Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - H. 52. 29 december 1945 - Detaljer kring atombomben, av Olle Källbäck
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Detaljer kring atombomben. I den officiella
amerikanska rapporten över atombomben säges uttryckligen att
inga upplysningar utöver dem som lämnas i rapporten
böra förväntas. Tvärtom kunna de personer som utan
vederbörlig tillåtelse lämna ytterligare upplysningar vänta
sig stränga straff enligt spionerilagen. Vad som meddelas
i rapporten är emellertid nog för att inge en oerhörd
känsla av respekt inför det gigantiska företaget. Man
måste beundra de män, som vågade ta ansvaret för detta
projekt, som rymde så många osäkra faktorer. För det
första voro inte vetenskapsmännen säkra på om de
verkligen skulle lyckas göra en atombomb. Å andra sidan
jagade dem ovissheten om hur långt tyskarna hade hunnit
(redan i april 1940 rapporterades att en stor del av
Kaiser-Wilhelminstitutet i Berlin inkopplats på uranforskning).
När slutligen faran från tyskarnas sida var över återstod
ett annat bekymmer, vilket en överste uttryckte sålunda:
Antag, sade han, att vi inte hade förmått göra någon
atombomb innan kriget redan hade tagit slut. Då hade vi fått
heta två-miljards klåpare!
Atomrapporten är enligt Smyths egen utsago skriven för
tekniker och vetenskapsmän med förutsättningar att förstå
hur en atombomb är konstruerad och hur den fungerar.
Man har emellertid även tänkt på att sprida en för
lekmän avpassad redogörelse. War Department lånade en
journalist från The New York Times, William L Laurence,
som på dess begäran skulle beskriva atombombens
tillkomst. Han har i sin tidning skrivit tio artiklar om ämnet,
publicerade under tiden 26 september till 9 oktober 1945.
Laurence var tydligen den ende journalist som var
närvarande vid provet vid Alamagordo, och han fick
dessutom från flygplan se bombfällningen mot Nagasaki. Hans
artiklar innehålla som naturligt är intet principiellt nytt
utöver bombrapporten. De äro däremot rika på populära
tekniska upplysningar, varav en del skall återges. Några
uppgifter äro även hämtade ur The New Yorker 29 sept.
1945 och Architectural Forum okt. 1945.
Oak Ridge, "atomstaden". På olika håll i Amerika växte
jättestora anläggningar upp. Den största var "Clinton
Engineering Works", lydande under "Manhattan District"
och belägen vid Oak Ridge i Tennessee. Hit förlades
anläggningarna för separation av uran 235. Arbetet
påbörjades i november 1942 och ett par år senare låg där en stad
med 75 000 invånare, den femte i storleksordning i
Tennessee. Planläggningen och byggandet av den nya
staden anses höra till det bästa som har gjorts i den vägen
i USA under kriget. Den starkt kuperade terrängen erbjöd
mycket stora svårigheter, särskilt för vägbyggandet, som
utgick efter principen att ingen väg skulle få ha större
stigning än 10 % och att alla vägar skulle ha hus på
båda sidor. Sammanlagt har nu byggts 10 000 familjehus
och 13 000 ungkarlsrum i kollektivhus, vartill komma
5 000 trailers och 16 000 provisoriska mindre byggnader.
Fabriksbyggda husenheter ha använts praktiskt taget
genomgående, och vid uppförandet följdes samma principer
som vid bilfabrikernas produktionskedjor. På detta sätt
kunde ett hus produceras varannan timme. Stor omsorg
har lagts på stadsplaneringen, och i samhället finnes ett
"community center", omfattande sjukhus, tandklinik,
medborgarhus med samlingslokal, restaurang och bibliotek,
skolor, postkontor, biograf osv. Affärscentra äro spridda
med lämpliga mellanrum i staden.
Den största fabriksanläggningen, med code-namnet Y-12,
är en fabrik med 20 000 anställda, byggd för
elektromagnetisk separation. K-25 är en fabrik för separation genom
gasdiffusion. Den har den största fabriksbyggnaden i Oak
Ridge med 12 000 anställda, arbetande dygnet runt i tre
skift; förmännen lär åka cykel i byggnaden! I den tredje
fabriken, S-50, anrikas uran 235 genom termisk diffusion
för vidare separation enligt den elektromagnetiska metoden.
Uranseparationen. Låt oss som exempel följa utvecklingen
av den elektromagnetiska separationsmetoden! Före kriget
hade isotopseparation skett med masspektrograf, men de
framställda mängderna uran 235 hade inte ens uppgått till
ett hundradels mikrogram. Det skulle behövas 15 miljoner
spektrografer av denna typ för att producera ett kilogram
uran 235 om året! Metoden intresserade emellertid särskilt
professor Ernest O Lawrence, cyklotronens uppfinnare.
I november 1941 plockade han sönder sin 37″ cyklotron i
Berkerley för att använda magneten till en jättelik
masspektrograf. Med denna kunde utbytet räknas i
milligram i stället för tidigare i mikrogram. Efter hand gjorda
förbättringar ökade utbytet ytterligare flera hundra gånger.
På våren 1942 var världens största elektromagnet klar att
provas för ändamålet. Den var ursprungligen avsedd för
en ny cyklotron och hade 184″ diameter. Fram mot
sommaren hade proven visat att elektromagnetisk separation
i tillräcklig skala var möjlig, och man beslöt bygga en
halvstor försöksanläggning. I december 1942 övergåvos
dock planerna härpå och anläggningen i Oak Ridge
påbörjades omedelbart. De första spadtagen togos i februari
1943 och den första enheten togs i bruk i januari 1944.
Det var tekniska problem av helt ny art och
storleksordning som härvid uppstodo. Högvakuumpumpar av
hittills okänd storlek måste konstrueras. Stora svårigheter
beredde också spänningsregleringen för höga spänningar
vid höga effekter. Magnetlindningarna krävde massor av
koppar. Men det var ont om koppar och tiden var knapp
Då lånade man helt resolut 14 000 t silver från Treasury
Department, värt 4 400 M$. Det räckte till 1 500 km skenor
och ledningar. Professor Lawrence, som ledde
forskningsarbetet, hade tidvis en stab på över 1 200 medhjälpare.
De tekniska svårigheterna vid byggandet av
diffusionsanläggningen torde ha varit ännu större. Det gällde först
att få fram ett material för diffusionsfiltren, som ej
korroderade och ej pluggades igen av de genomströmmande
gaserna. Vidare fordrades tusentals pumpar för
cirkulationen. Hela systemet måste dessutom vara vakuumtätt; om
man betänker att det var en byggnad av ett (amerikanskt)
fotbollsstadions storlek som var "full av rör", så förstår
man att det måste ha varit en nätt vakuumteknisk uppgift.
Diffusionsanläggningarna påbörjades i september 1943 och
fabriken var i gång "före sommaren 1945". Tydligen måste
större delen uran 235 ha separerats elektromagnetiskt.
Plutoniumfabrikationen. Sedan plutonium bildats i en
uranmila måste man också skilja det från
modersubstansen och alla biprodukterna. Detta fordrar att man känner
dess kemiska egenskaper. Först i augusti 1942 hade små
mängder plutonium isolerats. Det rörde sig emellertid blott
om mikrogram och det erforderliga syntes- och
analysarbetet måste betecknas som ett verkligt precisionsarbete.
En mikrovåg av torsionstyp konstruerades, som kunde
väga ett mikrogram med en noggrannhet av tre procent.
Den var till största delen gjord av tunna kvartsfibrer.
Småningom blevo större mängder plutonium tillgängliga,
men ännu i januari 1944 räknades de i milligram. En
försöksanläggning påbörjades i Oak Ridge, men redan innan
denna var färdig satte man i gång med tre stora fabriker
för separation nära Pasco i staten Washington. Dessa äro
säkerligen de underligaste kemiska fabriker som
någonsin byggts. Enorma kvantiteter material genomgå
komplicerade kemiska processer, vilka helt och hållet
fjärrmanövreras. Även i ett annat avseende äro troligen dessa
fabriker unika: de ha konstruerats på basis av försök
utförda med kvantiteter som endast varit tiomiljondelen
av dem som skulle bearbetas.
Atombomblaboratoriet i Los Alamos. Från
anläggningarna i Oak Ridge och Pasco gå uran 235 och plutonium
vidare till ett atombomblaboratorium i New Mexico.
Tydligen har inte Laurence fått se detta, i varje fall skriver
han inte därom. Även uppgifterna i Smyth’s rapport äro
mycket sparsamma.
Sekretess- och säkerhetsskäl fordrade att laboratoriet
förlades till en mycket ödslig trakt. I november 1942
utvaldes en plats vid Los Alamos i New Mexico, cirka 30 km
från Santa Fe. Det fanns endast en smal bergsväg dit,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
