Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - H. 36. 7 september 1946 - Säkringar i stället för brytare vid högspänning, av Ernst W Andersson - Silikonerna inom elektrotekniken, av B G Rathsman
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
l ’i september 1946
863
ske i förening med spänningshöjningen, kan vara
tillräcklig för att en redan hårt angripen säkring
skall brista.
Som ett exempel kan nämnas, att i en 30 kV
transformatorstation smälte nästan alltid
hög-spänningssäkringarna vid åskväder. När
reservsäkringarna togo slut ersatte abonnenten
säkringarna med koppartrådar — visserligen klena men
dock fritt uppspända trådar. Vid nästa åskväder
smälte koppartrådarna; följden blev
kortslutning och utlösning av ledningen i
matningspunkten. Vid den undersökning som då gjordes visade
det sig, att transformatorgenoinföringarnas
överslagsspänning låg på samma nivå som
avledar-nas tändspänning. En noggrann besiktning av
transformatorlocket visade några mycket små
brännmärken, vilka bekräftade, att överslag skett.
Sedan genomföringarna utbytts höllo säkringarna
Avledarnas placering
Med moderna avledare bör risken för avledarfel
icke vara stor, varför anslutning framför
säkringarna, dvs. på linjesidan, kan tillrådas. Vid
anslutning efter säkringarna passerar avledarströmmen
genom dessa och en viss risk för avsmältning
finnes. Risken bör dock icke vara stor, eftersom
inducerade överspänningar, vilka man i första hand
har att räkna med för ifrågavarande
anläggningar, blott i undantagsfall torde förorsaka
avsmältning och då endast av säkringar med mycket
låg märkström. För rätt bedömning av denna
fråga efterlysas uppgifter om säkringars
egenskaper vid stötström.
Sammanfattning och praktisk erfarenhet
Som sammanfattning kan sägas, att det till synes
enkla problemet med säkringar i stället för
brytare vid högspänning många gånger blir ganska
invecklat. De antagna värdena på tillåten ström
och likaså det område, inom vilket strömmen kan
variera vid kortslutning, kunna diskuteras. Er
larenheten visar dock, att om säkringar och
reläinställningar väljas enligt föregående, kan god
skyddsverkan och selektivitet påräknas, och der
har också visat sig, att där obehöriga utlösningar
inträffat ha icke de ställda fordringarna varit
uppfyllda. För att problemet skall kunna
behandlas är det dock nödvändigt att ha smält
-kurvor till förfogande och även veta vilken
spridning man har att räkna med. Då säkringar mer
och mer komma till användning och då
fordringarna på driftsäkerhet ständigt öka är det av
största vikt att säkringar med lämpliga egenskaper
kunna erhållas, dvs. säkringar, som förutom
tillräcklig brytförmåga även ha en efter
användningsområdet avpassad smältkurva. En viss
normering av högspänningssäkringar är också
önskvärd.
Silikonerna
inom elektrotekniken
Med silikoner förstås en grupp av nva ämnen, som sedan
några år tillverkats i USA och som tilldragit sig stort
intresse på grund av deras i många avseenden märkliga
egenskaper (Tekn. T. 1945 s. 640). Det är särskilt silikonernas
utomordentliga värmebeständighet och fuktbeständighet,
som öppnat nya fält för utveckling av isolationstekniken.
Silikonerna intar i fråga om kemisk sammansättning en
mellanställning mellan de organiska och de oorganiska
ämnena. De består av en oorganisk kiseloxidkedja till
vilken bundits organiska radikaler. Silikonerna
upptäcktes av engelska forskare redan i början av detta
århundrade, men då ämnena icke kunde få någon
praktisk användning avbröts undersökningarna. Sedan man
under de senaste åren lärt sig att tillverka glasfiber av hög
kvalitet uppstod emellertid behov av fernissor och
bindemedel med en värmebeständighet motsvarande
glasfibrernas. Eftersom de konventionella isolationsmaterialeri av
organiska ämnen ej tål mer än 130°C, måste man se sig om
efter nya ämnen. Det är därför icke förvånande, att
silikonerna framkommit som resultat av ett samarbete mellan
en glasfiberfabrik, Corning Glass Co, och en kemisk
fabrik, Dow Chemical Co. Dessa företag bildade ett bolag
Dow Corning Co i Midland, Michigan, och det lär vara
inom detta som silikonerna har utexperimenterats.
Silikoner är en gemensam beteckning för en bel grupp
av ämnen, omfattande både färdigprodukter och
halvfabrikat. Dit hör en serie vätskor, fetter och kompounder
etc., som har uppnått sitt sluttillstånd och som ej
förändras genom förhöjning av temperaturen. Men dessutom
finns det även hartser, läcker och gummiartade ämnen,
som för att de skall få de önskade egenskaperna måste
upphettas och hållas en tid vid hög temperatur (150 à 250°C).
Tillverkning
Tillverkningen av silikonerna sker med utgångspunkt från
kiselhalogener, lösta i ett köldbeständigt lösningsmedel.
Lösningen, som hålls vid låg eller mycket låg temperatur,
är tillsatt med en eller flera organiska
magnesiumföreningar, vilkas uppgift är att införa i slutprodukten de
önskade organiska molekylgrupperna. Ett exempel är
CH3MgBr + SiCl, -+CH3SiCl3 + MgBrCl
CHsMgBr + CH3SiCl3—*■ (CH3)2SiCl2 + MgBrCl
Magnesiumsalterna avskiljes i form av en småkornig
fällning, medan kiselderivaten stannar i lösningen. Denna
hydrolyseras därefter, i regel vid ca 0°C, enligt följande
(CH3)3SiCl + H20 —► (CH3)3SiOH +HC1
(CH3)2SiCl2 + 2 H20 —>(CH3)2Si(OH)2 + 2 HCl etc.
De hydrolyserade föreningarna polymeriseras lätt genom
dehydrering, varvid de erhållna kondensationsprodukterna
är lösliga i det valda lösningsmedlet, t.ex. eter. Man tvättar
lösningen för att få bort syran och koncentrerar.
Kondensation eller polymerisation kan fullföljas genom
lämpligt avpassad uppvärmning. När reaktionsprodukten
långsamt under 24 h uppvärmts till 200°C och hållits vid
denna temperatur under 48 h, erhålles en klar, ofärgad
och luktlös, kornig fällning. Den är olöslig i vatten,
alkohol, glykol och koltetraklorid och är svårantändlig. Den
brinner långsamt och efterlämnar en vit aska av kisel.
Ämnet kan upphettas i luft till 200°C under flera dagar
utan att missfärgas eller på annat sätt förändras, bortsett
Referat av uppsats av G de Senarclens i Rull. SEV 1946, h. 5.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
