Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - H. 52. 29 december 1945 - Hur atombomben kom till, anmälan av Smyth, H D: Atomic Energy for Military Purposes, av John Tandberg - Anmälan: Science — the Endless Frontier, av Gunnar Hambræus
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
som bäst i full skala, använde man vatten från Columbia
River till kylvatten. Den frigjorda värmemängden, som
var av storleksordningen 1 miljon kW, var tillräcklig att
uppvärma floden påvisbart. Det varma kylvattnet kunde
ej heller släppas direkt tillbaka i floden, ty det innehöll
giftiga radioaktiva ämnen. Dessa måste först ha tillfälle
att dö bort genom att vattnet först fick samlas i stora
dammar, innan det rann vidare.
En svårighet vid anläggandet av en uranmila var att
undvika vissa föroreningar i grafiten och i uranmetallen.
Borkärnan har en mycket stor förmåga att absorbera
neutroner och redan 0,0002 % bor som förorening i
grafiten verkade störande. Den kemiska industrin lyckades
bemästra svårigheterna och kunde leverera såväl grafit som
uranmetall av högsta renhetsgrad och i stora kvantiteter,
många ton i månaden. Det största arbetet föll måhända på
firman du Pont, som betingade sig ett arvode ett-för-allt av
1 (en) $. Men så skulle de statliga myndigheterna i stället
betala alla normala omkostnader, som firman hade i
samband med det väldiga arbetet.
Separering av uran 235
Samtidigt med plutoniumframställningen pågingo
omfattande försök att separera eller anrika uran 235 från
naturligt uran. Man gick fram på bred front och använde
flera metoder samtidigt. En metod är att låta gasformig
uranhexafluorid diffundera genom en porös platta. De
molekyler, som äro bärare av den lättare isotopen,
diffundera lättare genom plattan än de tyngre molekylerna. En
annan metod är fraktionerad destillation. De lättare
molekylerna gå lättare över i destillatet än de tyngre. En tredje
metod är baserad på centrifugering, även denna metod har
prövats med en viss framgång. En fjärde metod är
baserad på termisk diffusion, varvid en temperaturgradient
i en gas ger en viss tendens åt de tyngre molekylerna att
anrikas i den varmare delen. En femte metod bygger på
samma principer som mass-spektrografen. En ström av
laddade partiklar kastas in i ett magnetfält i vakuum.
De tyngre partiklarna beskriva en cirkulär bana med
större krökningsradie än de lättare partiklarna. Flera
utföringsformer prövades. Man lyckades mer eller mindre
väl med alla dessa metoder (och några till), men
mängden per dag separerad substans var länge beklagligt ringa.
Arbetet var besvärligt och tidsödande — och man hade
bråttom. Energiförbrukningen blev — även efter
amerikanska begrepp — enorm. Hur som helst, metoderna
förbättrades och kombinerades, och slutligen kunde man
separera uran 235 i sådana mängder, att det räckte för
tillverkning av en atombomb.
Atombomben
Man hade nu till hands kilogramvis både av uran 235
och plutonium. Man hade gjort laboratorieförsök och
teoretiska kalkyler rörande en lång rad frågor, som
uppkommit i samband med uppgiften att tillverka en atombomb
och att bringa den till detonation i ett bestämt ögonblick.
Men — man kunde ej göra experiment med bomben i
liten skala. Den minsta bomb, som verkligen var explosiv,
måste ha en viss storlek, det var ofrånkomligt, och
verkningarna av denna "minsta möjliga bomb" kunde förutses
bli mycket stora. Därför förlades det första experimentet
till en sandöken i New Mexico, där man tidigare övat sig
med bombfällning från flygplan. Vid Alamogordo restes
ett 30 m högt ståltorn, som försågs med mätinstrument
för att registrera och iaktta verkan av den väntade
explosionen. På toppen av tornet placerades under stor
förväntan den dyrbara bomben. Man drog sig tillbaka till
lämpliga observationspunkter på behörigt avstånd. Den
elektriska manövreringen av bomben skedde från ett
skyddat ställe ca 9 km söder om tornet. Observatörerna i
övrigt hade blivit placerade på 15 km avstånd.
Vädret var ruskigt, men experimentet utfördes ändå kl.
5.30 på morgonen den 16 juli 1945. Utlösningen utfördes
på elektrisk väg av en robotmekanism, som inkopplades
45 s före det historiska ögonblicket, då atombombens
brisanta delar bragtes så nära varandra, att
neutronlavinen sattes i gång. Och så hände det! En åskådare berättar,
att först kom en ljusblixt av en glans, som ej kan
beskrivas. Hela landskapet blev upplyst med en ljusstyrka,
som verkade vara flera gånger så stor som middagens
klara solsken. Omkring 30 s senare kom dånet och
samtidigt kastades några observatörer omkull av luftvågen.
Vid platsen för explosionen fanns föga kvar av
ståltornet över marken; det hade förgasats jämte alla
mätinstrumenten. En bred, sluttande krater hade bildats i
sanden, som över ett stort område hade smält och sjudit.
— En ny tidsålder hade brutit in, hälsad av det utdragna,
hotfulla dånet efter explosionen, ett dån, som tycktes
komma från mäktiga domsbasuner.
John Tandberg
Science — the Endless Frontier. A Report to the
President on a Program for Postwar Scientific Research,
av Vannevar Bush. US Government Printing Office.
Washington 1945. 181 s.
Office of Scientific Research and Development (OSRD)
bildades i juni 1941 för att inordna de vetenskapliga
krigsansträngningarna under ett högsta samordnande
organ. Som chef för denna organisation tillsattes presidenten
i Carnegie Institution of Washington, Vannevar Bush,
doktor vid tre universitet och forskare inom olika områden,
från mekanisk lösning av differentialekvationer till radio-,
flyg- och undervattensteknik.
Till denne man riktade president Roosevelt i november
1944 i ett brev fyra frågor, vilkas lösande innebär
organiserandet av all naturvetenskaplig, medicinsk och
teknisk undervisning och forskning i USA för de närmaste
decennierna efter det andra världskriget. I sammandrag
lödo frågorna:
Vad kan med hänsyn till militär säkerhet och med
militärt samtycke göras för att snarast möjligt bringa till
allmän kännedom de bidrag till vetenskapligt vetande, som
framkommit under kriget?
Vad kan som ett led i vetenskapens krig mot
sjukdomarna nu göras for att organisera ett program för fortsatt
arbete inom medicinen och angränsande vetenskaper?
Vad kan staten göra nu och i framtiden för att stödja
allmän och privat forskning?
Kan ett effektivt program för uppsökande och
utvecklande av de vetenskapliga begåvningarna inom Amerikas
ungdom framläggas, så att den framtida vetenskapliga
forskningen kan hållas uppe på den nivå den nått under
kriget?
Bush sammankallade fyra kommittéer, vilka var och en
angrepo en fråga. Dessa kommittéers utlåtanden jämte
Bush’s sammanfattande rapport föreligger nu i bokform.
Bakgrunden till dessa rapporter är den amerikanska
vetenskapliga forskningens och undervisningens läge vid
slutet av kriget. Den oerhörda kraftansträngning på de
tillämpade vetenskapernas fält, som frambringat bl.a.
atombomben, ekoradion och reaktionsdriften inom tekniken
samt blodplasmakonserveringen och penicillinet inom
medicinen har samtidigt berövat grundforskningen och
undervisningen dess bästa krafter. De löner och
arbetsförhållanden, som universiteten och övriga grundforsknings- och
läroanstalter erbjuda sina anställda och vilka redan före
kriget voro relativt blygsamma, verka nu föga lockande på
de män, som under kriget kanske för första gången i sitt
liv blivit avlönade i nivå med sin utbildning och utrustade
med tillräckliga hjälpmedel och hjälpkrafter för en
effektiv forskningsverksamhet. Praktiskt taget ingen högre
undervisning har meddelats under kriget, då de flesta
vapenföra unga högskolestudenter inkallats och fått vidkännas
en förlust av upp till fem dyrbara studieår. Kriget har
sålunda förorsakat en abnorm obalans mellan en enastående
starkt utvecklad målforskning och en praktiskt taget
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
