Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - H. 28. 13 juli 1946 - Diamantborrningens användning för malmbrytning i Amerika, av E R—s
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
2.9 juni 1946
691
senligt sedan det kanadensiska gruvbolaget Noranda Mines
år 1937 ersatte vanliga tryckluftborrmaskiner med dem
för borrning av djupa hål i sina mäktiga malmkroppar.
Man kände på förhand till att djupa hål gav bättre
sprängningsresultat och då dylika hål ansågs önskvärda ersatte
diamantborrningen den tidigare på ett logiskt sätt emedan
borrören till diamantborrmaskinerna fanns i
standardiserade längder, som kunde fogas till varandra allt efter
behov. Utbytet i Noranda utgjorde i själva verket ett
återupplivande av praxis från 1800-talets sista årtionde, ty för
de hårda malmerna i Soudan Mine i norra Minnesota hade
man på 1890-talet använt diamantborrmaskiner men
omkring sekelskiftet blev diamanterna för dyra och goda
pneumatiska maskiner kunde erhållas.
Att diamantborrningen åter kommit till heders inom
gruvbrytningen beror på att borrkronorna blivit billigare
och att borrmaskiner konstruerats för högre
borrnings-hastigheter. På mekanisk väg insätter man nu små, billiga
borts i stället för de tidigare dyrbara carbonados och helt
färdigsatta kronor har ersatt de tidigare använda
dyrbarare kronorna och kan inköpas på marknaden.
Diamantborrningen tillåter även mera effektiv och säkrare
brytning likaväl som den blir billigare om
brytningsbetingelserna är gynnsamma.
Diamantborrningens användning för malmbrytning har
för länge sedan passerat experimentstadiet. Sedan Noranda
hade infört den spred sig användningen fort till andra
företag, och 1942 om ej tidigare använde ett 20-tal
gruv-bolag i Kanada denna borrningsmetod. I Förenta Staterna
gick den gruva i spetsen som redan på 1890-talet använt
metoden och i juni 1939 begynte man i Soudan Mine med
provborrning. Man gick där in för elektrisk drift, som i
detta fall var en nyhet. Efteråt har praxis efter dessa linjer
gått mycket bra, och användningen har spritt sig så snabbt
att för närvarande tio gruvbolag i Förenta Staterna
använder denna borrningsmetod. Totala antalet gruvbolag i
dessa och andra stater, vilka använder sig av
diamantborrning, torde uppgå till ca 40.
Dessa företag återfinnes i tabell 1 med undantag för The
International Nickel Co. of Canada, vars data kom för
sent. Uppgifterna är nyligen erhållna och ger en bild av
praxis för framställning av djupa borrhål med
diamantborrning vid företagen i fråga. De flesta använder både
diamantborrning och borrning med pneumatiska
maskiner. Den förra metodens användning gäller en varierande
andel i den totala borrningen, emedan endast delar av
malmen eller malmerna kan borras med denna metod, som
således endast användes för uttagandet i gruvorna av
sådana malmpartier, som ej kan utvinnas med annan metod
antingen beroende på mycket osäkra förhållanden eller
andra skäl. Uppgifterna från Steep Röck Iron Mines Ltd.,
Ontario, har utelämnats trots att detta företag utfört ett
oerhört stort diamantborrningsarbete, men detta var ej
utfört för produktion av malm.
Utom de i tabell 1 angivna har ytterligare några företag
rapporterat att de börjat använda eller experimentera med
diamantborrning i sin drift. Dessa är: M A Hanna Co.
vid De Grasse, NY; Alan Wood Steel Co vid Dover, NJ,
och Betlehem Steel Corp vid Cornwall, Pa. Totala
antalet företag, som använder diamantborrning för
malmbrytning, kommer sålunda att växa när nya gruvbolag
börjat använda metoden. Uppgifterna om New Occidental Gold
Mines har hämtats ur en artikel i Proc. Austral. Inst.
Mining Metallurg. 31 mars 1945.
Diamantborrningsmaskinerna har två fördelar framför de
pneumatiska: lättheten att borra långa hål och med
användning av förut färdigsatta borrkronor till ett tämligen
lågt pris per längdenhet samt möjligheten att borra hål
i vilken riktning som helst utefter en hel cirkel från en
enda uppställning. Mot dessa fördelar kommer så att
diamantborrmaskinen kostar mera i inköp än den
pneumatiska borrmaskinen. Drives diamantborrmaskinen med luft
ligger båda maskinerna i samma klass vad effektiviteten
hos kraftöverföringen beträffar.
Diamantborrmaskinen har dock två sekundära fördelar:
mindre buller vid borrningen och ingen dammbildning.
Metodens fördel, med undantag för dess relativa
betydelse, är säkerheten. Svårbrutna malmpartier kan tas ut
utan att borraren utsättes för fara. Ryggen kan alltid
hållas fri;
brytningskostnaderna kan sänkas. Siffran för ton berg
per maskinskift ökar. Mindre mänskligt arbete behövs.
Övervakning är lättare;
med sprängningen av den borrade malmen kan anstå
tills malmen behövs och den utgör således en färdig reserv
som ej utsättes för oxidering;
planeringen kan göras bättre och för kontinuerlig
produktion. Man kan utnyttja fördelen av det lättare arbetet och
energiförhållandena och borra upp malmen i förväg, vilket
garanterar full produktion även om möjligheten att få
borrningsarbete utfört senare skulle minskas;
bättre sprängning och utnyttning av sprängämnet, vilket
medför lägre sprängämneskostnader. Sprängkraften kan
fördelas bättre i hålet och försättningen kan bestämmas,
så att bästa resultat erhålles. Sprängningen kan utföras
vid veckohelgen, varigenom damm och rök undvikes under
arbetstiden, eller när det passar bäst. De mera enhetliga
hålen tillåter snabbare laddning. Väggarna är även bättre
efter sprängningen;
färre yrkesskickliga arbetare behövs;
återstoder av malm, pelare och oregelbundna massor,
vilka i annat fall måst lämnas, kan tas ut med
diamant-borrning. Tillfälliga oregelbundenheter hos en malmkropp
kan lättare bemästras;
i ett speciellt fall med mycket hård malm har
diamantborrning visat sig överlägsen andra metoder.
Huvudsakliga nackdelar är: betydligt mera vatten åtgår
vid diamantborrning, så att mera vatten måste pumpas
ur gruvan;
det kan under vissa förhållanden vara svårt att få långa
hål att gå i önskad riktning.
Att borra hål med diamantborrningsmaskin är ej någon
brytningsmetod utan endast en metod för borrning. I dess
användning i gruvbrytning har den medfört variationer
och avvikelser från det normala tillvägagångssättet i
använda brytningsmetoder, såsom minskning av
förberedande arbeten och förbättring av resultaten t.ex. ökning av
antalet ton brutet berg per man och skift.
Tre typer av diamantborrningens praktiska
genomförande har utvecklat sig:
pallborrning, enligt vilken först en pall tas ut genom
ut-strossning av malmen mellan sidostenarna med vanliga
borrmaskiner, varefter en rad nedåtriktade hål med jämnt
mellanrum och med konstant försättning borras med
diamantborrmaskin ;
vertikal ringborrning, enligt vilken en rad hål borras med
förutbestämd vinkel och längd i solfjädermönster eller i
alla riktningar i ett vertikalplan med en
diamantborrmaskin i en enda uppställning i en ort eller annat öppet
rum;
horisontell ringborrning, enligt vilken hål borras utefter
en ring eller ett solfjädermönster i ett horisontellt plan
med diamantborrmaskin i en enda uppställning i stigort
eller schakt.
En modifikation av de två senare metoderna är
ringborrning, enligt vilken hålen placeras i en ring, som ligger
i ett plan, som lutar eller ligger mellan vertikalt och
horisontalt läge.
Enligt både pall- och ringborrning måste man se till att
det finns en fri bergyta utefter vilken de olika skivorna
kan skjutas loss. Detta åstadkommes oftast på så sätt att
man med magasinsbrytning eller annan metod och med
vanliga bergborrmaskiner bryter ut ett lämpligt
malmparti mellan sidostenarna.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
