Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - H. 47. 24 november 1945 - Invasionshamnarna, av Pontus Melin
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
10 november 1945
1299
Varje kajdel var en oberoende enhet med egen
kraftförsörjning för körning av pålarna, en verkstad för
reparations- och underhållsarbeten samt
luftkonditioneringsanläggning. Vidare fanns inredning för en officer, sex
underofficerare och 15 man med logement, mässar och kök.
För att kunna landsätta 40 t stridsvagnar från de
speciella "LST"-fartygen byggdes också ett par konstgjorda
"stränder", vilka anslötos till en kajdel. Därigenom kunde
stridsvagnarna köra direkt ut på kajen, och man slapp
manövrera fartyget in till land.
Från utlastningskajen, som bestod av åtta kajdelar, förde
två mer än kilometerlånga pontonbroar in till stranden, fig.
4 och 5. Pontonerna voro ursprungligen avsedda att tillver {+-+}
kas av stål men då detta skulle kräva 5 000 t för de
erforderliga 670 pontonerna, byggdes endast 200 av stål och 470
av betong. Brodelarna bestodo av två fackverksbalkar,
ledbart kopplade till pontonerna, samt mellanliggande
körbana, vars delar voro ledbart förbundna med balkarna.
Härigenom fick bron en rörlighet, som tillät den följa med
pontonernas rörelse i sjön utan att extra påkänningar
uppstodo. En del pontoner voro försedda med höj- och
sänkbara pålar för att kunna stå stadigt när tidvattnet
drog sig tillbaka.
Läget av vågbrytaren, kajerna och pontonbroarna
bestämdes med hjälp av gamla franska sjökort, som dock voro
delvis otillförlitliga och kompletterades med lödningar
strax före D-dagen (6 juni 1944).
Brandskyddet utgjorde en viktig del av hamnens
utrustning. I hamnen lågo flodsprutor, vilka för övrigt fingo
hjälpa till med att fylla kasunerna och länsa de flytande
kajerna. På land voro rörledningar dragna för att skydda
trafiken, som till stor del utgjordes av tankbilar.
På D-dagen började bogseringen över Kanalen av
hamnens delar. Spärrfartygen gingo för egen maskin tätt efter
de första anfallsstyrkorna och klarade resan bra samt
sänktes enligt planen. Betongkasunerna bogserades av var
sin bogserbåt med ca 4 knop en distans av upp till 100 nm.
Detta arbete kan betecknas som historiens största bogse-
Fig. 5. Flygbild av hamnen under utbyggnad.
Fig. 6. Vågbrytare av betongkasuner.
ringsföretag. I två månader före D-dagen hade bogsering
av de smärre enheterna pågått för att sammansätta dem
till 490 större enheter. Från och med D-dagen voro
132 bogserbåtar i full verksamhet med att släpa över alla
kasuner, pråmar, dockor, kranar och sandsugare. De
senare hade till uppgift att fylla kasunerna med sand för
att de skulle ligga ännu stadigare.
Vid ankomsten sänktes kasunerna och spärrfartygen på
de platser, som anvisades av en speciell avdelning, och
som man ser av bilderna var det endast ett fåtal som ej
höll rättningen. D + 12 (12 dagar efter D-dagen) var mer
än häften av kasunerna på plats, och hamnen erbjöd redan
en imponerande anblick. Under tiden hade särskilda fartyg
iordningställt förtöjningar för den flytande vågbrytaren.
Detta arbete avslutades D + 8. Samtidigt hade styrkor,
som landsatts på D-dagen, röjt mineringarna och
iordningställt vägar ned till pontonbroarnas landfästen.
Till och med D + 12 gick allt efter beräkning. Kustfartyg
kunde redan lossa sin last vid vilket tidvatten som helst
vid en pir, och flera flytande kajer voro klara,
överlägsenheten i luften hindrade det fientliga flyget att göra skada.
D + 13 blåste det emellertid upp en nordostlig storm,
vilken räckte i tre dagar. Det var den kraftigaste junistorm
man haft på 40 år, och den kom från det mest
ogynnsamma hållet. Hamnarna voro ännu bara halvfärdiga och
i detta tillstånd rätt ömtåliga. Den amerikanska hamnen
blev mycket svårt ramponerad, medan den engelska i viss
mån skyddades av ett rev. En stor del av de bogsersläp,
som var på väg över, gick till spillo, bl.a. de flytande
våg-brytarna. Det skydd, som hamnarna och de tre
vågbry-tarna av spärrfartyg lämnade, räddade emellertid många
liv och mycket material. Under den värsta dagen kunde
man trots allt lossa 800 t flytande bränsle och
ammunition samt landsätta trupp.
Arbetena med den amerikanska hamnen avbrötos ej blott
på grund av de stora skadorna och förlusten av material
utan även därför att man hade lyckats ta hamnen i
Cher-bourg fortare än beräknat. Hamnen i Arromanches kunde
ej heller utbyggas efter planen, bl.a. måste en
broförbindelse med den flytande kajen slopas. Den del som dock
kunde etableras användes som lossningsplats för pråmar.
Första fartyget med förnödenheter anlände D + 4,
därefter ökade antalet fartyg för varje dag. När hamnen var
utbyggd till full kapacitet lossades 11 000—12 000 t på 15 h
arbetsdag. Ammunitionsfartyg lågo inne endast under
dygnets ljusa timmar och ankrade utanför på natten.
Sedermera lyckades man åstadkomma flera "kajplatser"
genom att med hjälp av vägmaskiner plana ett stycke av
havsbottnen, som bestod av sandsten, så att fartygen utan att
ta skada kunde stå på det torra under ebb och lossa direkt
till bilar (Shipbldg Shipping Rec. 1945). Pontus Melin
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
