Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - H. 23. 8 juni 1946 - Ny metod för utsprängning av stora bergrum, av Åke Lidén
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
8 juni 19A6
573
Fig. 2. Montering cw plattformar för uppställning au
borrmaskinen i strossarna.
rum, som antagligen användas som maskin- och
verkstadshallar. Tre standarddimensioner med välvt tak
förekomma, nämligen:
rp r Bredd Sidohöjd Valvhöjd
• ’ m m m
A .......... 15,3 7,0 10,4
B .......... 13,7 4,3 7,3
G .......... 12,2 11,0 13,7
Vid utsprängningen av dessa rum använde man, som
ovan nämnts, djupa spränghål, som borrades med
diamantborrmaskiner och diamantborrkronor. Metoden
bygger på erfarenheter som man under de senaste åren
uppnått vid gruvbrytning under jord, främst i Kanada men
även i USA och Sydafrika.* I Gibraltar har metoden visat
sig så framgångsrik, att den med största sannolikhet
kommer att tas i allmänt bruk över hela världen, när det gäller
att spränga ut stora underjordiska bergrum.
Fördelarna med metoden äro dels stor berglossning per
skift, kilogram dynamit och meter borrhål, men
framförallt att väggar och tak bli synnerligen jämna och hela och
därigenom säkra, vilket är av stor betydelse i så höga rum
som ifrågavarande.
I princip tillgår brytningen så, att man först strossar ut en
del av berget med konventionella metoder, varefter
kvarstående berg borras upp med 30—45 m långa horisontella
diamantborrhål, vilka skjutas samtidigt mot den öppna
strossen. Metoden varierades något, beroende på att de tre
olika typerna av hallar hade olika dimensioner.
Utsprängning av A-hallar
Dessa hallar hade en längd av 30-—90 m. I nivå med den
blivande hallens golv drevs antingen en central ort eller
två parallella orter, en efter vardera av hallens väggar. Från
orten eller orterna strossades ut över hallens hela längd
och bredd, varefter det brutna berget utlastades.
Stigorter drevos upp till hallarnas fulla höjd — i hallar med
en längd av 30—45 m en i varje ända, i hallar på 90 m
längd en i mitten och en i varje ända av hallen. Från
stig-orterna utstrossades över hallens hela höjd och bredd
pius omkring 0,6 m ytterligare utanför hallens kontur.
Dessa utstrossade "skåror" hade en bredd på 2,5 m. En
av dessa skåror användes för uppställning av
borrmaskinen; den eller de andra gåvo tillträde för inspektion av
borrhålens riktning.
Från en av strossarna borrades horisontella
diamantborrhål enligt fig. 1, varvid borrmaskinerna ställdes upp
på plattformar, som vilade på stålrör. Bören stuckos in
i härför uppslagna borrhål i strossens väggar, fig. 2.
Skåren utstrossades som ovan nämnts 0,6 m utanför
hallens kontur för att ge plats för borrmaskinerna, så alt
hålen kunde ansättas utefter hallens konturlinje. Den
allmänna anordningen av de förberedande arbetena framgår
av fig. 3.
Då det är av utomordentlig vikt att erhålla absolut rena
och bela tak och väggar, måste borrhålen inriktas med
största omsorg. Vid påhugget planades bergväggen så att
den blev vinkelrät mot borrhålets riktning. Borrhålens
placering märktes ut med färg, och snören spändes upp
mellan särskilt uppmätta riktpunkter, varefter
borrmaskinerna ställdes upp så att borrören voro noga parallella med
dessa riktsnören. För att motverka krökningar visade det
sig, att borrhålen borde ansättas i en lutning uppåt av
1 : 200 för 30 m hål och 1 : 125 för 40 m hål.
Hålen borrades fram till inspektionsstrossarna, där
borrhålens avvikning kontrollerades. Om hålens ändar
av-veko för mycket från den linje, på vilken de teoretiskt
skulle ligga, måste de borras om för att tak och väggar
icke skulle skjutas sönder eller bli ojämna. I medeltal
avveko ändarna på borrhålen 23 cm från denna linje.
Större avvikelser än denna tillätos ej för de borrhål, som
avgränsade takets och väggarnas kontur.
Det visade sig, att större avvikelser oftast berodde på
sprickor och slag i början av borrhålet. Slag som
påträffades längre in i borrhålet åstadkomma ej så stor
borrhålskrökning. Oin man hade svårigheter att få
borrhålen raka, vär det därför ofta tillräckligt att borra hålen
i andra riktningen, dvs. från inspektionsstrossarna mot
den stross, som gjorts för uppställning av borrmaskinen.
Risken för ökad borrhålsavvikelse gjorde, att man ej med
fördel kunde borra längre hål än ca 42,5 m. Hallar på
upp till 45 m längd avgränsades i ena änden av en stross
för uppställning av borrmaskinen, i den andra av en
in-spektionsstross. Hallar på 90 m längd avgränsades i båda
ändarna av inspektionsstrossar, medan borrmaskinerna
ställdes upp i en stross mitt emellan dessa. Borrning
skedde då åt båda hållen.
Vid nedskjutningen av taket är det av vikt, att det är
rätt förhållande mellan höjden på den tömda bottenstrossen
och den utsprängda hallens höjd. Sedan taket skjutits ned,
skall nämligen högen av lösbrutet berg vara så avpassad
* Lidén, å: Malmbrytning under jord med användande av djupa
spränghål. Tekn. T. 1941 s. B 17 o. 27.
Fig. 3. Utsprängning av strossar för uppställning av
diamantborrmaskin. Först drives en central stigort upp till
0,6 m utanför halltakets kontur. Vid utstrossningen borras
därefter vertikala spränghål som skjutas mot stigorten.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
