Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - H. 14. 6 april 1946 - Samband mellan yteffekt och elementtemperatur i motståndsugnar - Seriekondensatorer i linjer för storkraftöverföring, av Å Vrethem och B Rathsman
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
360
TEKNISK TIDSKRIFT
Sättes rj0,70 fås för f«.= 1 350oC, C .= 3,2 och
tu 1 000 1 100 1 200 1 300 °C
E 4,3 3,4 2,2 0,8 W/cm2
Fig. 7 visar sambandet mellan E och tu. Härav fås
E 4 3 2 1,5 W/cm2
tu 1 000 1 100 1 200 1 300 °C
te 1 330 1 325 1 335 1 390 °C
Es 16,3 12,2 8,2 6,2 W/cm2
De genomräknade exemplen ha anförts huvudsakligen för
att visa de olika faktorernas inflytande på yteffektens
storlek och de erhållna värdena göra icke anspråk på att vara
exakta. Det framgår emellertid, att elementens inbyggnad
och form betyda åtskilligt, vilket en jämförelse mellan de
båda kurvorna, fig. 3, bäst visar. Man finner vidare, att
resultaten i de olika fallen storleksordningsmässigt äro
likvärdiga, speciellt gäller detta vid de högre temperaturerna.
Metoden att vid praktiska beräkningar föreskriva vissa
maximivärden på yteffekten medför alltså inga avsevärda
fel, om man inför en betryggande säkerhetsmarginal. Med
hänsyn till livslängdens starka beroende av
arbetstemperaturen och dess dominerande ekonomiska betydelse bör
denna säkerhetsmarginal ej göras för liten. Om man i
sådant fall skulle vinna något i elementvikt och
element-kostnad, förlorar man åtskilligt mera på elementens
förkortade livslängd.
Som ett stöd vid valet av lämpliga värden på yteffekten
kan diagrammet, fig. 8, tjäna, vilket för det sist
genomräknade fallet visar elementtemperaturen som funktion av
yteffekten för ugnstemperaturerna 1 000°, 1100°, 1 200°
och 1 300 °C.
Litteratur
1. Jung, M: Méthode de calcul des étémcnts chauffants. Electricité
20 (1936) s. 289.
2. Gränzer, R: Anordnung der Heizelemenle im elektrischen
Wider-slandsofen und Bestimmung ihrer zutässigen Belastung.
Elektro-wärme 2 (1932) s. 222.
3. Gränzer, R: Einfluss der Heizkörperform und -anordnung auf
die Wärmeübertragung in indirekt beheizten Widerstandsöfen.
Elek-trowärme 5 (1935) s. 35.
4. Keene, A & Luke, G: Rating of Heating Elements for Electric
Furnaces. J. Amer. Inst. Electr. Eng. 45 (1926) s. 222.
5. Stansel, N R: Industrielt Electric Heating. VIII: The Resistor
Furnace. Gen. Electr. Rev. 31 (1928) s. 662.
6. Paschkis, V: Etektrischc Industrieöfen für Weiterverarbeitung.
Herlin 1932.
7. Gerbel, M: Die Grundgesetze der Wärmestrahtung. Herlin 1917.
Seriekondensatorer i linjer
lör storkraftöverföring
Jämsides med ansträngningarna att göra den högspända
likströmmen användbar för storkraftöverföring pågår
undersökningar av olika möjligheter att öka
överföringskapaciteten på växelströmsledningar. Ett av de hjälpmedel
som överväges är seriekondensatorer, som särskilt i USA
tilldragit sig ett ökat intresse.
Praktiska användningsmöjligheter för seriekondensatorer
De teoretiska möjligheterna att använda
seriekondensatorer för att kompensera reaktanserna hos långa ledningar
har beaktats sedan många år tillbaka. Genom att man har
räknat med att vid kortslutningar förbikoppla
kondensatorerna för att undvika överspänningar på dem har man
emellertid fått en nedsättning i stället för en ökning av
den dynamiska stabiliteten. Detta kan undvikas genom alt
man ordnar så att kondensatorn visserligen övergående
kortslutes vid överström men mycket snabbt inkopplas
igen efter felets urkoppling. Genom beräkningar och
experiment på nätmodell har man kommit till den slutsatsen,
att på detta sätt utförda kondensatorer är fullt
användbara för långa överföringsledningar. Resultaten av de
tekniska och ekonomiska beräkningarna anses vara
tillräckligt lovande för att motivera en försöksanläggning i full
skala. Det anses som allmänt erkänt, att kompensering
med seriekondensator är en praktiskt användbar och
ekonomisk metod att öka överföringsförmågan på långa
överföringsledningar. De huvudsakliga
meningsmotsättningarna väntas i stället komma att gälla frågan om i
vilka fall det är berättigat att tillämpa metoden.
Man synes sålunda på flera håll ha kommit till en annan
uppfattning än den som uttryckes av en AIEE-kommitté
för överförings- och stabilitetsfrågor år 1937, som utan
invändningar konstaterade att seriekondensatorn icke
blivit allvarligt ifrågasatt för något större projekt i USA.
Behovet av reaktanskompensering
genom seriekondensatorer
Den överförda effekten kan approximativt anges av den
kända formeln
Ei • Ei .
P = ——— sin <x
där oc är vinkeln mellan polhjulsvektorerna i sändar- och
mottagarstationerna.
De medel, som användes eller ifrågasättes för att vid
långa överföringar få tillräcklig maximal överföringseffekt
i förhållande till den med hänsyn till
överföringskostnaderna önskvärda, mest ekonomiska effekten, är övergång
till högre spänning, varigenom ledningsimpedansen sett
från generatorn minskas i proportion till kvadraten på
omsättningsförhållandet på transformatorerna, införande
av parallellinjer, reduktion av systemfrekvensen och
kompensering av linjereaktansen.
De flesta existerande långa högspänningsöverföringarna
kan med hänsyn till stabilitetsbegränsningen och fordring-
Fig. 8. Elementtemperatur te för element enligt fig. 6 som
funktion av yteffekten p och ugnstemperaturen tu-
Referat av uppsats av E C Starr och R D Evans i Amer. Inst.
Electr. Eng. Träns. 1942 h. 12.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
