Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - H. 8. 23 februari 1946 - Bestämning av fallförluster i vattendrag, av Hans Hartzell
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
16 februari 1946
197
Bestämning av fallförluster i vattendrag
Vattenrättsingenjör Hans Hartzell, Stockholm
Fallförlustberäkningar, särskilt då fråga är om
förhållandena i naturliga vattendrag med mycket
varierande sektioner, anses med rätta vara
mycket tråkiga, besvärliga och tidsödande. Man drar
sig i det längsta för att gripa sig an ett sådant
företag, och dock bli beräkningar många gånger
nödvändiga vid bedömande av inverkan av
däm-ningsåtgärder uppströms dammanläggningar och
särskilt, då dylika företas i samband med
rensningar i vattendraget. Vid avgörande av
vattenrättsliga förhållanden måste man uppställa den
fordran, att bedömandet av vattenståndsändringar
av olika åtgärder blir så exakt som möjligt, vilket
icke kan ske utan att åtminstone någon eller några
tillförlitliga direkta observationer förefinnas. Den
vanliga gången brukar då vara, att man gör sina
beräkningar och passnings vis väljer sina
koefficienter så, att överensstämmelse erhålles med
observationerna. Man kan emellertid många
gånger på ett mycket enkelt sätt på grundval av
förefintliga observationer och utan några som
helst beräkningar direkt upprita tillförlitliga
kurvor över fallförlusterna. Jag skall här ånge en
metod härför, som jag sedan åtskilliga år tillbaka
har använt och som jag har funnit vara ett
praktiskt hjälpmedel även vid rena beräkningar.
Bearbetning av direkta observationer
Vattenståndsskillnaden mellan tvenne punkter
M och N i ett vattendrag vid olika vattenstånd vid
den nedre punkten M varierar vid en viss
vattenmängd Q som bekant efter en kurva av det
utseende, som anges i fig. 1. Ju mer vattenståndet
vid M sänkes desto mer <3kas
vattenståndsskillnaden och kurvan bildar en allt större vinkel med
vertikalen för att slutligen — om vattenståndets
höjd avsättes i samma skala och måttenhet som
fallförlusten -— tangentiellt ansluta sig till en
45° linje. Detta innebär, att någonstans mellan M
och N utbildas en eller flera för avbördningen
bestämmande sektioner och att vattenståndet vid N
vid ytterligare sänkning av vattenståndet vid M
icke påverkas. Motsvarande vattenstånd vid N
erhålles som skärningspunkten mellan
ifrågavarande 45° tangent och vattenståndsaxeln, på fig. 1
betecknad N, vilken alltså utgör en punkt på en
av vattenståndet vid M oberoende
avbördnings-kurva för N.
DK 532.57 : 627.133.5
För fullständigt bedömande av
fallförlustförhål-landena i ett vattendrag erfordras dylika kurvor
för flera olika vattenmängder, och på fig. 1 ha
visats dylika för tre sådana, nämligen 0,5 Q, Q
och 15 Q. De av dessa kurvor bestämda
fallförlusterna ha sinsemellan ett fast samband, som
bestämmes av för likformig vattenströmning
allmängiltiga lagar. Sålunda gäller som bekant för
en mycket liten slräcka med ringa
vattenståndsskillnad, att fallförlusterna äro direkt
proportionella mot vattenmängdernas kvadrat vid samma
medelvattenstånd på sträckan. Erfarenheten från
utförda teoretiska beräkningar i kombination med
i verkligheten utförda observationer visar
emellertid, att denna lag kan anses gälla med för
praktiskt bruk tillräcklig noggrannhet även vid
ganska långa sträckor och förhållandevis stora
vattenståndsskillnader mellan övre och nedre
punkten. Undantag måste dock göras för så låga
vattenstånd, som ligga i närheten av det kritiska
djupet, dvs. gränsen för strömfårans
avbördningsförmåga. Av praktiska skäl torde det vara
omöjligt att i verkligheten utföra direkta
observationer i sådan omfattning och vid så varierande
vattenmängder och vattenstånd, som skulle
erfordras för ett direkt verifierande av nämnda för
hållande, men det finns modellförsök utförda och
jag skall nedan beskriva ett sådant.
I samband med utredningarna om Vänerns
reglering verkställdes under år 1924 genom
Vattenfallsstyrelsens försorg ingående modellförsök för
bedömande av falliörlusterna i utloppet från sjön
vid olika kombinationer av rensningar och ka-
Fig. 1. Fallförlustens
variation med nedre
vattenståndet.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
