Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - H. 7. 16 februari 1946 - Navigering enligt hyperbelmetoden, av Dudly Toller Bond
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
.9 februari 1946
157
ner sig genom att avläsa mätarens ställning
(exempelvis 103,75) samt söka upp den punkt på
linjen, som svarar mot dessa siffror.
Genom punkterna på sammanbindningslinjen
kunna vi vidare konstruera hyperbelkurvor
utefter vilka fasskillnaden mellan växelströmmarna
från multiplikatorerna är konstant och därför
mätarens inställning är lika. Om vi därför förflytta
oss godtyckligt inom detta hyperbelsystem, kunna
vi i varje ögonblick fastställa på vilken hyperbel
vi befinna oss genom att avläsa mätaren och söka
upp motsvarande hyperbelkurva på kartan.
På exakt samma sätt visas på en andra mätare i
mottagaren numret på den hyperbel mellan
huvudstationen B och hjälpstationen D på vilken
vi befinna oss på kartan. Enda skillnaden är att
hyperblerna mellan B och D grunda sig på
frekvensen 340 kp/s i stället för 255 kp/s, vilket
betyder att avståndet mellan två närliggande
hyperbler blir något mindre mellan B och D (ca
443 m). Området mellan två hyperbler, som
kallas för en "lane" (eg. gränd, på svenska
lämpligen stråk), motsvarar en fasskillnad på 360°.
Om man således innehar en karta eller ett
sjökort på vilket de båda hyperbelsystemen mellan
B—A och B—D uppritats, kan man i varje
ögonblick fastställa på vilka två hyperbelkurvor man
befinner sig och alltså bestämma positionen med
mycket stor noggrannhet.
Innan man lämnar en hamn eller ett flygfält
måste man givetvis kontrollera att mätarna visa
rätta värden för heltalen eller, om detta icke
skulle vara fallet, vrider man med en
inställningsanordning fram de rätta siffrorna. Sedan de en
gång inställts rätt visas emellertid i fortsättningen
riktiga värden vart man än förflyttar sig inom
det område, som täcks av sändarstationerna.
Det har redan omnämnts, att fasförhållandet
mellan sändarna regleras helt automatiskt, men
som en ren försiktighetsåtgärd finns alltid en
kontrolls!ation, som tillser, att icke något fel
uppstår på faskontrollanordningarna. Denna
kontrollstation, som anordnas på någon lämplig
plats, består helt enkelt av en mottagare, vilkens
mätare alltid skall visa samma värde. Skulle
emellertid någon förskjutning i
hyperbelkurvor-na uppkomma, kan den tjänstgörande på
kontrollstationen underrätta resp. hjälpstation per
telefon eller radio om storleken och riktningen
på den korrektion, som måste införas för att
hyperbelsystemet skall återta sitt normala läge.
Identifiering av hyperbelkurvoma
Att det vid användningen av Decca-systemet är
nödvändigt att veta de hela talen på mätarna
erbjuder ingen svårighet, då man utgår från en
känd position inom sändarnas räckvidd. Man
måste då endast tillse, att heltalen inställas efter
hyperblerna på kartan. Om man däremot utifrån
närmar sig ett system av sändare ligger saken
annorlunda till, och det är nödvändigt med något
slags signaler, som fastställer mellan vilka
hyperbler (inom vilket stråk) som fartyget eller
flygplanet kommer in. Detta har lösts genom
särskilda sändningar från stationerna, exempelvis
varje kvarts timme, som yttra sig som två serier
av vippningar på först den röda och därefter den
gröna mätarens visare.
Man behöver sedan endast räkna antalet
vippningar som visaren gör åt ena eller andra hållet.
Sammanlagt blir det 15 vippningar i varje serie;
antingen gör visaren alla utslagen medurs eller
moturs, eller också vippar visaren först några
gånger åt ena hållet och resten av de 15
vipp-ningarna åt andra hållet, beroende på var i
hyperbelsystemet som mottagaren befinner sig.
Sedan man antecknat utslagen inställer man två
graderade skivor på en speciell räkneanordning,
benämnd "lane identifier", på de siffror och
riktningar som antecknats, varefter numret på det
stråk inom vilket man befinner sig direkt kan
avläsas. Exempelvis kan 5 vippningar medurs och
10 moturs följt av en andra serie med 7
vippningar medurs och 8 moturs efter avläsning på
räknaren visa sig motsvara stråk nr 6.
Denna identifiering är icke absolut entydig, enär
metoden endast ger 12 möjligheter till
stråkbestämning. Då kartorna uppritas indelas
hyperblerna därför i sektorer betecknade med A, B,
C, D etc. med 12 stråk, numrerade 1—12 i varje
sektor. Om man vid stråkidentifieringen
konstaterar. att man befinner sig i stråk nr 6, kan detta
betyda detta stråk inom vilken som helst av
sektorerna A, B, C, D etc., men detta bör i
allmänhet vara tillräckligt. Man måste nämligen anta
att positionen åtminstone är så noga bestämd, att
inan vet inom vilken sektor om 12 stråk man
befinner sig då man kommer in i ett Decca-system,
speciellt som på längre avstånd från sändarna
avståndet mellan hyperblerna är ganska stort.
Fig. 5 visar utseendet av den härvid använda
nya mätaren, Decometern, som har tvenne visare
liksom en klocka. Den större visaren, som visar
på en skala märkt 0-—12, anger numret på det
stråk inom vilket mottagaren befinner sig. Den
rör sig med tolftedelen av den inre visarens
hastighet. vilken visar bråkdelarna av ett stråk. I
Fig. 5. Decometerns tavla.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
