Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - H. 15. 13 april 1946 - Finlands gruvhantering, av Hreman Stigzelius
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
366
TEKNISK TIDSKRIFT
Detta var möjligt tack vare Trüstedts noggranna
kännedom om de glaciala förhållandena samt
berggrundens beskaffenhet kombinerad med en
genial slutledningsförmåga. Om han enbart gått
efter isrefflornas riktning hade malmen med
säkerhet aldrig blivit funnen med stöd av blocket i
Kivisalmi.
Outokumpu kopparmalm är utan tvivel Finlands
värdefullaste kända malmtillgång. Malmen har
formen av en något böjd nästan horisontell linjal
med en längd av över 2 km, en höjd av ett par
hundra meter samt en bredd varierande mellan
ungefär en och ett par tiotal meter. Det största
djupgåendet överstiger ej 400 m. Malmens
sammansättning är i genomsnitt 12 % kopparkis,
32 % svavelkis, 16 % magnetkis och 40 % kvarts.
Dessutom innehåller malmen smärre mängder
zink, kobolt och nickel samt 0,8 g/ton guld och
12 g/ton silver.
Trots malmens höga kopparhalt räckte det länge
innan företaget fick någon ekonomisk bärkraft.
Först år 1921. då bergsrådet Eero Mäkinen i
ledningen för det sedan 1932 helt statliga
Outo-kumpu-bolaget skred till en radikal
omorganisation och utvidgning av verksamheten, blev gruvan
ett lönande företag. Råmalmsproduktionen höjdes
i etapper för att slutligen nå ca 1 000 t/dygn,
vilken kapacitet rätt regelbundet hölls under åren
före det andra världskrigets utbrott. Ett nytt
schakt anlades på den närbelägna kullen
Mökki-vaara, då uppfordringskapaciteten i det gamla
centralschaktet ej var tillfredsställande. Den
gamla smälthyttan vid gruvan hade rivits ned och ett
modernt elektriskt smältverk uppfördes 1936 vid
Imatra, där tillräcklig elektrisk kraft billigt kunde
erhållas. Gruvan producerade ett
kopparkiskon-centrat och ett svavelkiskoncentrat. Det förra gick
i huvudsak till det nya verket i Imatra, där det
smältes till råkoppar, det senare såldes till landets
sulfitcellulosaindustrier, vilka genom röstning
tillgodogjorde sig svavlet för sulfitlutframställning.
Kisbränderna bestodo i huvudsak av järnoxider
och utgjorde sålunda ett värdefullt råmaterial.
Detta förhållande utnyttjades av den framsynte
industrimannen Berndt Grönblom. som stod i
ledningen för Vuoksenniska-bolaget. Han lät sålunda
med tanke på kisbränderna uppföra ett
ultramodernt järnverk i Imatra tätt invid
Outokumpu-bolagets hytta och började år 1837 producera
kvalitetsstål. Kisbränderna genomgingo före
briketteringen och smältningen en klorerande
röstning, varvid det visade sig möjligt att
tillgodogöra sig även den ringa kobolthalten i Outokumpu
malm.
Gruvdriften i Orijcirvi gruva i Kisko socken hade
legat nere sedan år 1870. År 1928 uppfördes ett
anrikningsverk för utvinning av zinkblände från
de gamla varphögarna, och då dessa voro
genomgångna återupptogs 1932 i blygsam skala
malmbrytning i den gamla gruvan. Gruvan ägdes av
AB Zinkgruvor, och råmalmsbrytningen steg till
i genomsnitt ca 100 t/dygn med 3—4 % zink, ca
1 % bly och lika mycket koppar. De tre
metallerna anrikades i skilda koncentrat, vilka
exporterades oförädlade. Gruvan förde vid tiden för
krigsutbrottet en tynande existens på grund av de
knappa malmtillgångnarna.
Outokumpu och Orijärvi voro de enda
malmgruvorna i Finland, vilka upprätthöllo någon
produktion år 1939, men detta bör icke tolkas så,
att intresset för bergverksamheten skulle ha varit
lamt. Tvärtom hade malmletningsverksamheten
efter fyndet av Outokumpu malm fått ny vind i
seglen, och speciellt sedan det visat sig, att denna
gruva var en ekonomiskt strålande affär, tilltog
det allmänna intresset för prospektering i en
skarpt stigande kurva. Geologiska Kommissionen
(en motsvarighet till Sveriges Geologiska
Undersökning) började bedriva aktiv
prospekterings-verksamhet i synnerhet sedan professor Aarne
Laitakari år 1934 blivit dess chef. Flera bolag
bildades enbart med tanke på malmletning, bl.a. OY
Prospektor AB, Suomen Malmi OY och OY Atri,
vilka mestadels finansierades av landets
storindustrier. Dessutom inledde OY Vuoksenniska AB en
intensiv kampanj för undersökning av gamla,
kända malmtillgångar, och Outokumpu-bolaget
hade en egen malmletningsverksamhet. Resultaten
läto ej heller länge vänta på sig, vilket tydligt
torde framgå av det följande.
Redan år 1921 upptäcktes på Pefsamo-fjällen en
daggående nickel-koppar-malm. Fyndet kan
delvis tillskrivas en lycklig slump, i det att det
gjordes, då en malmletningsexpedition var på hemväg
efter att förgäves ha sökt en fortsättning av
Syd-Varangers malmfält på den finska sidan. Efter
flera års noggranna undersökningar, med
utnyttjande av bl.a. elektrisk malmletning, kunde ett
flertal långsträckta malmlinser lokaliseras till
fjällen Kaulatunturi, Kammikivitunturi och Ortoaivi.
Fyndigheternas värde synes dock ha
underskattats, och exploateringen av malmfältet överläts
1934 på rätt ogynnsamma villkor till
internationella nickeltrusen, som under 1930-talets senare
hälft skred till utbyggandet av gruvdrift och till
uppförandet av nödiga bostäder och anläggningar.
Bl.a. drevs in i Kaulatunturi en 3 km lång
ut-fraktsstoll, vilken stod i förbindelse med ett
300 m vertikalschakt upp till fjälltoppen. Genom
diamantborrningar konstaterades förekomsten av
ca 5 Mt högvärdig malm. Anläggningarna voro
dock icke färdiga för produktion, då vinterkriget
1940 utbröt.
Ar 1935 hade Vuoksenniska-bolaget förvärvat
äganderätten till Mätäsvaara
molybdenglansfyn-digheter vid Pielisjärvi, vilka hade varit föremål
för provbrytning redan under första världskriget.
På hösten 1939 stod en modern anläggning färdig
för upptagande av produktion, men denna hann
ej komma i gång före krigsutbrottet.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
