Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - H. 22. 1 juni 1946 - Medicinska synpunkter på skiftesarbetet, av A Ahlmark och S Wolontis
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
15 juni 1946
535
Fig. 2. Kroppstemperatur hos deri andra av
försökspersonerna i Kleitmans experiment med varierande
dygnslängd (beteckningarna som i fig. 1). Figuren visar att
temperaturminima — oberoende av den artificiella
dygns-regleringen — infalla under den tid som motsvaras av det
naturliga 24 h dygnets natt.
turkurva påverkas endast i viss utsträckning av
den förändrade dygnsindelningen och visar såväl
vid 21 h som 28 h dygnen maxima och minima
vid de klockslag, då han vid en naturlig
livsföring skulle haft sådana. Även vid dessa försök
gjordes den iakttagelsen att sömnen var bättre,
när den inföll under det naturliga dygnets natt.
Den första försökspersonen hade redan efter en
vecka "ställt om" sin temperaturkurva.
I detta sammanhang torde ock några
erfarenheter från personer, som göra långa resor och
därigenom ibland leva under abnormt långa eller
korta dygn vara av intresse. Några sådana
erfarenheter från resor över Stilla Havet äro
publicerade. Tidsskillnaden mellan Vancouver och
Tokio är 7 h. Vid resa med båt, som vanligen tar
9—10 dagar, förlänges sålunda dygnet med 45
min varje dag då resan sker i västlig riktning och
förkortas lika lång tid vid resa i östlig riktning.
Uppmärksamma iakttagare ha här konstaterat,
hurusom passagerarna reagera på olika sätt vid
resor i de bägge riktningarna. Vid resa i västlig
riktning lämna passagerarna tidigt
sällskapsrummen och uppträda i god tid till frukosten; vid
resa i motsatt riktning håller man sig uppe allt
längre på nätterna och frukostmålet
frekventeras inte tillnärmelsevis i den utsträckning som
vid den västliga resan. Även här har man
iakttagit stora individuella variationer beträffande
sömnighet och uppträdande för övrigt. Även
kontinuerliga temperaturmätningar ha gjorts av
personer, som farit jorden runt. Dessa visa att
temperaturen först så småningom förmår att ställa
in sig efter den nya dygnsindelningen.
De här berörda förhållandena böra givetvis
komma än mer till synes hos personer som färdas
långa sträckor i östlig eller västlig riktning med
sina temperaturmaxima och -minima just på de
tider, då han skulle haft dem, därest han vistats
uppe på jordytan med naturlig dygnsreglering.
Det visade sig också att hans sömn — som
också registrerades — var mycket orolig de
"nätter" då den inföll samtidigt med att det var
dag på jordytan, varemot sömnen var god, då
den mörka 9 h perioden inföll samtidigt med att
det var natt på jorden.
För att illustrera dessa iakttagelser skall här
hänvisas till fig. 1 och 2, hämtade ur Kleitmans
arbete, vilka belysa ungefär samma
frågeställning, som undersöktes i mammutgrottan. Vid en
serie försök reglerade Kleitman och en av hans
medarbetare sin dygnsindelning så, att de under
6 veckor levde ett 21 h "dygn", varpå de i 6
veckor hade den naturliga dygnsindelningen på
24 h. Efter denna period fortsatte de i 6 veckor
med "dygn" på 28 h. Under den första
försöksperioden med 21 h "dygn" (varav 15 h "dag"
och 6 h "natt") innehöll veckan således 8 "dygn"
och i den sista försöksperioden med 28 h "dygn"
(19 + 9 h) endast 6 "dygn". I den mån det inte
inkräktade på den artificiella dygnsindelningen
utförde försökspersonerna under tiden sitt
vanliga undervisnings- och laboratoriearbete. I
figurerna registreras samtliga analyser från vardera
fem analysveckor med skilda dygnsindelningar.
Försöken visa, att de bägge försökspersonerna
hade helt från varandra avvikande
temperaturkurvor. Den i fig. 1 registrerade personen ställer
om sin kroppstemperatur efter den artificiella
dygnsindelningen under det att försökspersonen
i fig. 2 icke hade förmåga härtill. Hans tempera-
Fig. 1. Kroppstemperatur hos den ena av
försökspersonerna i Kleitmans experiment med varierande dygnslängd.
Kurvorna avse, uppifrån räknat, temperaturens
förhållande vid 21, 24 och 28 h dygn; de skuggade partierna avse
den tid, som tillbringades i sängen, vanligen sovande;
varje kurva är medeltal av mätningar under 5 veckor.
Figuren visar att försökspersonen under de olika "dygnen"
har regelbundna temperaturvariationer 8, 7 respektive 6
gånger i veckan med minima under den tid som tillbringas
i sängen.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
