Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - H. 48. 1 december 1945 - Framsteg inom forskning och teknik, av Edy Velander
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
10 november 1945
1301
Framsteg inom forskning och teknik
Professor Edy Velander, Stockholm
Det är en vansklig sak att göra ett urval ur
det överväldigande rikhaltiga nyhetsmaterial om
forskning och teknik, som efter krigstidens
häftiga utveckling och efter fem års uppdämning nu
strömmar oss till mötes särskilt västerifrån.
Eftersom även en lapidarisk skildring av de många
nyheterna måste bli ofullständig har jag i stället
valt att något utförligare dröja vid ett fåtal
utplockade ämnen. Att elt sådant urval måste bli
rätt godtyckligt är blott naturligt och det är
mycket möjligt att jag helt gått förbi stora områden,
som äro långt mer betydelsefulla än månget, som
jag av någon anledning fått med i redogörelsen.
Radiotekniken har här avsiktligt utelämnats.
Atomenergins frigörande
Den stora, allt överskuggande händelsen
representeras av atombomben. Det har med rätta sagts,
att ingen teknisk-vetenskaplig tillämpning av
jämförbar betydelse framkommit ända sedan den dag,
då människan först lärde använda elden för
nyttiga ändamål. Jag tänker då mindre på
atombomben såsom förstörelseverktyg än på att människan
här för första gången lyckats planmässigt frigöra
atomenergi i stor skala och på de fantastiska
perspektiv, som därigenom öppnats för en fredlig
tillämpning av denna energins urkälla. Det har de
senaste veckorna skrivits och talats mycket om
kärnreaktioner och deras utnyttjande, men jag
vill ändå i korthet gå in på detta ämne. Av den
officiella amerikanska rapporten på 264 sidor,
sammanställd av professor Henry D Smyth, synes
framgå, att atombomben i sin nuvarande
utföringsform icke, såsom man först trodde, är
uteslutande baserad på en sprängning av
uranisotopen 235 utan på användningen av ett nytt
radioaktivt element 239, kallat plutonium eller på
svenska pluton.
Framställningen av detta ämne torde i stort sett
gå till på följande sätt. Uranisotopen 235, som
förekommer till 0,7 % i naturlig uran, bildar vid
sitt sönderfall neutroner. Dessa kunna i sin tur
slå sönder närliggande atomer av 235. Härigenom
uppkommer en kedjereaktion, som alstrar ett stort
överskott av neutroner. Dessa utnyttjas för att
bombardera huvudmassan av metallen, som
består av uran 238. Denna upptar då neutroner och
Utdrag ur föredrag vid IVA:s högtidsdag den 24 oktober 1945.
DK 04
övergår efter vissa radioaktiva transformationer
till pluton. Uran stavarna äro inbyggda i grafit,
som bromsar neutronerna till lämplig hastighet.
Processen regleras sannolikt genom rörliga
mellanväggar av kadmium, som har förmågan att
stoppa neutronstrålning.
Redan vid denna process frigöras stora
energimängder, i försöksanläggningarna av
storleksordningen ett par tusen kW; i de stora
anläggningarna Hanford och Clinton sannolikt
hundratusentals kilowatt. Själva omvandlingsapparaten måste
innehålla 6 t uran för att fungera, och denna
mängd kostar ca 1 Mkr.
De enorma fabriksanläggningarna,
sysselsättande många tiotusental arbetare, som här behövas
för framställning av uranbomberna, synas i
huvudsak arbeta med invecklade bergkemiska
processer för att utvinna uran ur malmen, förvandla
uran till pluton och separera pluton från
oförvandlad uran.
Pluton är instabil och exploderar spontant om
tillräckliga mängder sammanföras. Sannolikt
behövas några tiotal kilogram.
Utlösningsmekanismen är icke känd.
Redan plutontillverkningen frigör, som sagt,
mängder av energi. Vid sprängningen av uran
235 eller pluton uppstår ännu större
energistrålning, enligt uppgift motsvarande 25 000 kWh/g,
och därvid utnyttjas ändå blott 0,1 % av atomens
energi. Man kommer därför till att atombränslet
kan få kosta omkring 100 kr/g, om det skall
konkurrera med kol och olja. Det är ej otänkbart, att
någon annan mindre våldsam explosion än
uran-sprängning visar sig mera lämplig för fredliga
ändamål. Processer baserade på thorium, litium
och tungt vatten ha nämnts i detta sammanhang.
Det har föreslagits att använda atomcellen direkt
för värmealstring eller att bygga in den i en
gasturbin för kraftalstring. Vilka praktiska
möjligheter, som ligga bakom dessa projekt, är det
omöjligt att nu överskåda, men säkert är, frånsett
explosionsrisken, att den häftiga radioaktiva
strålningen och den enormt höga temperaturen, som
vid verklig kärnsprängning måste räknas i
miljontals grader, komma att erbjuda stora problem vid
ingenjörsmässig tillämpning.
Å andra sidan innebär just denna strålning
möjligheter att i teknisk skala förvandla grundämnen
och genomföra andra reaktioner som tidigare
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
