Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - H. 52. 29 december 1945 - Utvinning av atomenergi, av Sigvard Eklund
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
15 december 1945
1427
Fig. 1. Bindningsenergi per
partikel som funktion av
masstalet; den heldragna
kurvan änger det teoretiskt
väntade sambandet.
Som massenhet (ME) användes sextondelen av
massan av en neutral atom av syreisotopen V O. I
gramskalan omfattar denna enhet 1,660 ’ 10—24 g.
Massan av en neutral väteatom är 1,00813 ME och
massan av en neutron 1,00895 ME. Mellan
enheten ME för massan och enheten eV för energi
råder sambandet 1 MEi=931 MeV-
Som exempel på vilka storleksordningar det rör
sig om, kan nämnas, att bindningsenergin för en
deuton, den tunga vätekärnan, som består av
proton och en neutron och vars massa enligt
mass-spektroskopiska mätningar är 2,01473 ME, blir
AM\= 1,00813 + 1,00895 — 2,01473 =
’= 0,00235 ME i= 2,19 MeV
På samma sätt blir bindningsenergin för en
<x-partikel
AM = 2 (1,00813 + 1,00895)— 4,00386 t=
— 0,03030 ME «= 28,2 MeV
om massan av en heliumatom sättes lika med
4,00386 ME. Vid bildandet av 1 g helium av
protoner och neutroner frigöres 190 000 kWh. Det
är denna process, som med all sannolikhet ligger
till grund för solens energialstring.
Om man i ett diagram avsätter där AM är
massdefekten eller bindningsenergin vid
bildandet av en kärna med masstalet A, som funktion
av A får man den kurva som fig. 1 visar.
Storheten dvs. bindningsenergin per partikel,
A
ökar snabbt till ett flackt maximum kring A <=
60, dvs. nickel, och avtar sedan långsamt med
ökande A-värde. De stabilaste kärnorna i det
periodiska systemet äro alltså de som ligga i mitten
med masstalen mellan 40 och 100. Tydligen
frigöres energi vid varje kärnreaktion, som
resulterar i en kärna, för vilken gäller att de i kärnan
ingående protonerna och neutronerna äro
starkare bundna än i begynnelsekärnorna, dvs. en
sådan reaktion är exotermisk. I princip kan man
alltså få energi antingen genom att låta lätta
kärnor bilda tyngre, t.ex. överföra väte till helium,
eller genom att klyva tunga kärnor, t.ex. uran, i
två delar. För de allra lättaste kärnorna gäller
.. AM J„
inte resonemanget strikt, enar — dar varierar
Æ
i viss mån oregelbundet från kärna till kärna,
vilket för övrigt sammanhänger med en inom
dessa kärnor märkbar tendens hos protoner och
neutroner att bilda grupper omfattande 2
protoner och 2 neutroner, dvs. cc-partiklar.
Kärnonivandling. Klyvning
Rent principiellt kan man framkalla en
omvandling av en atomkärna genom att tillföra kärnan
energi. Förhållandena i en atomkärna äro, som
Bohr visat, i många avseenden analoga med dem
i en vätskedroppe. På samma sätt som
vätskemolekylerna genom uppvärmning av droppen
kunna få så stor energi, att de kunna lämna
droppen, dvs. avdunsta, kunna neutroner eller
protoner lämna en atomkärna, som mottagit ett stort
energitillskott. Ett sådant energitillskott kan
tillföras kärnan i form av ^-strålning, men det kan
Fig. 2. I wilsonkammare synliggjord omvandling av kväve
till syre vid bestrålning med (x-partiklar från Th C + C’;
mitt i bilden synes en infångning av en oc-partikel i en
kvävekärna, och samtidigt kastas en proton lit (det långa,
tunna spåret t.h.).
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
