Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - H. 17. 27 april 1946 - Statiskt verkningssätt hos balkar av armerad betong, av Åke Holmberg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
432
TEKNISK TIDSKRIFT
Fig. 13. 100 f. för balkorna i fig. 11 och 12.
h
Andra undersökningar
Granholm4 har undersökt balkar, armerade med
svenska kamjärn, SAS 60. I fig. 14 visas huru vid
böjning töjningarna på en balks sidoyta ha
fördelat sig. Neutrala lagret har bibehållits på
praktiskt taget samma nivå under hela försöket. Detta
visar, att även i detta fall järnen ha rört sig
relativt betongen. Om så icke skett, skulle, som ovan
påpekats, neutrala lagret vid växande moment ha
rört sig nedåt.
von Emperger5 har ingående behandlat
hithörande ting och på grundval av stora
försöksserier, bl.a. av Abrams, påvisat, dels att järnen
vid relativt måttliga påkänningar börja röra sig
relativt betongen, dels att som konsekvens härav
påkänningsfördelningen i järnen icke följer
mo-mentf ördelningen.
Granskning av de praktiska konsekvenserna
Det har ovan visats, att vid böjning av en balk
av armerad betong denna som regel icke fungerar
i enlighet med Bernoullis antagande, även om
sådant icke är helt uteslutet.
Det fall, att balken följer Bernoullis antagande,
medför självfallet inga principiella svårigheter.
Såvida järnets och betongens faktiska
materialegenskaper med avseende på elasticitet och
hållfasthet beaktades, skulle de flesta omständigheter
av betydelse kunna deduceras.
Det fall, att balken icke följer Bernoullis
antagande, medför däremot en del konsekvenser,
vilka böra granskas. Det har gjorts sannolikt, att
all väsentlig avvikelse från Bernoullis antagande
om plana tvärsnitt beror på, att tvärsnittens
"järndel" förskjutes relativt dess "betongdel".
Det har även visats, att av detta följer, att
järn-påkänningarna icke följa momentfördelningen.
Balken kommer att fungera som ett mellanting
mellan "balk" och "båge med dragband", där
balken representerar begynnelsestadiet och bågen,
för den händelse järnen äro effektivt förankrade,
kan komma att representera slutstadiet.
För balken som yttre statiskt bestämt, böjt,
element behöver detta icke medföra några väsentliga
skillnader i fråga om bärförmåga. I snittet med
maximimoment skall i varje fall detta motverkas
av ett bestämt inre moment, som inte kan
åstadkommas på väsentligt skiljaktiga sätt. Det är
också ådagalagt, att formler för dimensionering
med hänsyn till risken för böjbrott kunna ställas
upp så, att de med nöjaktig noggrannhet kunna
tillämpas på vitt skilda fall och oberoende av, om
tvärsnitten bibehållas plana eller ej. (Nylander0
har gjort en sammanställning och granskning av
flera arbeten, vari litteraturanvisningar
lämnas.) Dessa formler äro så uppställda, att de skola
täcka använt försöksmaterial. Deras giltighet
begränsas av gränserna för detta försöksmaterial.
När balken åverkas av en avskärningskraft, blir
problemet mera komplicerat. Jag har påvisat7,
att därest avskärningskrafterna, sedan betongen
spruckit, togos upp såsom i en balk, detta i många
fall skulle leda till kollaps, emedan "konsolerna"
mellan sprickorna skulle brytas av.
K W Johansen8 har försökt att klargöra
mekanismen vid upptagandet av avskärningskrafter,
varvid han helt bortser från vidhäftningen mellan
järn och betong. Av hans resonemang följer, att
sådan skjuvarmering, som icke står i direkt
förbindelse med böjarmeringen, skulle vara
verkningslös. Detta strider mot kända fakta. Vidare
synes det, som om Johansen övervärderat
friktionen mellan böjarmeringen och vertikala byglar.
Det råder inget tvivel om, att det system
Johansen tänker sig är tänkbart, och att det uppfyller
jämviktsvillkoren. Det är vidare tänkbart, att man
på grundval därav skulle kunna utarbeta en
dimensioneringsmetod, som genom koefficienter
kunde bringas i överensstämmelse med flertalet
gjorda iakttagelser. Hela materialet skulle den
likväl aldrig kunna täcka lika väl, som den
brukliga metoden, som förutsätter full samverkan
mellan järn och betong, icke kan göra detta.
Någon fullt tillfredsställande
dimensioneringsmetod för skjuvarmering, sådan, att den beskriver
allt känt försöksmaterial, finnes ännu icke, även
om inget nödläge råder i det avseende, att fel i
Fig. H. Resultat av töjningsmätning på sidoytorna av en
balk, provad av Granholm.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
