fotometrisk analys
De fotoelektriska instrument, vilka användas för
bestämning av en lösnings ljusabsorption, torde
numera vara så kända, att de ej här behöva
närmare beskrivas. Analytikern använder vanligen
instrument med fotoelement, vilka genom sin
enkelhet äro särskilt lämpade för ändamålet,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
