Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - H. 52. 29 december 1945 - Atombomben och mänskligheten, referat av föredrag av nobelpristagaren Harold C Urey i American—Scandinavian Foundation den 21 oktober 1945, av r
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
leksaker, men mot slutet av kriget flög V-2 320 km, steg
till en höjd av nära 16 km och slog ned med en hastighet
större än ljudets, så att den inte kunde höras, innan den
hade nått sitt mål. Det förefaller, som om detta vapen
skulle kunna förbättras ytterligare, och troligen kan det
inriktas på ännu större avstånd och styras med radio.
Man kan räkna med att det kommer att följa samma
utvecklingsförlopp som andra vapen, som vi känna till.
Slutligen ha vi det mest uppseendeväckande vapnet:
atombomben. Vi kunna lugnt gå ut ifrån, att detta vapen
kommer att utvecklas på samma sätt som de andra. Vi ha
visserligen ingen anledning att tro, att atombomben i sitt
nuvarande skick är lika primitiv som de första
kulsprutorna, ubåtarna och flygplanen, men att den kan
ytterligare förbättras torde vara ställt utom tvivel. Man kan
också vara övertygad om att människornas skarpsinnighet
kommer att göra det möjligt att tillverka sådana bomber
i stor skala.
Redan från början har atombomben visat sig överlägsen
varje annat vapen, som någonsin har konstruerats; med
hänsyn till de vapen, som här redan ha nämnts, är detta
i sanning märkligt. Atombomben ställer oss inför ett av
de allvarligaste problem, som någonsin har förekommit
i mänsklighetens historia, och vid sidan därav bli alla
andra problem betydelselösa. Det förvånar mig att någon
med större allvar kan se på de pågående strejkerna, på
återuppbyggnadsarbetet eller på soldaternas hemtransport
och andra liknande problem. De komma alla att lösas på
något sätt, och vilken lösningen än blir kommer den inte
att beröra oss vidare mycket. Atombomben däremot är
något helt annat.
Låt oss tänka litet närmare på problemet om ett krig i
atombombens tecken. Om så och så många år komma vi
i Förenta Staterna att ha ett lager av dessa vapen och
vara i besittning av en förr aldrig skådad makt. Så länge
inga andra länder ha samma vapen kunna vi känna oss
fullständigt trygga. Medborgarna i varje annat land i
världen skulle komma att känna på samma sätt om de
vore ensamma om dessa bomber. Om däremot alla världens
länder äro i besittning av detta vapen kommer ingen av
oss att känna sig säker. Vi komma tvärtom att få leva i
ständig fruktan för en plötslig och våldsam död. En värld
fylld av fruktan och ängslan kommer att bli vår lott och
våra barns. Medan Hitler tänkte, att han kunde vinna sitt
krig på några månader, komma dessa bomber att
uppmuntra blivande angripare att försöka att erövra världen
på några få dagar.
Jag har redan framhållit, vad vi kunna vänta i fråga om
den framtida utvecklingen av bomberna, detta på
grundval av tidigare erfarenheter om militära vapen. För att
dra den slutsatsen är det icke nödvändigt för någon av oss
att närmare känna till de framtida planerna för
atombomben. Men även om det inte vore möjligt att förbättra
denna bomb, kunna vi redan nu säga att den är svår nog.
Om en enda bomb, som det har visat sig, ödelägger ett
område på 25 km2, skulle tusen bomber av detta slag
kunna ödelägga 33 städer av samma storlek som New
York.
Ingenting hindrar oss från att anta att 10 000 bomber
kunna anskaffas. Det är fel att tro att inte de nuvarande
tillverkningsmetoderna skola kunna förbättras, så att detta
vapen skulle kunna tillverkas i så stort antal.
Under det första världskriget ödelades en landssträcka
tvärs över norra Frankrike och Belgien. I det andra
världskriget blevo Tysklands och Japans städer nästan
fullständigt förstörda liksom en del av Rysslands och Polens.
Omfattande skador drabbade Englands städer. Även om
man inte tar hänsyn till den ökade skada, som
atombomberna kunna åstadkomma i framtidens krig, är det
väl ganska rimligt att anta, att det tredje världskriget
kommer att bli långt mera ödeläggande? Är det inte
troligt att även Förenta Staternas städer skulle komma att bli
lidande? Om atombomben kommer med i nästa krig,
förefaller det alldeles säkert, att alla världens förnämsta
städer, även de amerikanska, komma att bli fullständigt
förstörda och deras invånare dödade. Även om skadan inte
blir så stor, kunna vi ju gå med på det faktum att ett
atombombernas krig med nödvändighet måste bli vida
mera förstörelsebringande än det senaste kriget, och att
det kommer att utsträckas till alla världens industriländer.
Vi kunna anta att motåtgärder mot bomberna komma att
vidtas, alldeles som har skett i andra fall. En del av dessa
motåtgärder kommer att hindra nedkastandet av
bomberna. Vi kunna också anta att motåtgärderna komma att
mötas med andra motåtgärder och att effektivare
bombningsmetoder komma att utarbetas. Det kan bli möjligt
att försvåra bombningen, men den kommer aldrig att
kunna omöjliggöras. Vad jag vill framhålla är att vi inte
kunna vänta oss ett så effektivt försvar, att vare sig
Förenta Staterna eller något annat land kommer att besluta
att det är lönlöst att tillverka sådana bomber. Vi kunna
alltså gå ut ifrån att något avgörande försvar icke kan
etableras.
Man kan ju göra sig den frågan om andra länder
komma att få dessa vapen. Det förefaller onödigt att besvara
den frågan. Finns det över huvud taget något vapen, som
har förblivit endast upphovslandets egendom? Har så
varit fallet med kulsprutan eller ubåtarna eller flygplanen
eller stridsvagnarna eller de högexplosiva sprängämnena
eller stridsgasen? Vi kunna vara övertygade om att även
andra länder kunna skaffa sig atombomber, och det
snabbare än vi tro.
Det finns många människor som undra, hur länge det
kan ta för andra länder att skaffa dessa bomber, och det
har gjorts olika beräkningar. Det tog oss tre och ett halvt
år att framställa den första bomben. Det behövs längre
tid för att tillverka ett tillräckligt stort lager för ett krig
i full utsträckning. Vi få komma ihåg att England kan
börja sitt arbete med så gott som fullständig kännedom
om våra processer, och att hela världen känner till vilka
linjer vi ha följt för att lösa problemet, och att dessa linjer
ha lett till framgång. Detta är en stor fördel. Andra länder
måste just nu vara mycket rädda för Förenta Staterna,
trots det faktum att ett anfallskrig eller krig av något slag
är alldeles främmande för människorna i detta land.
Vetenskapsmännen, ingenjörerna och medborgarna i andra
länder komma att känna att deras land är i stor fara.
Låt oss tänka oss in i hur vi skulle känna det, om något
annat land vore i besittning av atombombfabriker och vi
inte hade några. Denna känsla av förestående fara
kommer att driva andra länder till de största ansträngningar.
Vi kunna då anta att vi ha fem år på oss, innan något
annat land kan anfalla Förenta Staterna med atombomber.
Hur skola vi då bäst utnyttja denna korta tid, som står
oss till buds? Det är en mycket svår fråga att besvara,
därför att problemet är så komplicerat. Atombomben gör
för övrigt problemet inte annorlunda eller mera
komplicerat, ty den förstörelse, som skulle kunna åstadkommas
även utan dess hjälp, är ett tillräckligt allvarligt problem
för världen. Atombomben endast skärper svårigheten, och
den är kanske rent av av värde för oss genom att tvinga
oss att ägna vår uppmärksamhet åt det ödesdigra problem,
som vi här ha, och det kanske kan förmå oss att överge
vårt vanetänkande, vilket torde vara förutsättningen för
att bombfaran skall kunna övervinnas.
I en demokrati är det nödvändigt att ha en upplyst
allmänhet, om riktiga beslut skola kunna fattas och
verkställas. Vi måste alla göra klart för oss, att det mest
förhärjande vapen, som någonsin har funnits, nu är i våra
händer och att det snart kommer att vara i andra
industriländers besittning. Vi måste se sanningen i ögonen och
icke hänge oss åt önsketänkande, ty inga önskningar
kunna avlägsna hotet från atombomben. Vi måste ta på
oss vårt ansvar och inte bara skjuta saken åt sidan, därför
att vi så mycket önska att komma tillbaka till
förkrigstidens fredliga sysselsättningar.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
