Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - H. 36. 7 september 1946 - Säkringar i stället för brytare vid högspänning, av Ernst W Andersson
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
l ’i september 1946
859
Säkringar i stället för brytare
vid högspänning
Civilingenjör Ernst W Andersson, Västerås
Frågan om säkringar i stället för brytare för
transformatorer är alltid aktuell, eftersom
kostnaderna för brytare och strömtransformatorer bli
mycket stora, särskilt om spänningen är hög. I
det följande lämnas några synpunkter vid val av
säkringar på mottagningssidan av
transformatorer.
Fig. 1 visar ett principschema för en
kraftöverföring, bestående av matande ledning L1 med
huvudtransformator TI. Från
huvudtransformatorn utgår ledning L2 med anslutna
transformatorer T2. Huvudtransformatorn TI har
säkringar på uppsidan ocli brytare med överströmsreläer
på nedsidan. De till ledningen L2 anslutna
transformatorerna T2 ha säkringar på uppsidan och
säkringar eller brytare av något slag på nedsidan
(lågspänning).
Följande värden på spänningar och
transformatorstorlekar kunna anses normala
L1 20—40 kV,
TI några hundratal kVA,
L2 3—10 kV,
T2 några tiotal kVA,
L3 lågspänning.
Det understrykes, att säkringarna på
transformatorernas uppsidor endast skola tjänstgöra som
rena kortslutningsskydd. Överlastskyddet tänkes
förlagt till transformatorernas nedsidor. Med
hänsyn till utlösning och selektivitet bör man
skilja mellan kortslutning i A, B, C, D, E och F.
Kortslutning i A
Säkringarna skola ha tillräcklig brytförmåga
för att kunna bryta den högsta ström, som kan
ifrågakomma vid kortslutning i A. Dessutom
fordras, att säkringarna skola smälta utan att
brytaren i matningspunkten för ledningen L1
löser ut.
Kortslutning i B
Vid kortslutning i B skola säkringarna, även vid
lägsta förekommande kortslutningsström, smälta
innan transformatorn tagit skada. Vid val av
säkringar måste man således ha klart för sig
vad transformatorn tål ocli inom vilka gränser
strömmen kan variera. Båda dessa saker äro ofta
DK 621.316.923
vanskliga att bestämma. Utgår man från att
transformatorn kan belastas med
kortslutningsströmmen under 1 s och ritar upp kurvan
h2
tx = y~2 ei"halles en kurva, som anger tillaten m-
kopplingstid som funktion av strömmen. Största
strömstyrkan genom transformatorn vid
kortslutning i B bestämmes med kännedom om
transformatorns kortslutningsspänning och det
matande nätets högsta kortslutningseffekt. Den lägsta
strömstyrkan är däremot betydligt svårare att
fixera, då den är i hög grad beroende på
motståndet i den ljusbåge, som i de flesta fall
utbildas i kortslutningsstället. Genom omkopplingar
i det matande nätet kan också dettas
kortslutningseffekt vara reducerad och bidra till att
strömmen minskar. För att få någon hållpunkt
antas att strömmen kan variera från sitt högsta
värde vid maximal kortslutningseffekt samt
trefasig kortslutning utan ljusbåge och ned till halva
detta värde. Man får då två punkter på
transformatorns tid-strömkurva, som avgränsa det
område, inom vilket strömmen kan variera.
Således måste säkringarnas smältkurva ligga under
transformatorns tid-strömkurva mellan dessa
båda punkter för att transformatorn skall vara
skyddad vid kortslutning i B.
Som exempel väljes en transformator med 10 A
märkström. Vid 30 kV motsvarar detta 520 kVA,
dvs. en normal storlek för ifrågavarande
stationer. Antas vidare att kortslutningsspänningen är
5 % blir transformatorns kortslutningsström
200 A. Den heldragna kurvan i fig. 2 har
be-2002 ..
stämts ur 11= —Är kortslutningseffekten hos
Fig. 1. Principschema för en kraftöverföring. L1 matande
ledning 20—40 kV; TI huvudtransformator; L2 ledning
3—10 kV; T2 anslutna transformatorer; L3
lågspännings-ledningar.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
