Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - H. 14. 6 april 1946 - Den elektriska döden, av Albert Grönberg och C E Söderbaum
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
6 april 1946
349
överslagsvis räkna med vattnets specifika värme
och man kommer då till, att en människa, som
väger 60 kg, uppvärmes 1° på 2 500 s, dvs. på
42 min. Denna uppvärmningshastighet är tydligen
helt ofarlig och då motståndet i regel blir
betydligt större än det här antagna, har man normalt
att räkna med ännu mindre
uppvärmningshastig-heter.
Vid mycket små strömstyrkor, alltså t.o.m. under
10 mA, kan strömmens skrämselverkan under
vissa omständigheter bli ödesdiger. Om nämligen
den, som erhåller strömstöten, befinner sig på en
ställning eller uppe i en stolpe, kan kroppens
reaktion bli sådan, att vederbörande faller och
därvid ådrar sig skador.
Det är uppenbart muskelkrampen, som inträder
vid 10 mA, och hjärtkammarflimringen, som kan
befaras vid 100 mA, som kunna bli farliga vid
lågspänd växelström. Gränsvärdet för
muskelkrampen låg vid olika individer, enligt de
amerikanska undersökningarna, mellan 10 och 20 mA.
Man har anledning förmoda, att på samma sätt
en variation mellan individerna förekommer för
hjärtkammarflimringens gräns, varför vi på ena-
Fig. 7. Elspänningens farozoner. Om man känner den
verksamma 50 pls spänningen och kroppens motstånd kan
risken för muskelkramp och hjärtkammarflimring fastställas.
handa sätt anta en variation mellan 100 och
200 mA.
Om man, såsom i fig. 7, som har motståndet och
spänningen till koordinater, drar upp dessa
gränslinjer, får man alltså kilformade gränsskikt, som
skilja de olika riskerna åt. Motståndsvärdena på
människokroppen i olika situationer äro kända
från våra undersökningar. Vi veta, att vid torra
beröringsytor motstånden vid 30—50 V ligga
mellan 3 000—10 000 ohm. Om personen är svettig
men har liten kontaktyta, är motståndet 1 500—
3 000 ohm. Om kontaktytan på en svettig person
däremot är stor, har man att räkna med ända
upp till 500—1 000 ohm. Emellertid måste man
enligt Freiberger räkna med, att dessa motstånd
avta vid stigande spänning. Denna
motståndsminskning beror dels på de av Freiberger
konstaterade spänningarna i huden och dels
på den av strömvärmen farmkallade extra
svettningen. I stället för de vertikala
motstånds-linjerna i figuren får man därför tänka sig
att motstånden förlöpa ungefär enligt de prickade
kurvorna. Det är sedan möjligt, att fastställa vilka
risker, som föreligga vid olika spänningar inom
lågspänningsområdet. Man kan till att börja med
konstatera, att det endast är en så låg spänning
som 5 V, som under alla förhållanden är helt
riskfri. För de minst känsliga personerna blir även
10 V ofarlig i det svåraste fallet, nämligen vid
fuktiga och stora elektroder. Vid högre
spänningar än dessa inträder i första hand
kvävningsrisken. Ser man på det övre gränsvärdet för
denna, så finner man, att de mest motståndskraftiga
personerna, som dessutom ha de högsta
motståndsvärdena, möjligen kunna vara utanför
denna risk vid en så pass hög spänning som 170 V.
Risken för hjärtkammarflimring inträder under
ogynnsammaste förhållanden, dvs. stora, fuktiga
kontaktytor, redan vid 50 V på de känsligaste
personerna, under det att den ligger vid 100 V hos
de okänsligaste. Under gynnsammaste
förhållanden, dvs. torra och små kontaktytor, inträder
denna risk ungefär vid 380 V för de känsligaste
och vid 460 V för de okänsligaste personerna.
Ovan ha endast några få gränsvärden utlästs av
diagrammet, men det är tydligt, att man med
tillhjälp av detta diagram i de flesta fall bör kunna
fastställa inom vilket riskområde man befinner
sig, om man har kännedom om det ungefärliga
motståndet och den spänning, som förefunnits
vid olycksfallet.
Brännsår kunna förekomma vid lågspänning
men de äro där inte särskilt vanliga. Frågan
illustreras bäst genom relation av ett par olycksfall.
Det ena olycksfallet, som även får anses vara
typiskt för dödsfall genom kramp, inträffade på så
vis, att ett hembiträde, som skulle tillbringa natten
i badrummet, låg på golvet bredvid badkaret. På
en stol bredvid sig hade hon en handlampa av
metall, som hade överledning på grund av isola-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
