Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - H. 4. 26 januari 1946 - Insänt: De ekonomiska gränserna för mekaniseringen, av Erik Aug. Forsberg och Ragnar Liljeblad
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
98
\ TEKNISK TIDSKRIFT
naderna skola variera i proportion till arbetslönerna. Det
är emellertid ej endast med hänsyn härtill den modernare
formeln (FI) är överlägsen den äldre (L2). Vid
användandet i det konkreta fallet äro mycket mera påtagliga
förhållanden avgörande, som ha sin grund däri, att lösryckta,
ofta tillfälliga, kanske rent individuella lönevariationer
förekomma, vilka icke kunna anses förebåda
omkostnadshöjden ens i en avlägsen framtid och naturligtvis äro ännu
mindre representativa för nutidens omkostnader. Jag är
nästan generad att upprepa det klassiska exemplet på
jämförelse mellan de båda metoderna men måste göra
det för att om möjligt en gång för alla få denna sak ur
världen.
Låt oss för enkelhetens skull anta ett arbete, som fordrar
en timme. Arbetarens lön må vara 150 öre och
omkostnadskoefficienten b i= 300 öre. Enligt ekvation (L 2) har
man då p i=2. Kostnaden, beräknad enligt ekvation (FI),
blir tydligen x = 150 + 300 = 450 öre och enligt ekvation
(L 2) x\— 150 -f 2 • 150450, alltså samma resultat. Antag
nu, att under det allt annat förblir oförändrat, arbetslönen
ökas med 10 öre till 160. Ekvation (F 1) ger då kostnaden
x = 160 -f 300 = 460, medan ekvation (L 2) ger x>= 160 -f
+ 2 ’ 160 i= 480. Det är ju tydligt att om arbetslönen från
i går till i dag ökas med 10 öre, och allt annat är
oförändrat, så kan kostnaden ej ha ökats mera än 10 öre.
Värdena enligt ekv. (F 1) kunna naturligtvis båda vara
oriktiga, om nämligen b är oriktigt beräknad, men om b
är riktigt beräknad, så äro båda värdena riktiga. Enligt
ekv. (L 2) kan högst ett värde vara rätt, är 450 rätt, så är
480 orätt och tvärtom. Det är icke möjligt att finna ett
värde på p, som ger rätt kostnad vid olika värden på
arbetslönen. Jag förstår naturligtvis, att man ju kan tala om
oundvikliga diskontinuiteter och om riktig verkan "på lång
sikt" m.m., men jag tror ej att sådana resonemang
tillfredsställande bemöta mina anmärkningar mot
"procentmetoden", när det gäller att i det individuella fallet göra
en praktisk kostnadsberäkning. Tänk i övrigt på, hur det
gestaltar sig, om — som mycket ofta är fallet — t.ex. två
arbetare, som samtidigt ha olika timlön, betjäna likadana
maskiner, eller tänk på sådana — låt vara abnorma —
förhållanden som de nuvarande, då i arbetslönen ingå
dyrtidstillägg, konstruerade efter andra grunder än de, som
vanligen bygga upp arbetslönerna. I alla olika fall ger
ekv. (F 1) — under förutsättning, att b är riktigt
beräknad — ett riktigt och av alla tillfälligheter oberoende värde
på kostnaden, under det att ekv. (L 2) — även vid bästa
möjliga bestämning av p — kan leda till motsägelser och
orimligheter.
Jag är övertygad, att Liljeblad lika litet som jag själv
är hemfallen åt auktoritetstro, men för att visa, att min
uppfattning om "procentsystemet" delas av andra
fackmän, tillåter jag mig citera följande rader ur det
nyutkomna verket "Handbok i industriell driftsekonomi och
organisation" i regi av generaldirektör T Sällfors. I kapitlet
om "Självkostnadsberäkningar inom mekanisk
verkstadsindustri" skrives:
"d. Procentuellt pålägg på arbetslönen. Den sista
fördelningsgrunden bör endast tillämpas i samband med rent
styckackord och under förutsättning dels att ackorden äro
noggrant arbetsstuderade och dels att kostnadsställena äro
homogena med avseende på omkostnaderna för olika
produktenheter och arbetslöner för olika arbetare."
Jag tror mig härmed kunna lämna frågan om lämpligaste
sättet att i det enskilda praktiska fallet utföra
kostnadsberäkningarna och övergå till de större frågor som
egentligen äro föremål för både min och Liljeblads artikel.
Såsom en lämplig övergång, som också i viss mån
belyser en av olikheterna i Liljeblads och min syn på saken,
tror jag mig kunna välja det, som Liljeblad anför mot
slutet av s. 969. "Då a på så sätt..." Liljeblad anser det
alltså egentligen vara axiomatiskt, att optimala
mekaniseringsgraden är oberoende av arbetslönen, eftersom lönen
endast är en konventionell måttstock för ersättningen för
arbetet. Det framhålles dock, att en förutsättning är
oförändrat förhållande mellan lönenivåerna inom
konsumtions-och produktionsvaruindustrierna. (Riktigare väl den
industri vi för tillfället betrakta och den eller de, som tillverka
dess produktionsmedel.)
Det förefaller mig, som om Liljeblad här ej tillräckligt
skarpt skilt mellan begreppen lönenivå och penningvärde.
Om vi föreställa oss, att penningvärdet ändrades, och att
allt annat, löner, varupriser osv., ändrades samtidigt i
samma proportion, så är det uppenbart, att den sålunda
uppkomna ändringen av lönerna ej kunde ha något
inflytande på den optimala mekaniseringsgraden. Det vore
ju i själva verket detsamma, som om man endast ändrat
namnet på myntenheten, och detta kan ju ej ha något
inflytande på, hur en verkstad skall vara utrustad för mest
ekonomiska produktion. Emellertid äro ju de vanligen
förekommande löneändringarna av helt annan art. De
betingas av tillgången på arbetskraft, konjunkturer,
arbetsmarknadens organisationers styrka och politik m.m. Jag
tror, att man snarare kan anse löneändringarna som en
av orsakerna till penningvärdets ändringar än som en
följd av dessa. Löneändringarna äro just på grund av de
varierande omständigheter, som framkalla dem, mycket
erratiska och uppfylla ingalunda de förutsättningar
Liljeblad själv uppställt som villkor för sitt resonemang. Man
saknar all anledning att förutsätta, att lönerna inom olika
verksamhetsgrenar skulle tendera till likhet eller
proportionell variation. Även bortsett från tillfälliga inflytanden
synes det mig tydligt, att man ej ens i ett renodlat fall kan
räkna på något dylikt. Om de arbetare, som i dag arbeta
"direkt" inom en viss industri, ha en viss löneproportion
till dem, som arbeta i dess "förberedelseindustrier", och
om denna proportion vore rationellt betingad av
arbetarnas erforderliga relativa yrkesutbildning, så finns dock
ingen garanti eller ens sannolikhet för, att denna relativa
kompetens behålles för framtiden. Det kan hända, att
teknikens utveckling leder därhän, att kraven på de senare
ökas men på de förra minskas, och härigenom är ju
grunden för löneproportionalitet upphävd.
Hur det skulle ställa sig, om i en avlägsen framtid en
stabilisering och utjämning över hela jorden ägde rum, så
att lönerna vore lika och icke ändrades annat än genom
penningvärdets ändring, lönar det sig nog ej att fantisera
över. Så vitt jag kan förstå, är verkliga förhållandet det,
att omkostnadskoefficienten b på lång sikt visserligen
beror på löneläget i genomsnitt men ej är proportionell mot
timförtjänsten vid det företag, vars kostnader man skall
beräkna. Den förenkling, som ekv. (L 2) anger, förefaller
därför ej tillåten.
Å andra sidan är det, som jag redan påpekat, självklart,
att b ej är konstant. Primärt beror b givetvis av
mekaniseringsgraden, men arbetslönen spelar också in —
nämligen den arbetslön, som råder, där
"mekaniseringsattiraljen" framställes — vilken lön dock ej utan vidare får
identifieras med lönen a i ekv. (Fi) eller (L2). Härvid
måste även beaktas, att "mekaniseringsattiraljen" själv ju
är en verkstadsprodukt, vid vars framställning man
säkerligen sökt spara arbetslön genom mekanisering osv. i
oändlighet. Det förefaller därför vara ett hopplöst företag att
avgöra, hur b beror av a. I praktiken går man emellertid
tillväga så, att b beräknas enligt allmänt kända metoder,
att gälla för t.ex. ett år. Man har härvid självklart
möjlighet att utgå från sådana nyanskaffningsvärden och
avskrivningar, som synas berättigade med hänsyn till den
allmänna utvecklingen. På detta sätt kommer b att visa
det beroende av eller kanske rättare den korrelation till
a, som i verkligheten existerar, och icke en
proportionalitet, som ej förekommer annat än som möjligen ett
sällsynt specialfall.
övergå vi nu efter detta försök att reda upp de
grundläggande begreppen till en direkt jämförelse mellan
Lilje-blads och mina deduceringar, så ha vi grundekvationerna
enligt mig
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
