Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - H. 34. 24 augusti 1946 - Sågtak med bärande skivor av järnfackverk och hopfogade siporexskivor, av Henrik Nylander - TNC: 18. Förlust, förluster, av J W
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
17 augusti 1946
821
TNC
Fig. 9. Bild av sågtak, innan fönstren påmonterats.
begränsat till resning av de på verkstad
iordningställda fackverken samt inläggning och fogning
av siporexplattorna.
I fig. 7, 8 och 9 visas fotografier från byggandet
av Hushållsporslinsfabriken i Gustavsberg. I fig.
7 återges en bild från resandet av järnfackverken
från en del av byggnaden med 21m spännvidd.
Järnfackverken ha svetsats i två delar på
verkstad och därefter hopsvetsats, lagda på
plankbädd på arbetsplatsen. I fig. 8 visas inläggningen
och fogningen av Siporexplattorna. Sedan
järnfackverken rests och uppstöttats i sina lägen
läggas siporexplattorna i cementbruk i vinkeljärnen.
Därefter inlägges cementbruk i fogarna mellan
siporexplattorna. I samband härmed träs i
varannan fog in den "vertikala skjuvarmeringen" (i
detta fall 12 mm) genom hål i vinkeljärnen.
Arbetskapaciteten vid transporten, inläggningen och
fogningen av siporexplattorna var ca 100 nr per
8 h varvid 8 man sysselsattes och transportväg
för plattorna i vertikalled var 5,5 m och
horisontalled mellan 10 och 60 m. Fig. 9 visar
takkonstruktionen innan fönstren påmonterats. Slutligen
återges i fig. 10 i en interiör den färdiga
takkonstruktionen.
Fig. 10. Interiör av Gustavsbergsfabriken.
18. Förlust, förluster
Vid omvandling, omformning, överföring osv. av energi
går alltid en del förlorad för det avsedda ändamålet. Den
kan kallas förlustenergi; räknar man i stället med effekt
blir uttrycket förlusteffekt. Som gemensamt namn för
båda begreppen användes ordet förlust, eller oftare dess
pluralform förluster, och minst lika ofta som de två först
nämnda termerna begagnas uttrycken energiförlust(er)
och effektförlust(er).
Man ser ibland också termerna spänningsförlust i=
spänningsfall (vilken senare term är att föredra), fartförlust,
viktförlust osv. I dessa fall är pluralformen förluster
ovanlig. Man kan då fråga sig varför den så ofta förekommer
när det gäller energi och effekt. Enligt svaren på en
utsänd rundfråga finner många skälet till denna form vara,
att det i regel är fråga om flera olika förlustslag på en
gång, t.ex. på grund av strålning, friktion, strömledning,
ommagnetisering av järn. Andra pekar främst på de många
olika förlustställena i maskinen eller ledningen eller vad
det nu kan vara fråga om, t.ex. järndelar och
koppardelar, eller ett flertal lager och andra glidorgan och
friktionsställen i samma maskin, eller t.o.m. de olika lokala
förlustställena i samma maskindel. Man talar alltså om
totalförluster, kopparförluster, järnförluster,
friktionsförluster, lagerförluster, förlusterna i främre lagret, osv.
Om det i stället gällde någon annan storhet, såsom vikt,
skulle man i motsvarande fall säkerligen säga t.ex.
totalvikt, kopparvikt, lagervikt, och inte -vikter. Det måste
finnas någon särskild anledning till pluralformen förluster.
Förmodligen sammanhänger dess användning med att på
det ekonomiska området orden inkomster, utgifter,
kostnader, förluster m.fl. så ofta förekommer i pluralis; man
tänker på en summering av enskilda poster. Är denna
förmodan riktig skulle pluralformen förluster ha smittat av
sig från den ekonomiska till den fysikalisk-tekniska
nomenklaturen, och språkets makt över tanken skulle
åtminstone ha bidragit till att föreställningen om ett flertal
ekonomiska förlustposter frammanat intrycket av de
många enskilda förlusthärdarna i maskinen osv.
Även i andra språk är ifrågavarande pluralform mycket
vanlig: Verluste, losses etc. En viss tendens finns dock
att använda singularform om det enskilda förlustslaget.
Denna tendens spåras även i svenskan; här är den dock
mindre utpräglad, och man drar sig särskilt för att säga
t.ex. kopparförlust, järnförlust, emedan betydelsen
förlust av koppar, förlust av järn, ligger så nära.
Pluralformen förluster har blivit karakteristisk för energi- och
effektbetydelsen. Säger man kopparförluster, järnförluster,
blir man inte missförstådd.
Ovannämnda rundfråga gällde framför allt huruvida
singularformen förlust borde eftersträvas för det enskilda
förlustslaget, t.ex. friktionsförlust, strålningsförlust.
Majoriteten uttalade sig för detta. Resultatet stämmer ju
bra med — och är väl delvis påverkat av — TNC:s
allmänna rekommendation av singularformer när det gäller
storhetsnamn; se publikationen TNC 3 s. 21.
Icke desto mindre har TNC skäl att ej påskynda
övergången till singularis i detta fall. Framför allt bidrar
såsom ovan påpekats pluralformen till tydligheten. Dessutom
är den så dominerande i vår tekniska normlitteratur. Det
enda som för närvarande kan fordras är konsekvens. I
samma uppsats bör antingen pluralformen förluster
genomgående användas, eller också singularis överallt där man
ej särskilt önskar framhålla förlustarternas eller
förlusthärdarnas flerfald. Detta när det är fråga om energi- eller
effektförluster; i andra fysikalisk-tekniska fall bör om
möjligt singularformen förlust begagnas, t.ex. fartförlust,
tryckförlust, viktförlust, materialförlust. J IV
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
