Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - H. 8. 23 februari 1946 - Bestämning av fallförluster i vattendrag, av Hans Hartzell - Numerisk beräkning av fotogrammetriska höjdfel orsakade av bucklor i filmen, av Torbjörn Stigmark
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
200
\ TEKNISK TIDSKRIFT
kurvsystemet, och ändrar kurvornas vatten
mängdsvärden i proportion till dessa. Om alltså
de observerade värdena för Q passa bäst in för
beräknade värden, motsvarande vattenmängden
0,9 Q, så åsätter man helt enkelt de beräknade
kurvorna vattenmängdsvärden, som äro 11 %
större. Emellertid finner man tyvärr ofta, att
skillnaden mellan beräknade och observerade
värden blir olika vid olika vattenstånd, vilket
innebär, att il/-värdet varierar, och då kan man icke
tillämpa en likformig korrektion för hela
kurv-skaran. Då denna olikformighet främst måste
bero på omständigheter, som äro avhängiga av
vattenståndet, kan man i allmänhet sätta
korrektionen i en enkel relation till medelvattenståndets
höjd. Även i detta fall komma de sneda
hjälp-linjerna för samma medelvattenstånd utmärkt
väl till pass.
Numerisk beräkning
av fotogrammetriska höjdfel,
orsakade av bucklor i filmen
DK 526.918 : 778.38
Förekomsten av bucklor i filmen är en vid
fotogramme-trisk höjdmätning ständigt återkommande felkälla. Dessa
bildas, så snart filmen av någon anledning ej ligger fullt
plan i exponeringsögonblicket. Vid stereobearbelningen av
den optiska modell, som fås av ett bildpar, där den ena
bilden innehåller bucklor, inverka dessa på sådant sätt,
att motsvarande delar av modellen äro lägre än de annars
skulle ha varit och de höjdvärden, som där erhållas, äro
för låga. I Multiplex-apparalen vid Rikets Allmänna
Kartverk ha buckeldjup på upp till 35 m kunnat konstateras.
Dessa nedsänkta delar av modellen sägas "ligga i buckla"
och ha hittills ej kunnat höjdmätas på ett
tillfredsställande sätt. Skulle det inträffa, att en eller flera av de för
modellens absolutorientering nödvändiga kända
höjdpunkterna äro belägna i en buckla, kunna i många fall ej heller
bildparets övriga delar höjdmätas.
Fig. 1. Bildpunktens
förskjutning vid kopieringen.
De streckade linjerna
änger filmens buckliga läge
i exponeringsögonblicket
resp. sammantryckta
tillstånd vid kopieringen.
Ett förfaringssätt att grafiskt bestämma det av bucklan
orsakade höjdfelet har tidigare angivits av flygfotograf
Knut Thulin. På grundval av detta och med stöd av
anvisningar som jag fått av tekn. dr Bertil Hallert har jag
utarbetat nedanstående metod, som i princip skiljer sig från
den förstnämnda genom att höjdfelet kan beräknas
numeriskt. Metoden att numeriskt beräkna det av bucklor
orsakade höjdfelet torde ge ett tillräckligt noggrant resultat för att
kunna tillämpas t.o.m. vid ovannämnda absolutorientering.
Att modellens inbördesorientering är utförd med största
möjliga noggrannhet är dock ett oeftergivligt villkor härför.
Metoden grundar sig på, att, om man kopierar ett negativ,
som i exponeringsögonblicket ej varit plant, bli de
bilddetaljer, som då ej legat an mot kasetten, förskjutna in
mot kopians centrum (fig. 1). Reservation göres för det
tänkbara fall, att punkten Pt icke skulle förflytta sig
lodrätt ned till P2 utan "vika över" åt sidorna, under vilka
omständigheter höjdfelet ej går att beräkna.
Bilddetaljer-nas förskjutning mot kopians centrum ger sig vid
stereo-bearbetningen tillkänna såsom vertikal- och (eller)
hori-sontalparallax. Denna felaktiga horisontalparallax ger
slutligen upphov till ett direkt fel vid höjdmätningen, då man
använder just horisontalparallaxernas korrektion för att
ernå höjdskillnaden mellan olika punkter i modellen.
Studerar man fig. 2 skall man emellertid finna, att ett
visst samband måste föreligga mellan de båda parallaxerna.
Fig. 2 visar t v. hur horisonlalparallaxen ph, och därmed
höjdfelet, stiger från noll vid den egna bildens
centrum-normal till maximum vid bredvidliggande bildcentrum.
Verlikalparallaxen pv antas här oförändrad. Den högra
bilden visar hur vertikalparallaxen stiger från noll till
maximum då punkten avlägsnar sig från sammanbindningslinjen
mellan de bägge bildcentra. I detta fall är
horisonlalparallaxen oförändrad. Förhållandet mellan parallaxerna
bestämmes tydligen av punktens läge i modellen och kan
därför beräknas.
Man placerar modellen i ett koordinatsystem med de
bägge bildcentra på x-axeln och den felaktiga bildens
Fig. 2. Återverkan av bildpunktens
planläge på parallaxerna.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
