Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - H. 3. 19 januari 1946 - Standardisering av gängor för skruvar, av Bn - USA:s första marina gasturbinanläggning, av C Bm - Flytande flygfält, av sah
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
72
\ TEKNISK TIDSKRIFT
sund konstruktionsprincip endast för att snabbt komina
till en kompromiss. Den omständigheten, att Institution
of Mechanical Engineers i samverkan med British Stån
dards Institution och Institution of Production Engineers
komma att hålla två konferenser i England om denna
fråga före höstmötet i Kanada, visar tydligt, att man
lägger ned stor omsorg på att nå fram till ett resultat, som
ur alla synpunkter är tillfredsställande. Även från den
amerikanska sidan är man angelägen om att frågan löses på
ett sätt värdigt de engelsktalande nationerna, vilka
tidigare utfört ett banbrytande arbete i fråga om
gängstandardiseringen. (Efter Hugh P Vowles.) Bn
USA:s första marina gasturbinanläggning
demonstrerades nyligen för ett stort antal amerikanska
skeppsbyggnadstekniker. Anläggningen är byggd för en effekt av
2 500 hk och avsett för amerikanska flottan. Elektrisk
kraftöverföring avses användas. Ett liknande aggregat av
sett för handelsfartyg är under konstruktion. Backgång
avses här åstadkommas med hjälp av ställbar propeller.
Gasturbinens konstruktion har möjliggjorts dels genom
erfarenheterna från licenstillverkning av avgasdrivna
Büchi-kompressorer för dieselmotorer, dels genom
användande av Lysholm-kompressorn, vars egenskaper äro
speciellt lämpade för kombination med gasturbiner.
Verkningsgraden hos en gasturbinanläggning är, förutom
av det användbara värmefallet, främst beroende av det
antal steg, i vilka kompression, förbränning och expansion
ske, samt av dimensionerna på värmeväxlaren. Besultatet
blir alltså en kompromiss mellan å ena sidan hög
verkningsgrad och å andra sidan små dimensioner och låg vikt
Den demonstrerade anläggningen består av två turbiner,
två kompressorer med mellankylare, två
förbränningskammare och en värmeväxlare, varvid 29 % verkningsgrad
uppnås. Högtrycksturbinen driver lågtryckskompressorn,
medan lågtrycksturbinen lämnar halva sin effekt till hög
tryckskompressorn och återstoden till utgående axeln
Genom detta arrangemang erhålles god verkningsgrad även
vid delbelastning. Härvid minskas nämligen gasmängden
genom reglering av bränsletillförseln till första
förbränningskammaren och högtrycksturbinen, medan däremot
lågtrycksturbinen hela tiden kan arbeta med hög
inloppstemperatur och konstant värmefall med varierande
gasmängd.
En mångfald rent mekaniska problem har måst lösas
vid konstruktionen. Sålunda ha de höga temperaturerna
ställt stora krav på elasticiteten i de mekaniska
förbindningarna och förskjutningsmöjligheterna i fundamenten.
Bl.a. har en ny typ av expansionsboxar för gasrören måst
utexperimenteras. För att skydda lager och andra
värmekänsliga partier från högre temperaturer har man använt
sig av speciella olje- och luftkylsystem, varjämte
värmeledningen till dessa partier försvårats genom användande
av minsta möjliga kontaktytor. För att hindra att
bult-förband bränna ihop vid hög temperatur och hindra
demontering, har man utvecklat en särskild pasta, som
användes vid monteringen.
De höga temperaturerna kräva vidare ett noggrant och
ofta besvärligt materialval. Materialets "krypning" medför
att man måste räkna med vissa permanenta
formförändringar, som begränsa aggregatets livslängd. I detta fall har
man räknat med en livslängd av tio år. Gjutgods har man
måst undvika med hänsyn till temperaturen och i stället
använt svetsat och valsat material i stor utsträckning.
Vissa av de använda legerade ståltyperna ha därvid
erbjudit speciella svårigheter vid svetsningen.
Start- och manöverorgan äro sammanförda till en central
manövertavla, där även erforderliga instrument äro
anbringade. Starttiden är något längre än vid en
ångturbinanläggning. En elektrisk startmotor drar först igång
lågtryckskompressorn och högtrycksturbinen, varvid första
förbränningskammarens brännare tändes. Sedan
temperaturen stegrats och nått ett visst värde tändes även den
andra förbränningskammarens brännare och startmotorn
kan urkopplas. Vid påläggning eller ökning av belastningen
uppstår först en snabb ökning av inloppstemperaturerna,
vilka dock, sedan varvtalet och därmed luftmängden stigit,
åter minska. Den plötsliga ökningen har därför icke någon
menlig inverkan på materialets hållfasthet.
Det använda bränslet är solarolja av hög kvalitet, men
man har goda förhoppningar att kunna använda även
låg-klassigare bränsle, t.ex. pannbrännolja.
Aggregatets vikt är ca 13,5 kg/hk och dess utrymmesbehov
är ca 0,1 ms/hk. I tillverkningskostnad kan gasturbinen
ännu ej konkurrera med andra kraftmaskiner, men i
fortsättningen antas gasturbinen bli billigare, i varje fall då
det gäller effektbelopp över ca 1 000 hk.
Det provade aggregatet har krävt en byggnadstid av två
år. Inom de närmaste sex månaderna beräknas ytterligare
två aggregat kunna färdigställas (Motor Ship okt. 1945).
C Bm
Flytande flygfält. En engelsk uppfinnare, B M
Hamilton, har utarbetat en metod, som genom att öka vattnets
ytspänning omkring 400 000 gånger gör det möjligt att
på vattnet lägga ut en "konstgjord ö", som är tillräckligt
böjlig för att motstå sjöhävning men ändå tillräckligt fast
för att kunna bära upp ett tungt flygplan eller lastbil.
Bärytan, fig. 1, består av sexkantiga stålplattor, inbördes
förbundna ined gångjärn och vilande på cylindriska bojar
med 2 m diameter och 75 cm djup. Plattorna kunna
sammansättas till en bana av önskad form och längd, som
lätt kan tas isär och transporteras. Banans yta är mycket
böjlig och dess rörelse styres av undervattensdämpare.
Uppfinnaren uppger, att det fordras över 3 t tyngd för att
få ytan att svikta och att den ligger flat i sjögång med
upp till 10 m våglängd. Anordningen har fått namnet
"Näckrosen", då de sammanfogade plattorna bilda ett
mönster liknande näckrosbladen i en damm.
Brittiska marinen har med Näckrosens hjälp byggt en
provlandningsbana, 140 m lång och 20 m bred. På denna
ha framgångsrika landnings- och startförsök gjorts med
ett 4 t flygplan. Den korta landningssträckan förklaras av
att planen, genom att banan är böjlig, ständigt mötas av
"uppförsbacke". En landningsbana av denna storlek kan
sättas ihop av fyrtio man på en timme.
En liknande princip har använts för "Bulltårtan", en
flytande pir, som kan rullas upp, lastas på ett fartyg och
rullas ut från fartyget fram till en långgrund strand.
Anordningen har endast en tjugondel av en Bailey-bros
vikt men kan bära en 9 t lastbil. Den användes första
gången under invasionen och var då tillverkad av
segelduk på träunderlag; den kunde läggas ut i praktiskt taget
obegränsade längder och var, trots dåligt väder, i ständigt
bruk så att lastbilar kunde uppehålla regelbunden
förbindelse mellan fartygen och land (Flight, 27 sept. 1945). sah
Fig. 1. Den av ledade sexkantiga stålplattor uppbyggda
"Näckrosen" följer och dämpar sjöns rörelser.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
